Någon gång i oktober 1919 fick en femtonårig pojke jobb på Jonsereds Fabriker. Han hamnade då i det spinneri där man tillverkade bomullsgarn.
Snart fick han mata fjorton kardmaskiner, skarva ihop fällar och se till ”så att inte linjen bröts”. Det sista, att laga inmatningen, var en grannlaga uppgift eftersom fingrarna kunde fastna i maskinen.
”Den kardade bomullen kom på maskinens framsida ut som en snövit fin slöja… den smalnade och fortsatte in i en mun… som spottade ut den som ett fint snövitt band”, berättar han.
Femtiofem år senare fick ynglingen i Jonsered Nobelpriset. En av hans romaner, ”Vägen ut”, innehåller ett parti där han berättar om sin tid i Jonsered (och det är därifrån citaten ovan kommer).
Jo, det här handlar förstås om Harry Martinson.
En sommardag år 2024 står vi själva utanför det forna bomullsspinneriet. Den gamla byggnaden finns kvar men innehåller numera helt andra verksamheter.
Var i huset kan Harry ha befunnit sig?
Hjördis Fohrman är aktiv i ortens hembygdsförening. Hon har plockat ut de gamla originalritningarna till bomullsspinneriet. Ungefär här bör Harry ha stått, säger hon och pekar mot en tillbommad ruta.
Jaha. Där matade han kardmaskiner för drygt hundra år sedan och blev då och då utskälld av en grinig bas. I den lokalen bakar man nu tårtor.
Historien har som bekant förfärligt bråttom. Men i ”Vägen ut” har den stannat upp och lever starkt.
Tillbaka till Hjördis Fohrman som vet oändligt mycket om den lilla, rätt slutna värld som Jonsered utgjorde kring 1920. Själv är hon barnfödd och uppvuxen i Jonsered och bortsett från en ”tolvårig exil” i Kalmar har hon bott där i hela sitt liv.
Jonsered var ”ett komplett samhälle”, skriver hembygdsföreningen i en broschyr. ”Allt skedde i företagets regi.” Man lät bygga bostäder, kyrka, skola (före skolplikten 1842), flickhem, polishus, bibliotek och ålderdomshem. Det fanns sjukvård, barnmorska och barnkrubba.
Samhället hade en del likheter med det folkhem Per Albin Hansson började tala om i slutet av 1920-talet. Medaljens baksida var den ofrihet som företagets patriarkala omsorger efter hand skapade.
Riksdagen hade precis beslutat om allmän och lika rösträtt när Harry dök upp i Jonsered. Men det var ändå väldigt svårt att verka politiskt där under 1920-talet och tidigare.
– När Kata Dalström var i Jonsered 1908 för att försöka organisera arbetarna fick hon gå på landsvägen och agitera! Fabriken ägde ju all mark och alla hus i samhället och kunde därför förbjuda varje politiskt möte var det än ägde rum.
Vägen ägde man dock inte och där kunde ingen hindra henne från att brandtala. Men hon hade länsman i hälarna, han noterade allt hon sa.
– När den allmänna rösträtten hade införts blev Jonsered ett väldigt rött samhälle. Fast det kunde ju inte komma in någon utomstående och bygga hyreshus till exempel. Och man fick bara bo här om man arbetade på fabriken.
De som var oppositionella riskerade att bli sparkade. Då förlorade de sin bostad – och livet i Jonsered. Ägarna hade laglig rätt att göra så.
Bruket var ett klassamhälle men det fanns också ”klasser” bland arbetarna. 20 procent av dem jobbade på verkstan kring 1920 och de uppfattades som en elit. Av arbetarna på textilsidan var 60 procent kvinnor och 40 procent män, varav en hel del minderåriga.
”Man kunde också med lagens hjälp förbjuda gifta kvinnor att arbeta.”
– Kvinnorna var ju en ”omsättningsvara”. De flesta var unga och ogifta. Det fanns också äldre spinnerskor och väverskor som aldrig gifte sig. Men de flesta kvinnorna jobbade i fabriken från det att de lämnade skolan till dess att de gifte sig, en tioårsperiod ungefär.
– De ersattes då med nya kvinnor. Det har därför alltid varit svårt att organisera kvinnor. Man kunde också med lagens hjälp förbjuda gifta kvinnor att arbeta.
– Jonsered var främst männens värld. Kvinnor var sällan med på de föredrag som förekom, de skulle ändå inte förstå sig på det som avhandlades, ansåg de manliga deltagarna.
