Kaffepriset går upp och ner som allt annat. Just nu dalar det. Vårt favoritkaffe kostar någon tia mindre än vanligt, ser vi i affären. Men det är tomt kring kaffehyllorna. Ingen verkar hamstra.
Prisfallet beror i huvudsak på goda skördar. Men de slår väl snart fel och då rakar förstås priserna i höjden igen.
Men inget kommer ändå att vara i närheten av det paket kaffe som förtullades i Göteborg 1685. Det kostade 50 riksdaler kopparmynt. Betänk då att en huspiga tjänade 40 sådana daler i månaden!
Förpackningen vägde ett skålpund, dvs ett knappt halvkilo (lika mycket som de inplastade paket vi med stort besvär bryter upp varje gång vi ska fylla på i kaffeburken). Det där kaffet bör alltså ha beställts av en mycket förmögen person i staden.
Drycken var då en nymodighet. I stället för att dricka brännvin kan man hälla i sig kaffe, hade diplomaten Claes Rålamb meddelat i en bok som gavs ut cirka 1655. Men då måste man sörpla, ”annars kunde man bränna sig illa”.
Rålamb drack kaffe när han tjänstgjorde i Osmanska riket (nuvarande Turkiet). Det smakar inte så dumt, försäkrade han, ungefär som kokta ärter.
Drycken ansågs verksam mot huvudvärk, andnöd, svimning, magbesvär och njursten. kaffet salufördes därför bara på apotek. Det där första paketet bör alltså ha hamnat på Apoteket Enhörningen som slog upp sina portar i staden redan 1642.
Kaffet nådde på allvar Sverige i samband med Karl XII:s många krig, skriver förståsigpåarna. Kungen stannade kvar hos turkarna i fem år och blev då tydligen också förtjust i kaffe. Begiven, menar somliga. Man kan ju undra vad han egentligen hade för sig där nere så länge, ja mer än att sörpla i sig denna ädla dryck.
Efter ett par år kom väl monarken på att han kunde pimpla kaffe hemmavid. Och så red han äntligen tillbaka till Sverige, förmodligen sedan han fyllt sadelväskorna med kaffebönor.
Bach skrev förresten en kantat om kaffe, det enda komiska stycket i hans enorma produktion. Kantaten handlar om kaffets vara eller inte vara och är från cirka 1734 då drycken hade börjat bli populär i Europa.
Men Linné tyckte direkt illa om kaffe. Drycken tycks visserligen ”pigga upp de slöa och skärpa till de dumma” men torkar samtidigt ”ut hjärnan” och ”ledde till för tidigt åldrande”, dundrade han.
Det hjälpte föga. Kaffet blev snart en begärlig dryck vilket också en rad visor vittnar om. ”Bland alla jordiska drycker” är ”kaffetåren” den bästa, löd exempelvis texten i Mauritz Cramers visa från 1846. ”När man är rostig i hela kroppen … då finns hälsan i kaffekoppen”, för den drycken ”styrker kroppen och livar själen, den känns från hjässan, ja ned i hälen”.
Varje vuxen person fick 1942 klara sig på 1,5 gram kaffe per dag när ransonerna var som lägst.
Att själen blir livad är ju begripligt. Men kaffe i hälen? Som portvinstå då fast utan värk. Ja, jo, nödrimmen har förstås ingen lag.
Strax före första världskriget drack vi omkring fem kilo per person och år i riket. Det ska jämföras med att vi för närvarande sörplar i oss drygt åtta kilo (vilket motsvarar cirka tre koppar om dagen).
Visionen av ett folkhem föddes kanske inte vid ett kaffebord. Men det är egentligen ingen dum symbol för den tanke man ville förverkliga. Ja, kanske kan folkhemmet jämföras med ett enda stort kaffebord där alla får plats och där man efter behov kan dricka både påtår och tretår ihop. Drycken finge då rollen som socialt kitt i en sådan gemenskap.
Ja, det är bara en vanvördig fundering.
Så här långt går denna skildring i dur. Men under andra världskriget isolerades Sverige och importen av kaffe beskars nästan fullständigt. Varje vuxen person fick 1942 klara sig på 1,5 gram kaffe per dag när ransonerna var som lägst.
Kaffet blev nämligen den första vara som ransonerades 1940, redan två veckor innan Tyskland invaderade Norge och Danmark. Myndigheterna betraktade redan från början kaffe som en ”väsentlig förnödenhet på livsmedelsområdet”. Men näringslivets företrädare krävde i stället mer insatsvaror till industrin. Man ville ha bort kaffet från den så kallade lejdtrafiken (de lastfartyg som efter sega förhandlingar tilläts passera genom minspärrarna och ta sig in i Göteborgs hamn).
