Göteborgs konstkarta ritas om

Det är lite ”si och så och med den” – är svaret jag fått många gånger på frågan ”hur mår Göteborgs konstscen?” Men nu pågår flera förändringar. Göteborgs konsthall flyttar 2025 till Gamlestaden och återöppnar först 2026. Året därefter stänger Göteborgs konstmuseum för ombyggnation och renovering i fyra års tid.

Samtidigt håller gallerikartan på att ritas om.

– Det är många som kommer in med sina matkassar på väg hem och undrar vad som pågår här inne, säger Dafne Leidi som driver det nyöppnade galleriet på den lilla paradgatan Allmänna vägen i Majorna.

Allmänna konsthall, som galleriet heter, är ett av två nya gallerier som öppnade förra året. Nuvarande lokalen har Leidi haft sedan i februari. Det andra heter Detriti gallery, men ligger i en annan del av staden. Göteborgs gallerier finns i små kluster här och var.

Ett av de äldsta klustren är placerat vid Kastellgatan. Det är dit Detriti gallery har anslutit sig, till en grupp klassiska gallerier som legat i kvarteret runt 50 år: Göteborgs konstförening, Galleri Box, Galleri 54 och Galleri Uddenberg som i våras bytte ägare. Inte långt bort finns även Konstepidemin.

Ett annat kluster ligger av naturliga skäl i Lorensberg och Vasastaden. På gatorna runt om Röhsska museet och konst- och designskolan HDK-Valand, samt uppåt mot institutionerna vid Götaplatsen. Runt millennieskiftet fanns det omkring 15 gallerier i krokarna, en siffra som halverats. Men de som i dag är kvar är ett välkänt inslag i staden: Galleri Backlund, Kim Anstensen, Galleri Hammarén, Nevven och Galleri Thomassen, för att nämna några.

Det är också i Vasastadens kvarter som mest förändring är på gång. Hammarén lämnade i våras den lokal som galleriet legat i sedan 1970-talet (från början som Galleri 1) och flyttade till Aschebergsgatan. Galleri Thomassen skyr området helt i sommar.

– Den passage som funnits här, med folk som går mellan Röhsska och upp till konsthallen och konstmuseet kommer att stängas. Då tappar vi många som spontant promenerar in, säger Paul Thomassen om flytten.

Till de äldre gallerierna kommer oftast rutinerade och pålästa besökare, som konststuderande eller medlemmar i någon av stadens konstföreningar – samt den mest klassiska galleribesökaren av dem alla: kulturtanten. Hon som förmodligen sett mest, och som får kulturlivet att snurra vidare.

På de lite nyare gallerierna som tillkommit senaste tio åren är utbudet ofta mer nischat och publiken något yngre. Som på Galleri Cora Hillebrand i Gårda, eller det mer okonventionella galleriet Nsfw Svilova som varvar virtuella utställningar med fysiska.

Viljan att visa konst för göteborgarna, och konstnärernas vilja att skapa konst i den här staden verkar det alltså inte vara en brist på. Frågan är då varför det är så svårt att locka besökare. En orsak är förmodligen att konstens rum fortfarande kan ha höga trösklar. Mer ovana galleribesökare vet kanske inte att det går fint att knalla in utan plan eller med en stor plånbok.

En annan aspekt är konstmarknaden i Sverige. Den är generellt, och särskilt i Göteborg… skral. I Göteborg är bara en handfull gallerier mer kommersiellt inriktade. Att vara kommersiell anses av många som något negativt enligt Paul Thomassen.

– Det är samma i Malmö. Många gallerier är konstnärsdrivna både där och här, men i Stockholm är det inte så. Där kan man inte söka stöd på samma sätt som här, och då blir det i stället kommersiella gallerier som dominerar där av nödvändighet, säger han.

Thomassen är noga med att betona att han inte tycker att det är negativt att mer konstnärsdrivna gallerier får stöd. Däremot att det kan påverka konstförsäljningen. En aktiv försäljning är inte nödvändig på samma sätt om ett galleris kostnader redan täckts in, ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Om även kommersiella gallerier beviljades stöd i samma utsträckning hade uppdelningen mellan kommersiella och icke-kommersiella gallerier inte existerat. Men eftersom konstmarknaden är så pass svag blir galleriernas offentliga stöd en grundbult för deras existens. Med en starkare konstmarknad följer en starkare konstscen – och fler besökare.

– Det händer ofta att besökare berättar att de varit i Stockholm och köpt konst. Konstscenen är friare där eftersom man inte anpassar utställningsprogrammet till kraven för att söka bidrag. Det finns ett större förtroende för galleriscenen där alla gallerier är kommersiella. Många museer i Göteborg gör också inköp på gallerier i Stockholm vilket ger en kvalitetsstämpel och trygghet till folk som vill ha konst hemma. Många vill ha snygga saker, men en målning kan vara svårare att förstå sig på och då vågar man inte riktigt, säger han och fortsätter:

– Folk litar inte på konstscenen i Göteborg. Det finns de som köper konst här med, och flera kan nog tycka att scenen är lite mer underground. Det beror på vilken krets man rör sig i. Vissa attraheras av det, vissa inte. Jag tycker inte att det är så himla underground här, egentligen inte mer än vad det är i Stockholm. Men vissa tycker ju det.