Brukssamhället var ”helt anlagt efter Owens principer”, skriver Martinson i ”Vägen ut”, en sorts ”patriarkal socialism”. Robert Owen ville reformera samhället och skapa större social jämlikhet.
Det där är felaktigt, menar Sonja Erfurth som har skrivit en hel del om den här tiden i Harrys liv: ”Det är fråga om ett påhitt av Martinson själv.” Hjördis har samma uppfattning:
– Men det existerade en annan rörelse som då var känd och diskuterad i hela Europa, det så kallade Idealsamhället. Krupp, bekant för sina kanoner, byggde till exempel sådana ideala samhällen, byggda på sociala reformer i Essen.
– I Jonsered fanns det en viss strävan att skapa något liknande. En Gibson fick redan på 1840-talet sköta fattigvården i Jonsered. Han var då skyldig att ta hand om de sjuka, gamla och utfattiga. Det systemet fanns kvar till mitten av 1920-talet.
Sköterskor anställdes på alla bruk, närmast för att ta hand om de många arbetsplatsolyckorna. Av samma skäl hade man även avtal med läkare.
– I Jonsered fanns dessutom en sjukkassa, en av Sveriges allra första. Arbetarna fick betala en viss summa av sin lön, så det var ju snarare en sorts sjukförsäkring. Sedan sköt fabriken också till pengar. Man fick en liten summa om man var sjuk, ja om man var godkänt sjuk.
Arbetarna i Jonsered bildade en parallell sjukkassa – förmodligen för att man tyckte att företaget snålade med sjukpengarna.
– När det var dåliga tider sparkade man inte yrkesarbetarna. I stället införde man oftast tredagarsvecka så att de kunniga arbetarna fanns kvar på fabriken då konjunkturen vände.
Banden till Göteborg var redan från början starka. Gibson och Keiller som grundade bruket i början av 1830-talet var skottar men bodde i Göteborg och där låg också huvudkontoret under lång tid, mitt emot Ostindiska kompaniet.
– Keiller var ett tekniskt geni och den som byggde upp fabriken. Efter en schism köptes han ut och skapade sedan som bekant föregångaren till Götaverken.
Från Göteborg fanns också telefonförbindelse till Jonsereds Fabriker.
– När man testade telefonen ställde blåsorkestern i Jonsered upp och spelade. Det måste ju ha varit något enormt för människor på den tiden. En orkester spelade på bruket i Jonsered och den hördes ända till Göteborg!
– Kunnigt folk knöt man ofta till sig från Göteborg. Sven Wingquist som sedermera gick till Gamlestaden och därefter till SKF, var ju här och konstruerade maskiner. I vårt arkiv har vi ritningar som Wingquist har gjort.
Järnvägen var viktig eftersom två tredjedelar av alla segel i Sverige vid den tiden tillverkades här. Fabriken behövde få fram råvaror, både lin, jute och bomull.
Sedan måste man ju få ut produkterna också. Det var nog mycket lobbyverksamhet från Gibsons sida som gjorde att järnvägen drogs förbi Jonsered.
En av Sveriges första telegrafförbindelser gick från Jonsered till huvudkontoret i Göteborg i mitten av 1800-talet. Man hade alltså en egen linje.
Det kom mycket arbetskraft från Göteborg, i första hand kvinnor, men man sökte även yrkesarbetare – till verkstan och till olika nyckelfunktioner på den tekniska sidan. Och kontorsfolket, ingenjörer och liknande, de kom som regel också utifrån, till skillnad från nya arbetare, som ofta ”producerades” i Jonsered.
– Göteborg, det var ju stan, sa de som bodde i Jonsered. Det var mer spännande att handla där. Det var för övrigt en del av julförberedelserna.
En sådan episod finns med i ”Vägen ut”. Folket från Jonsered ”rörde sig i staden med närapå större säkerhet än stadsborna själva”, skriver Martinson. De kom ju ”från det berömda Fotbolls-Bruket.”
Jonsered levererade duktiga spelare till storlagen i Göteborg och genom åren har elva Jonseredsbor spelat 164 landskamper och svarat för 36 mål.
Hemmasonen Erik Börjesson visade ”mycken beslutsamhet framför mål” och krutade och petade in fem bollar i Sveriges första landskamp mot Norge 1908. Vi vann med 11-3, runda och bra siffror.
Liverpool ville värva Börjesson några år senare men han blev kvar vid sin läst, det vill säga vid svarven i fabriken.
GP Göteborgiana
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