Detta motsatte sig Axel Gjöres, den minister som höll i frågan. ”Kaffet hade humörvärde”, menade han, och var i den meningen också en ”industrivara”, nämligen genom att det förbättrade tillvaron för dem som jobbade och slet i riket.
Ransoneringen pågick under en dryg tioårsperiod och togs inte bort definitivt förrän i augusti 1952.
Hur reagerade man då när de bönor tröt som skulle rostas i ugnar och spisar, malas i handkvarnar, mätas och kokas med vatten i pannor och slutligen hällas i koppar, på fat och i termosar?
Man drack nästan vad som helst och låtsades att det var kaffe! Till varje pris ville man sitta kvar runt bordet och byta ord och tankar och stoppa i sig silverkaka, havreflarn och finska pinnar precis som man alltid hade gjort. I stora drag. Man intalade sig alltså att man i vanlig ordning hällde i sig kaffe men använde andra råvaror för att framställa det.
Vad var det då man kokade upp?
Man nyttjade maskrosrötter, cikoria, ärter, råg, kli, malda morötter, sirap, betor, gröna ärter, ekollon, lupiner, fikon och tistlar. Ingredienserna rostades. ”Den dagen luktade det inte gott i köket”, bekänner en röst i arkiven.
Man behöll helt enkelt de ritualer som omgav kaffetåren. Det som hände runt bordet kunde likna charader eller fasta scener som spelades upp med samma rekvisita och vid samma klockslag varje dag. Det vittnar följande källa om:
”Det var egentligen lustigt med kaffet. Det ställdes fram kaffekoppar och dukades som vanligt men det som hälldes ner i kopparna vara bara ett hopkok på kli, råg och sirap.
Gott var det inte. Det hade varit bättre att ta ett glas vatten men det var det ingen som gjorde. Hur blaskigt det än var skulle sörjan drickas som kaffe.”
Man blir ju lite nyfiken. En klunk av en sådan dryck skulle förmodligen efterlämna en rätt bitter eftersmak men också en blek aning om hur det var att leva i landet under de där tunga åren.
Vid sidan av alla hemmarecept salufördes också en rad olika surrogat. ”Det ska ha funnits 155 olika sorters kaffesurrogat i den svenska handeln under ransoneringen”, meddelar Karl Lundén i en text om kafferansoneringen under krigsåren. Hans artikel handlar också om de där surrogaten och har den fyndiga titeln Så gott som kaffe. Det är Lundéns studie som bildar golv i avsnittet om de där svåra åren utan riktigt kaffe i denna text.
Recept för surrogatkaffe
I tidningar och kokböcker fanns mängder av surrogatrecept. Så här framställde man de Knallar som sedan kokades upp till ”kaffe”:
300 gr. kokt potatis, 3 msk kaffeavkok, 300-350 gr. grovt rågmjöl.
Kokt, kall potatis skalas, pressas eller mals och fuktas med lite kaffe. Så mycket grovt rågmjöl blandas med potatisen att en hård deg erhålles. Denna rullas ut i fingertjocka längder som skäras i små bitar. De rostas kraftigt bruna, males eller stötas och användes som utdrygning av kaffe.
Det mest sålda ”surret” hette E4 och tillverkades av Triangelkaffe i Göteborg. Företaget hade under en period sitt rosteri i innerstan och vissa dagar doftade det kaffe så starkt att man storknade. Luktstötarna var lika våldsamma som de Pripps då och då sände ut vid Stampen.
E4 innehöll mellan fem och åtta ingredienser men ”smakade vedervärdigt”, meddelar en informant. Men i bioreklamen försäkrade företaget att E4 ”smakar som riktigt kaffe”.
Produkterna hade mer eller mindre exotiska namn: Rich, Mabou, Ciroga, Hermes, Koff, Arosto, Fika of Sweden.
En driftig producent fick kronprinsen att smaka på Kamo, ett annat surrogat. Företagaren meddelade sedan i sin reklam att den blivande monarken drack Kamo till frukost, en brygd som bara till 20 procent bestod av riktigt kaffe. Resten var surr.
Att man i stort sett svalde vilka dekokter som helst visar ju mycket tydligt att de där stunderna egentligen handlade om ”gemenskapen över en kopp kaffe och jakten på normalitet”, summerar Lundén.
När ransoneringen var ett minne blott kunde Harry Brandelius återigen besjunga de välsignade bönorna:
”Kaffe-Kaffetåren den är bra, Kaffe-Kaffetåren varje dag”, börjar refrängen och en kör vrålar ut samma glada budskap i bakgrunden.
GP Göteborgiana
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
