Kajerna är fulla av fartyg, kranar svänger, lyfter och svingar gods från och till båtar, ett par karlar i jättelika kepsar skyndar förbi medan en bogserare drar en kolpråm tvärs över älven.
Bogseraren lägger till vid lastfartyget ”Varne” från Glasgow, en man tar tag i ett ofantligt kar som vevas ner över en pråm och välter omkull hela ekipaget. I nästa ögonblick står han till anklarna i stenkol.
Så börjar ”Pråmdragarna i Vallgraven”, en reportagefilm från 1933. Pråmskeppare Anton Johansson ska där ta en kolpråm med sin "bulldogssäkra" båt ”Drott” till ett av industriföretagen vid Mölndalsån. Filmfotografen sitter med i båten som drar kolpråmen och snart når ekipaget Rosenlund.
"In under järnvägsbron stånkar Johanssons bogsering, vi bockar oss vördnadsfullt under Rosenlundsbron", meddelar Gunnar Skoglund, filmens regissör och frejdige speaker. (Hans repliker är också i fortsättningen kursiverade i denna text.)
Det är en morgon i maj, kastanjerna blommar och kolbåten tuffar fram i Vallgraven.
"Vi färdas på en av de kanaler som under grundartiden grävdes i var del av stadens hamn och dess befästningsverk," meddelar den frejdige. "Akteröver ser vi Göteborgs elektricitetsverk. Och skåden Feskekörkan där man säljer fesk och sill. Här finns en kommers som kulminerar onsdagar och lördagar."
Mycket i den del av staden som båten passerar i filmen är förstås rivet, ombyggt eller förändrat.
"Intill Sahlgrenska sjukhuset utbreder sig Grönsakstorget med sin gemytliga och lockande handel och snart är vi inne i vallgraven ... På vänster hand har vi Göteborgs kanske vackraste gata, Stora Nygatan."
Det första huset på denna fagra gata byggdes 1850.
"På andra sidan frodas Göteborgs förnämsta parkanläggning, Trädgårdsföreningen. Mitt emot den byggde köpmansfurstarna sina hus."
Nära Drottningtorget tar kolbåten och Johansson slussen till hjälp för att komma in i Fattighusån.
"Pråmdragare med störar och taljor, ofta med hjälp av hästar, hjälper till vid slussningen. Nu för tiden är det mest bara Themsentempo på Fattighusån."
Vi ser hur två karlar håller ut pråmen från slussboxen och skjuter in ekipaget i Fattighusån. En man trycker i väg pråmen med sin båtshake och pråmbogseraren kan stånka vidare.
Här stoppar vi filmen och stänger ner berättarrösten en stund, byter skepp och tid och inväntar ”Stadig”. Vår moderna båt ska nämligen följa i fraktbåtens kölvatten en bit till, fast nära nittio år senare.
SLUSSEN står det i vitt på en skylt, fäst i den stenfot där Fattighusån rinner ut i Vallgraven. Att den nuvarande slussen blev klar 1873 meddelar inhuggna siffror på en rundad pirfront.
Man började för övrigt handgräva Fattighusån i juni 1640 och den cirka 900 meter långa kanalen invigdes i september följande år. Den uttalade avsikten var att föra in friskt vattnet till stadens kanaler men också att skapa en strategisk led till Mölndalsån. Den första slussen byggdes redan 1648.
Nu ringer ”Stadigs” skeppare, Sten Simonsson. Vi är i Stora Hamnkanalen och går mycket långsamt mot slussen, meddelar han. Nu kör femman över oss!
På 1930-talet slussades 50-60 pråmar om dagen. Slussavgiften var 2:50 för varje fullastad kolpråm, timmerflotte och bogserare.
Så spanar vi under broarna och där kommer ”Stadig” krypande och lägger sig utanför den nedre porten i väntan på att klockan ska bli tio, vår slusstid.
I den lilla slussvaktarstugan satt poliser från Säpo under Andra världskriget och spanade på nazister och spioner. I posthuset låg nämligen tyska konsulatet.
Vi har en ung matros med oss i båten, Fredrik Möller, en oumbärlig förstärkning. Han slår en konstfärdig knop när ”Stadig” förtöjs inför lyftet. Det är slusspremiär för honom också.
Annars får vi försöka kasta över en lina till folk på torra land och be dem suga i.
Så går ”Stadig” in i boxen, slussvakten Jens Johansson dyker upp med ett stort fälgkors och en låda på magen. Han sluter till de nedre portarna genom att vandra runt med korset, öppnar luckorna på elektronisk väg och ”Stadig” står snart i ett stort svall och börjar stiga. Vi ska upp ungefär två meter. Slussningen tar en kvart – som när ”Drott” 1933 gjorde samma resa in i Fattighusån.
Men hur kommer det att gå för oss sedan? Vi är lite bekymrade.
När Göran Schildt 1956 reste på Nilen råkade han ut för hundratals grundstötningar. Sandbankar vandrade, vattendjupet var ofta otillräckligt och han fick nästan hela tiden leta efter segelbara rännor och ständigt ro loss sin segelbåt.
Vi ska ta oss i båt till Gårda men vattendjupet är delvis okänt. Vi kan mycket väl fastna, precis som Göran gjorde på Nilen.
Vad händer då?
Ja, båtens motor är ju stark och ”Stadig” kan nog backa sig fri. Annars får vi försöka kasta över en lina till folk på torra land och be dem suga i. Då blir det kanske som på den där tavlan av Ilja Repin, ”Pråmdragarna”. Som på Volga men i innerstan. Vi har faktiskt sett folk som drog pråmar i Fattighusån – på en tidig litografi!
I värsta fall får vi väl larma Sjöräddningen. Position, ber räddarna antagligen om då. Mölndalsån får vi svara.
Så når ”Drott” Stampbron på filmen. Skepparen sitter med böjd rygg när de går in under broarna och fäller skorstenen.
"Här ligger ett allmänt älskat Folkets Hus, Pripps och Lyckholms bryggerier", meddelar därpå Skoglund.
Så passerar Johansson en nu riven arena.
"Bakom planket här ligger helig, svensk mark, Ullevis fotbollsplan, besparkad av Börjesson, Murren Karlsson och Rydell."
”Drott” drog tio liter fotogen i timmen och ekipagets fart var cirka två knop. Och där får vi lämna ”Drott”. Vi är fortfarande flott. Hurra. Ekolodet visar att vattendjupet är två meter mitt i rännan. Vi har lyckligen genomfört slussningen och kan nu återvända till hemmahamnen på Ringön.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
