Mord på öppet hav
Den smällkalla vintern 1918 rasade första världskriget fortfarande i Europa. I Sverige ledde livsmedelsbristen till ransoneringar och hungerkravaller. Kampen för lika rösträtt pågick. Och över hela landet svepte en revolutionär stämning bland arbetarklassen. Samtidigt spred sig spanska sjukan med ohygglig fart över landet och resten av världen. Ute till sjöss riskerade sjömännen livet för livsnödvändiga frakter ut och in i landet.
Men det var ingen stridshandling som var orsaken till det blodiga drama som kom att utspela sig på fraktångaren ”S/S Anglia” i januari 1918. Där kaptenen sköt ihjäl sin förste styrman och sedan själv hoppade överbord i öppen sjö.
I sträng kyla lämnade ”S/S Anglia” hemmahamnen Göteborg den vintern. Hon var byggd fyra år tidigare på Lindholmens varv. Destinationen var Brasilien med mellanhamn i New York. Färden över Atlanten var livsfarlig. Tyska ubåtar torpederade och minerade inte bara krigsfartyg utan även handelsfartyg från neutrala länder som Sverige.
Det går bara att föreställa sig lättnaden besättningen måste ha känt över att ha klarat sig helskinnade till New York. Förste styrman ombord var 33-årige göteborgaren Ragnar Fürst. 182 centimeter lång, ljust hår, blå ögon och med ett ankare tatuerat på höger arm. Som 20-åring hade han tagit hyra på ett segelfartyg och hamnat i Honolulu. Där fick han jobb i hamnstyrelsen och blev befälhavare på ett stort mudderverk. Flottbasen Pearl Harbor höll då på att byggas. Han gifte sig med en hawaiianska och fick en dotter. Fem år senare skiljde de sig. Dottern Martha tog han med hem till Göteborg, där hon växte upp hos en av hans systrar.
Ragnar Fürst längtade hem. Han hade flera gånger uttryckt att han ville lämna livet på sjön. Det kan ha berott på att han och kaptenen hade en tvist sinsemellan. Något som skulle få förfärande konsekvenser.
Halv åtta på morgonen, fredag 25 januari, var S/S Anglia färdiglastad med styckegods, för vidare färd till flera hamnar Brasilien. Efter att ha lotsats ut till Ambrose Channel stävade hon vidare söderut. Det var frisk bris med hög dyning från väst, står det i skeppsdagboken.
Dagen efter, lördag 26 januari, började befälhavaren, Clemens Waern, visa tecken på psykiska problem. Han var orolig och nervös och stundtals ”sinnesfrånvarande”. Det var han även på söndagen, och framåt kvällen förvärrades tillståndet.
När mörkret föll vid halv åttatiden, släckte Waern ljuset i navigationshytten och ställde sig i dörren med en revolver i handen. Han sprang ut på undre bryggan och halvvägs uppför trappan till den övre stannade han till och avlossade ett skott mot förste styrman, Ragnar Fürst. Skottet träffade Fürst i vänstra sidan. Trots skadan lyckades han ändå springande ta sig förbi kaptenen och ned på däck. Kaptenen rusade upp på övre bryggan och avlossade ännu ett skott mot sin styrman och ett skott till åt ett annat håll.Tredje styrman och rorsmannen tog sig snabbt ned från bryggan. Fartyget var nu utom kontroll.
Natten till måndagen hade styrman Fürst svåra plågor men var ännu vid medvetande.
Eldare och matroser kallades upp på däck för att ta fast kaptenen. Andre styrman, Granquist, gav order om att släcka ljuset och stoppa maskinerna. Styrman Fürst hjälptes under tiden in i en hytt.
Kaptenen befann sig fortfarande på övre bryggan och gick fram och tillbaka och utmanade besättningen att komma upp till honom, om de vågade.
Enligt sjöförklaringen tog det ungefär åtta minuter från de första skotten till att Waern avlossade ytterligare ett skott. Matrosen Sven Göransson, såg kaptenen luta sig ut över täckverket akter om bryggan på nedre däck och skjuta ett skott mot sitt eget huvud och falla överbord. Eldaren Aron Andersson såg honom flyta på vattnet akteröver ett kort ögonblick.
En bemannad båt sattes ut för att leta efter kaptenen. Efter omkring 45 minuter kom båten tillbaka utan att han hittats. Besättningen samlades för skeppsråd och beslutade sig för att ta sig till närmaste hamn som klarade ”Anglias” djupgående. Natten till måndagen hade styrman Fürst svåra plågor men var ännu vid medvetande. Måndag morgon fick han feber och började yra. Vid tio-tiden på förmiddagen förlorade han medvetandet och vid nio på kvällen avled han.
Dagen efter nådde de äntligen hamnen Hampton Roads i Virginia. Kaptenen fick en sjömans grav - havets botten. Ragnar Fürst begravdes 2 februari på sjömanskyrkogården på Forest Lawn Cemetary i Norfolk, Virginia. Tre kilometer från Atlanten och 600 mil från Göteborg.
Ångaren Hollandia – ett av första världskrigets offer till havs
Det är en för årstiden ljum dag när lastfartyget ”S/S Hollandia” lämnar Göteborgs hamn söndag 19 oktober 1919. Från sin plats på kommandobryggan skulle befälhavaren, 54-årige Waldemar Fürst, kunna vinka till hustrun och de fyra barnen i hemmet i Masthugget. Han vet inte att han aldrig kommer att se dem igen.