Dafne Leidi som är ny på gallerikartan har redan en aktiv konstförsäljning och hoppas att den kan bli mer regelbunden framöver. Hon har skapat en liten butiksdel längst in i galleriet där hon säljer sådant som blivit över i konstnärernas arbete. Så som grafiska blad i mindre skala, eller skisser som annars kan lämnas att damma i ett ateljéhörn.

– Trycksaker och multiplar är också en del av konstnärens uttryck. Det blir lite som ett första steg, om man kan köpa ett grafiskt blad kanske man sedan vågar köpa något annat. Det är viktigt att sälja verk både för konstnären och galleriet. Men marknaden är pytteliten. Min spaning är att Göteborg är mer designintresserad som stad, att inredning tagit över i stället för konsten. Men jag är ju här i Majorna och kan folk köpa en soffa för 50 000 kronor kanske det finns en chans att de vill stötta konstens värde och berika sina liv med att äga konst också, säger Leidi.

Hennes galleri ligger i en av lokalerna till Kaparens färg, där de tidigare sålde tapeter. Utan stödet från målarbutiken, i form av att Dafne Leidi får låna lokalen av ägaren, hade galleriet inte varit möjligt.

– Jag är väldigt tacksam över att ägarna till Kaparen ser värdet av fler rum för konst, det behövs. Som jag minns det fanns det mer av det för bara tio år sedan. Nu känner jag att det är en spännande våg av att fler ställen börjar poppa upp igen. Det som ger mig hopp är alla fina besökare och de samarbeten jag får göra med konstnärer som jag har stor respekt för.

Majorna har länge också huserat ett kluster av gallerier och konsthallar. Även om Hall gallery nära Chapmans torg kommer att stänga i höst, finns andra kvar. Som Galleri Majnabbe i Kustens hus, Röda sten konsthall nere vid vattnet, och inne i Sockerbruket Konstnärernas kollektivverkstad, samt 3:e våningen. Det är också i Sockerbruket som både Galleri PS från Haga, och Galleri Thomassen hittat sina nya hem.

– Staden förändras, så är det med alla städer. Men här i centrum, kring vår nuvarande lokal håller det på att bli ett Stordalens Las Vegas. De stora koncernerna gör sina häftiga restauranger för att locka hit folk utifrån. Det här området håller på att bli ganska tråkigt på grund av det, men bortåt Gamlestaden och Klippan, där händer det massor. Vi vill inte vara sist på bollen och stanna i skeppet som håller på att sjunka här, säger Paul Thomassen.

Skulle inte sådana satsningar kunna locka till sig mer köpstarka galleribesökare?

– Jo men det är inte de som går ut så. Folk från Köpenhamn och Norge kommer hit och shoppar på dagen, äter gott på kvällen. Folk åker inte till Göteborg för att se på konst, utan för Bokmässan, hockey, fotboll, konsert, konsten kommer inte med i den svängen. Ville man se konst förr, då gick man ut ur hemmet. I dag köper de flesta konst via en pdf online. Det är så tråkigt. Men vi är jätteglada över att det visats så mycket intresse för att vi ska flytta, säger han.

Trots att Paul Thomassen tycker att omvärldsläget just nu är lite kärvt har han också hopp. Han menar att den förflyttning som sker bland gallerierna i staden nu följer en naturlig gång: Först rör konstnärerna på sig från ett område till ett annat. Sedan följer gallerierna efter. Och visst verkar det vara precis det som pågår.

Redan i våras hade HDK-Valand en elevutställning i Slakthusområdet i Gamlestaden, i de lokaler som Göteborgs konsthall ska flytta in i. I samma kvarter finns sedan ett år tillbaka marknaden Forum med allt från antika verk till möbler och design. I Angered finns Blå stället, på Hisingen ligger Rivercity gallery och Nejd. Ute i Frölunda har till och med galleriet Låma, stort som en friggebod, byggts i en privat trädgård – öppet för visningar.

Paul Thomassen ser en vändning. Han tror att folk kommer att vilja ge sig ut för att känna på material och upplevelser – att behovet av inte bara konst, men butiker och bokhandlar kommer att återkomma i framtiden. Göteborg har faktiskt omkring 40 gallerier. När Göteborgs konstmuseum och konsthall tillfälligt stänger står de kvar. Kanske kommer nytt ljus då troligtvis att riktas mot dem. Och kanske behövs alla pågående förändringar för att ruska om detta ”si och så” som fått fäste. Dafne Leidi tror åtminstone att ambitionen finns att väcka Göteborg som konststad.

– För mig som i princip är uppvuxen på Valands konstskola där mina föräldrar jobbade, har jag trott att alla i Göteborg är konstnärer tills nyligen. Och nu när jag har galleriet känns det nästan så igen på grund av alla ateljéer i Majorna. Så jag tror inte att man ska underskatta att det finns otroligt många konstnärer här, men det kanske man inte förstår, för alla måste jobba ett brödjobb också. Den här, lite undergroundscenen, som fanns mer när vi var små, den kanske behövde dö ut för att börja om på nytt nu i en annan skepnad. En liten galleriernas fågel Fenix, säger Leidi.

TEXT

Karin Frid