Ni kommer inte ens att märka att jag märker er. Mitt ansikte kommer att vara präglat av samma introverta självspäkning, samma tåligt burna lidande som hör halvmaratonmannen till. I hans ögon spelar det ingen roll om det är Slottsskogen, 25:e april-bron i Lissabon eller Brandenburger Tor som svischar förbi i hans synfält, om det är tyska eller portugisiska eller göteborgska sambaorkestrar som spelar den lokala versionen av ”Keep on jogging” eller ”Eye of the tiger” längs banan. Hans förakt är tyst, hans förakt är osynligt, men tro mig, det finns där.
Mot de gemensamma uppvärmningspassen med deltagare som skriker ”woo” på kommando, mot de hurtiga högtalarutropen, arbetslagen som springer i gemensamma maskeradkläder, de föraktliga effektsökarna i solglasögon och bakvända kepsar som highfivear åskådare över kravallstaketen. Hur många andra löpare halvmaratonmannen än må ha omkring sig är han i grunden ensam, på sitt eget slagfält, med sin egen motvind, med sin egen upphöjda plåga.
Hur många andra löpare halvmaratonmannen än må ha omkring sig är han i grunden ensam, på sitt eget slagfält, med sin egen motvind, med sin egen upphöjda plåga.
Jag vill inte raljera bort det. Ingenting var jag så stolt över som andraplatsen i terränglöpning i skolmästerskapet på Läreda i Hässleholm 1978 (visserligen bara bland sjundeklassarna, men ändå). Ingenting har gett mig en sådan dyrbar erfarenhet av kroppens och själens okända resurser som det där personbästa på milen, satt en bakfull sommardag på det där loppet jag intill minuten före startskottet ville ställa in. Ingenting har klargjort den fysiska aktivitetens rent livräddande verkan som de långa löprundorna under min skilsmässa. Ingenting fyller mig med sådan skräck som de återkommande skavankerna som hotar att ta ifrån mig det enda osvikliga medel jag känner till mot livets våndor och ruelse.
Ja, ni hör. Förlösning må vara halvmaratonmannens mål, men lidandet är dess förutsättning. Halvmaratonmannen lider, han highfivear inte. Därför är hans sanne poet, besjungaren av hans mödor därute i spåret, en man som förmodligen inte tog ett löpsteg i sitt liv. Det är rätt och passande att Göteborgsvarvet hålls samma dag som 200-årsjubilaren firas: långdistanslöpningens bard, den svenska diktens Paavo Nurmi eller Emil Zatopek, Erik Johan Stagnelius. Vad är löpningen för oss halvmaratonmän annat än en vän i förödelsens stund? Och kan vi förneka att vi ändå, därute i spåret, tycker oss höra ett förvrängt eko av hans stämma?
Arme gubbe, varför springa
Kan det smärtorna förringa?
Fritt du stig och mark må nöta
Skall dock aldrig målet möta
Jag vet. Det kan låta som om vi tar det här med löpning allvarligt. Men då måste det läggas till: inte för allvarligt. All demonstrativ löparvurm, all iögonfallande konsumtion av utrustning måste vägas mot halvmaratonmannens asketiska etos. Pulsklockor, högteknologiska löparskor som låter som vore de konstruerade av Nasa eller James Bond-filmernas Q (”FuelCell-mellansula med Energy Arc-teknologi” ”stabiliserande häldesign”, ”ventilerande meshovandel”), människor som lägger ut sina löprundor från RunKeeper på sociala medier: inför allt detta reagerar halvmaratonmannen som om någon hade stuckit en tandläkarborr i hans mun.
Om det inte, händelsevis, råkar vara en av de alldeles nödvändiga accessoarer han tillåtit sig själv – kanske ett par kompressionsstrumpor med ergonomisk passform, kanske ett midjebälte med fack för medhavda vattenflaskor (jag talar här helt hypotetiskt). Den gamla, alltid lika gyllene och användbara regeln gäller: det halvmaratonmannen gör är alltid det rätta. Hans osvikliga omdöme avgör att just han har rätt att lägga upp minutiösa träningsscheman inför varje lopp, eller diskutera den rätta lutningen på löpbandet vid intervallträning med vilt främmande människor på fester.
Pulsklockor, högteknologiska löparskor som låter som vore de konstruerade av NASA, människor som lägger ut sina löprundor från RunKeeper på sociala medier: inför allt detta reagerar halvmaratonmannen som om någon hade stuckit en tandläkarborr i hans mun.
Ingenstans blir detta hyckleri – som en fientligt inställd betraktare skulle kunna kalla det – så tydligt som när det handlar om tider och resultat. Fråga mig om mitt personrekord och jag kommer att uppge det, och jag kommer inte att lägga till att det givetvis skulle ha varit mycket bättre om jag sprungit mitt första organiserade lopp tidigare än vid 48 års ålder (om ni inte frågar, vilket jag förutsätter att ni gör).
Fråga mig om mina personsämsta och jag kommer villigt att avslöja dem, utan att nämna de två veckornas förkylning innan, eller den oklokt inplacerade utekvällen två kvällar före (om ni inte frågar, vilket jag utgår från att ni gör). Fråga mig om min stoltaste löparupplevelse, vilket jag redan hör att ni gör, och jag berättar lite motvilligt om den gången jag klådde Håkan Mild på upploppet när vi sprang uppför Berget i Prag (det var på sommaren 2015, vi var båda där för att täcka U 21-EM för olika medier och tog våra morgonrundor tillsammans) och jag lägger till och med frivilligt till att javisst, han lät mig vinna.
Vad påminner det om, denna halvmaratonmannens ömkliga existens? Författartillvaron, förstås. Denna sammanbitna ensamhet, dessa hopplösa transportsträckor som förhoppningsvis ska leda till förlösning, alla dessa småskavanker, stenar i skon, små sträckningar, känningar i knä och höft. Detta motstånd! Denna föraktliga självupptagenhet som tar sig uttryck i hypokondri och/eller paranoia (den alltid lika tydligt anade förkylningen eller magsjukan före lopp, den där tjugo år gamla recensionsfrasen som maler i huvudet klockan halv fyra på natten). Den aldrig erkända känslan av ständig konkurrens (den jämnåriga kvinnan som flyger förbi mig i löpspåret, alla de där böckerna som står bättre placerade än min i bokhandeln!).
Och det motvilliga, aldrig helt erkända beroendet av omvärldens uppmärksamhet och erkänsla. Här kommer svaret på frågan ni vid det här laget har viss rätt att ställa er: vad gör vi här egentligen, vad är det som får oss halvmaratonmän att lämna våra öde skogsstigar för att trängas med tusentals andra löpare. Svaret är att vi i hemlighet gillar det.
Svaret är att vi ser Göteborg, denna i skåningens buttert självtillräckliga ögon absurt lättsamma stad, som en passande skådeplats för alla de sociala evenemang vi outsiders och sammanbitna ensamvargar påstår oss vara besvärade av, men i verkligheten tycker är ganska sköj. Göteborgsvarvet, halvmaratonmannens motsvarighet till Bokmässan.
Jag startar 15.39. Startnummer 28288. Åh, jag hör redan era hejarop och ovationer! Inte för att jag kommer att låtsas om dem, förstås.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Jag vill skriva sant: Tora Dahl och poeterna på Parkvägen” av Jesper Högström
LÄS MER:Hilary Mantel: Historien är inget genrep för vår tid
LÄS MER:Herren och hans tjänare
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
