Martin stiger på en spårvagn i centrum, åker några hållplatser och kliver av i Majorna. Då är han delvis en annan människa. Det han sett, tänkt och förstått under resan har ruskat om och förändrat honom.
Berättelsen om Martin hittar man i den sista delen av Harry Martinsons roman ”Vägen ut”. Martinson gjorde själv en likadan resa i maj 1918 som fjortonåring. Själv var han ett år äldre än den hyperkänslige grabb som åker några hållplatser i boken.
En tjänsteman tar honom då till Majornas barnhem. Vid den tiden låg det på Timmermansplatsen, det som nu heter Chapmans torg. Många av de miljöer Martinson levde i innan han i slutet av 1920-talet flyttade samman med Moa och slog sig ner i Södermanland är borta och det gäller också husen vid det gamla torget.
Tjänstemannen sätter sig inne i "glasvagnen" medan Martin får ställa sig på den främre plattformen, invid föraren. Han är uppjagad. Hur kan det finnas så här stora städer, tänker han. De slår ju sönder alla tidigare erfarenheter och intryck. Men folk kliver bara upp i vagnen, de bryr sig "inte ett jota" om den oerhörda "Verklighet" de lever i. De märker den inte ens. De bara lever på.
Det är denna "Verklighet" som hotar att göra rent hus med hans förflutna och möblera om i hans värld. Och det sker alltså på en spårvagn i Göteborg. När den rullar västerut känner han sig som "ett dammkorn som virvlar runt inne i en jätteorgel".
Det är väl den rollen vi alla har, att virvla runt i en jätteorgel, men just på vagnen är Martin ensam om att inse det. Ingen annan av dem han ser omkring sig lägger i alla fall märke till hur ofantligt livet i staden egentligen är, tänker han.
Framför allt har han svårt att bemästra det väldiga formatet. Storstaden "vill spränga mellangärdet" på honom och han känner hur "jättebullret" kramar honom, ja hur hela "jättelivet" brusar i honom.
Efter ett tag får Martin syn på en ny kyrka, denna gång uppe på ett berg. En liten visslande grabb meddelar att den heter "Masstyckskyckan".
Han lägger märke till att en åttaårig grabb lämnar fram "sin biljett genom en liten skjutlucka i dörren". Den lille kommer då ”i ålder högt över Martin”.
Föraren "stampar ideligen på klockpedalen i golvet." Man kan höra den där klockan klinga till mellan raderna som från ett annat sekel.
Martin letar i sitt minnesarkiv för att få tag i något som kan parera det väldiga inryck Göteborg gör på honom men hittar inget. Varpinges mossar? De höga utsiktstornet i skogen? Kyrkogården i Ökensjö? Allt det där är ju ingenting, jämfört med "Storstaden", kommer Martin fram till.
Harry Martinsons förmåga och vilja att vidga och omstöpa sina föreställningar ser man ju många prov på i hans författarskap, det handlar om en grundläggande hållning. Här anar vi det draget redan hos bokens trettonåring när han far med spårvagn genom västra Göteborg.
Martinson varvar in Martins tankar med iakttagelser av det som passerar förbi när vagnen rullar vidare mot barnhemmet. Vagnen stannar till vid Hagakyrkan, meddelar Sonja Erfurth i sin bok ”Harry Martinson och Vägen ut”. Efter ett tag får Martin syn på en ny kyrka, denna gång uppe på ett berg. En liten visslande grabb meddelar att den heter "Masstyckskyckan".
Så "brusar" de vidare. Martin följer en av passagerarna med blicken när denne stiger av men mannen verkar alldeles oberörd av det som skakar honom själv, han ger "fan i det hela".
Därpå når vagnen en stensatt backe och "elektriciteten måste ta i hårdare". Hur kan man bygga hus i en backe, frågar sig Martin. Och av sten?
Andra vagnar rullar ner för backen. "Redan hade de mött tusentals". Den backe det handlar om måste vara Stigbergsliden.
Så stannar vagnen till på "en stensatt höjd". Det är förstås Stigbergstorget. Därefter blir det backe ner i stället" och elektriciteten behöver inte "ta i så mycket".
Martin får sedan syn på hamnen med båtarnas skorstenar och master som skymtar genom glasrutorna. "Om det inte vore så mycket stensättning överallt så vore det strandmark", tänker han.
Sedan riktar han blicken mot själva spårvagnen. Elen kommer ner "genom taket", ser han. Järnbågen släpar mot tråden och strömmen går ner i maskinen vid föraren. Två bänkar som hårdfernissats sitter fast inne i vagnen, noterar han.
Sedan mångdubblar han sina iakttagelser och kan till slut föreställa sig det nät av sådana vagnar som förser staden med spårbunden trafik.
Han bekämpar sin förvirring och bearbetar sina intryck och börjar få form på den obegripliga värld som nyss slog ut allt annat han stött på. Han börjar tämja den stora staden. Och så är de framme vid Timmermansplatsen.
Den där spårvagnsresan blir nästan en sorts världsomsegling för Martin - ett förebud om de grandiosa upptäckter den vuxne skulle göra som globetrotter. Pojken är i någon mening samma människa, om än i vardande, den världsresenär vi möter som vuxen sjöman och nomad i andra böcker.
Resan med spårvagnen visar alltså att den processen redan pågår hos barnet och att den leder till växt och förändring. Vi ser hur verkligheten bringar pojken ur balans men också hur han börjar bemästra de nya upptäckterna, hur han sorterar in och värderar dem. Men nu börjar vi kanske komma allt för långt från Majorna.
Lars Ulvenstam erkände i ett föredrag 1985 att han kände ömhet för Harry som person.
Något liknande känner man också för Martin när han är på resa i Göteborg.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