Allt löst på däck for omkring medan vattnet forsade in med rasande fart.
”S/S Hollandia” hade byggts året innan, 1918, på Kockums varv i Malmö. Hon ansågs vara ett modernt och förstklassigt fartyg, väl utrustat för snabb lastning och lossning och med kraftigt maskineri. När ångaren lämnade kajen den där ljumma oktoberdagen var hon fullastad med zinkmalm, pappersmassa och diverse fraktgods. Destinationen var Antwerpen, Belgien. Mot kvällen kunde besättningen se solen gå ned över Nordsjöns vågor innan fartyget stävade vidare i nattens mörker. Det fina vädret fortsatte även nästa dag, om än disigt. Vinden var laber. Strax före nio på kvällen gick fartyget i närheten av Doggers banks fyrskepp.
Andre styrman hade vakten på kommandobryggan den måndagskvällen. Han hade sällskap av utkiken, matrosen Kristiansson, som spanade ut över det mörka vattnet. Allt var lugnt.
Men 20:55 hände katastrofen; ”Hollandia” gick på en flytmina som träffade strax akter om maskinrummet och exploderade med våldsam kraft. Kaos utbröt.Vinscharna kastades högt upp i luften. Allt löst på däck for omkring medan vattnet forsade in med rasande fart. Kapten Fürst, som hade kommit upp på bryggan strax innan, ropade ”Till båtarna”, till däckspersonalen och de besättningsmän som hunnit rusa upp från skansen. Ingen hann dock frigöra livbåtarna innan fartygets stäv reste sig lodrätt upp och sjönk med aktern före, efter bara några minuter, omsvept av virvlande ånga.
Vid explosionen hade Förste styrman Pettersson fastnat i ett skorstensstag och varit på väg med fartyget ned mot havets botten. Två gånger tvingades han göra sig fri innan han kunde ta sig upp till ytan bland vrakspillrorna. Han stötte på en räddningsflotte och tog sig upp på den. Efter en stund hördes nödrop och han fick syn på timmermannen Johansson som kämpade för sitt liv i vågorna. Denne kunde inte simma, men hade räddat sig upp på en planka, svårt skadad. Pettersson lyckades dra upp honom på flotten. Ytterligare rop på hjälp hördes i mörkret och trots sitt utmattade tillstånd fick Pettersson upp både matroserna Kristiansson och Hansson.
Vid olyckan hade Kristiansson hunnit kasta sig ned på den förliga räddningsflotten men dragits med av fartyget under vattnet. Han lyckades dock ta sig upp till ytan igen och klamrade sig fast vid en livboj utrustad med kalciumljus. I skenet av det, siktade han en av räddningsflottarna och kunde med hjälp av Pettersson, ta sig upp på den. Matrosen Hansson hade frivakt och låg i sin koj i skansen vid explosionen men hann ut på däck innan fartyget gick till botten. Han drogs ned i vattnet av suget efter fartyget men klarade sig upp till ytan igen och kunde simma fram till räddningsflotten.
Det är lätt att tänka sig att de fyra genomblöta männen, vissa av dem halvnakna, uppskattade de tjocka ylletröjor och oljerockar som fanns ombord på flotten. Där fanns också spisbröd och vatten och dessutom en koklåda, spritkök och en damejeanne med sprit. Men tändstickorna som förvarats i en metallåda hade blivit våta och obrukbara. Männen drev med flotten hela natten. På morgonen hängde en av dem upp sin skjorta på en plankbit, som nödsignal. Men ingen uppmärksammade dem. De var alla mycket medtagna, särskilt timmermannen Johansson som plågades av svåra ben- och armskador.
På onsdag vid 17-tiden observerades flotten av det brittiska fartyget ”S/S Nyland”, som tog ombord de nödställda. De hade då drivit omkring på Nordsjön i 44 timmar och 35 minuter. Ombord på ”S/S Nyland” blev de trakterade med hett te och varma bad, medan de gick till North Shields, nära Newcastle, där Johansson togs in på sjukhus för vård. De övriga togs om hand på det engelska sjömanshuset. På fredagkvällen kunde de äntligen gå ombord på ”S/S Saga” för återfärd till Göteborg. Vid framkomsten till Göteborg på söndagsförmiddagen, berättade de fyra överlevande om den fruktansvärda olyckan för Göteborgs Dagblads reporter. Strapatserna hade varit svåra men från det att de togs ombord på ”S/S Nyland” hade de mött idel välvilja och hjälpsamhet, berättade de.
Arton sjömän, femton män och tre kvinnor (och två passagerare, en man och en kvinna) gick under med ”S/S Hollandia”. De var bara några av alla de omkring 1 200 svenska sjömän, män och kvinnor, inom den svenska handelsflottan som miste livet under första världskriget. Många fiskare blev också krigets offer på haven. Namnen på 690 av alla de sjömän som omkom i samband med första världskriget, finns inhuggna i minnestavlor på Sjömanstornet i Göteborg. Däribland de omkomna på ”S/S Hollandia”.
Första världskriget var visserligen slut vid ”Hollandias” förlisning men det fanns fortfarande både ankrade och drivande minor kvar i havet, dolda under vattenytan. Det skulle dröja flera år innan farvattnen blev rensade på sådana minor. Fortfarande finns det tiotusentals minor från de båda världskrigen kvar på botten i haven som omger oss.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
