Tomteentreprenören

Jenny Nyström kom in på Konstakademien i Stockholm 1873. Då var hon 19 år gammal. På många sätt var undervisningen traditionell och utgick ifrån klassiska ideal. Det ansågs fint med motiv ur historien och eleverna var ofta följsamma för att vinna medaljer eller stipendier.

Det finns ett brev från Jenny till Wilhelm Berg i Göteborg. Det är daterat till 1878. I det skriver hon att hon tyvärr måste tacka nej till en inbjudan från honom och hans fru. Wilhelm Berg är ett betydelsefullt namn för dem som är intresserade av Göteborgs historia. Hans insatser inom arkeologin var betydande och hans namn vanligt förekommande i arkiven på Göteborgs stadsmuseum. Han hade gått i Viktor Rydbergs fotspår genom att flytta från Jönköpingstrakten till Göteborg. Båda var också aktiva inom föreningen Gnistan. Men Jenny kunde inte komma till paret Berg den sommaren. Hon var tvungen att arbeta med att förbereda sig till nästkommande uppgift. Eleverna hade fått i uppdrag att måla en scen ur Syndafloden. Hon skulle därför bara kort komma hem till Göteborg för att träffa föräldrarna.

En av lärarna var Georg von Rosen, vilken 1881 blev direktör för Konstakademien. Han uppskattade Jennys talang och var uppmuntrande. Kanske talade de ibland om Göteborg eftersom von Rosens syster Marika var gift med Oscar Dickson och bodde i Dicksonska palatset i Nya Allén.

Ekonomin var ett ständigt bekymmer

Jenny studerade i åtta år i Stockholm. Ekonomin var alltid ett bekymmer. Hon fick lite hjälp av sin pappa Daniel men resurserna var små och hon strävade efter att vara självförsörjande. En av fruarna Gibson förmedlade tavlor och teckningar i Göteborg för Jennys räkning. Tillsammans med landshövding Ehrensvärd ordnade hon så att Jenny 1874 fick 100 kronor i månaden i stöd under den tid hon hade kvar vid Akademien. Det måste ha varit ett avgörande bidrag.

Åren gick. Jenny kämpade med ekonomin, nätverkade och skrev flera brev till bland annat Wilhelm Berg. Även han stödde henne ekonomiskt samtidigt som hon kämpade med att skaffa prenumeranter till Ny Illustrerad Tidning. För varje ny prenumerant fick hon en krona. Även James (Jameson) Dickson bidrog. Nätverket spred sig. James Dickson var bror till Oscar Dickson, vars fru Marika var syster till Georg von Rosen – Jennys lärare … Kontakten sedan tidigare med S. A Hedlund blev också betydelsefull och hon utförde arbeten för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Jenny hamrade vidare, knöt ytterligare kontakter, bad om arbete, målade och strävade. Ofta hade hon för mycket att göra och fick be om ursäkt för dröjsmål. Hon var en konstnär som inte hade råd att tacka nej till uppdrag. Det var svårt att vara konstnär, att vara kvinna och konstnär var svårare. Detta visste Jenny. Hon kompenserade med att arbeta väldigt hårt.

Kvinnornas situation förändrades

Under slutet av 1800-talet förändrades kvinnors situation i Sverige på flera sätt. Dels uppstod yrken som tidigare inte hade funnits, såsom telegrafister och fotografer, dels förändrades synen på vad en kvinna kunde arbeta med men utvecklingen skedde i motvind. Jenny löste det delvis genom att ständigt arbeta med sin bästa vän Ingeborg Westfelt. De arbetade och stöttade varandra. Jenny ville till Paris och hon visste att för att det skulle vara möjligt var hon tvungen att vinna den kungliga medaljen för historiemåleri. Först då skulle hon ha en reell chans att söka stipendier. Tillfället kom med tavlan Gustav Vasa som barn inför kung Hans, målad 1881. Hon vann, men fick dela utmärkelsen med Richard Hall. Därmed blev hon den första kvinnan att erhålla medaljen. Jenny sålde senare sin tavla för 700 kr. Därefter fick hon ett stipendium på 1 000 kr. Möjligheten att resa till Paris öppnade sig. Hon kom dit 1882.

I Paris studerar hon vidare. Målet var att bli antagen till Salongen. Konkurrensen ökade. 1884 antogs hennes självporträtt. Under tiden i Paris hårdnade klimatet bland de svenska konstnärerna. Det blev tydligt att en brytning mellan Akademien och flera konstnärer under namnet Opponenterna var i antågande. Jenny Nyström blev en av de senare och så också hennes tidigare lärare i Göteborg, Fredrik Wohlfahrt.

Medan Jenny befann sig i Paris var hennes fästman Daniel Stoopendaal kvar i Stockholm. De förlovade sig 1884 när hon var hemma på besök men det dröjde till 1886 innan hon kom tillbaka till Sverige på allvar. 1887 gifte de sig. Stoopendaal var medicinare men var själv sjuklig under långa perioder. Därför blev han heller aldrig färdig läkare och fick inget fast arbete. Åter var det Jenny själv som måste ansvara för ekonomin. Samtidigt stöttade Stoopendaal henne i konstnärskapet. 1893 fick de sonen Curt. Den förändrade livssituationen kom att få stor betydelse för Jenny. Nu handlade inte konstnärskapet bara om att lyckas inom konsten. Hon skulle kunna leva på den, och dessutom försörja ytterligare två personer och kunna betala en hushållerska. Sonen Curt fick ofta stå modell och det finns flera porträtt av honom. Snart kom också Curt att finnas med på många av Jennys illustrationer.

Med känsla för motiven

Vid sekelskiftet 1900 utvecklar Jenny en sida, djupt intressant och tankeväckande. Hon hade konstnärlig talang. Medaljer, stipendier, studietid och Salongen i Paris vittnar om det. Men Jenny var pragmatisk. Under hela studietiden hade hon tjänat pengar genom att göra illustrationer. Hon var flyhänt och hade känsla för motiv. Detta tog hon fasta på när hon fått familj och intäkter var livsnödvändiga. Det fanns ett behov, hon hade en färdighet och var redo att fånga fågeln i flykten. Jenny var utbildad konstnär i en tid då tidningar, böcker, tidskrifter och postkort började att produceras i en takt man aldrig tidigare sett maken till.

Jenny började, som flera andra kvinnor utbildade vid Konstakademien, att illustrera barnböcker. Det fanns en tydlig hierarki inom konsten. Lägst var att vara illustratör. Sedan kom att måla akvarell, pastell och högst status hade oljemåleri. Det var därför inte friktionsfritt att försöka göra sig ett namn som illustratör. Jenny möttes också av kritik. Att vara illustratör var inte lika fint som att vara konstnär och kritikerna skrädde inte orden. Hon fick höra att hennes illustrationer var ”hastigt och lustigt hopkomna”. Detta påstående sa mer om kritikerns brist på kunnighet om illustratörens arbete än om Jennys kompetens. Kritiken kan därför mer ha handlat om en värdering av teknik än själva tekniken i sig. Men Jenny gav sig inte.

Det första julkortet sägs ha producerats på 1840-talet. Under senare delen av 1800-talet började man att skicka sådana på allvar i Sverige. 1890 startade Axel Elisasson ett företag som producerade vykort. 1897 startade han ett samarbete med Jenny Nyström. Hon hade redan sedan tidigare målat tomtar och var trygg med motiven. Samarbetet kom att bli avgörande för vår bild av tomten idag. Resultatet blev cirka 600 olika julmotiv.

Omslagen lockade köparen

Samtidigt som vykorten introducerades växte också utbudet av jultidningar. Det var titlar som Julklockan, Julklappen och Jultomten. I alla fanns illustrationer utförda av Jenny. Just omslagen var extra viktiga. Det var ju omslagen som skulle locka köparen och illustratören fick balansera mellan att skapa en julig känsla och ständigt variera sig. Tomten måste kännas igen men bilden varieras. Jenny löste det genom att barnen och tomten var sig tämligen lika men situationerna och miljöerna ändrades. Speciellt förtjust var Jenny i att sätta in tomten i samtiden. Det var tomtar intill radioapparater, barn i luftballong, tomte i automobil och till och med på ryggen av en giraff! Ett av de mer märkliga nyårskorten hon målat visar ett pansarfartyg helt utan någon som helst koppling till julen eller nyåret mer än att kanonerna verkar skjuta salut i form av Gott Nytt År. Kanske fick fantasin ta sig vissa friheter när antalet illustrationer blev så stort?

Samtidigt utförde Jenny ett stort antal illustrationer även till vuxenböcker. Många av dem är okända idag. Nämnvärt kan vara utgåvan av August Blanches samlade verk i åtta delar. Det gav ut av Albert Bonniers förlag och till det utförde Jenny 115 illustrationer. Verket publicerades runt 1890. Att illustrera text är ingen lätt sak. När motivet till en målning väljs kan konstnären ofta vara tämligen fri men när det kommet till illustrationer är uppgiften delvis en annan. En illustratör ska både lyckas med uppgiften att fånga blicken, men också att visa så mycket av innehållet i berättelsen som möjligt. Om en illustration bara kan kopplas till en bisats i texten, har den mist sin funktion. Detta visste Jenny och bevarade brevväxlingar visar hur hon vinnlade sig om att fånga det väsentliga i berättelsen. Jenny behärskade tekniken att både skapa genrebilder och att fånga innehållet i en text. Ju närmare man undersöker Jenny Nyströms bilder desto mer respekt får man för hennes bredd. Hon hade en extrem förmåga att forma sin förmåga efter ett behov. På så sätt var hon en given entreprenör.

Nästa avsnitt:

Tomtarna som förändrade Sverige

Tidigare avsnitt:

Marie Hellervik

vg@gp.se