Fondation Cartiers byggnad i Montparnasse, en stor glaslåda, lämpar sig väl för Ron Muecks hyperrealistiska skulpturer av människor. De blir till fiskar i ett akvarium eller prov i en formalinbehållare. Verklighetstrogna människoskulpturer ingår i en genre där Duane Hanson är en fadersgestalt med många ättlingar. Och det är inte särskilt överraskande att Mueck har en bakgrund som framgångsrik dockmakare. Han skapar in till minsta pigmentfläck människolika skulpturer. Storsamlaren Saatchi upptäckte hans talang och inkluderade honom i den legendariska utställningen Sensation på Royal Academy i London 1997. Där deltog han med sin mest kända skulptur, den 108 cm långa, nakna hyperrealistiska skulpturen Dead Dad.
Som besökare på Fondation Cartier förvandlas man till en Gulliver som samtidigt befinner sig i Lilleput och Brobdingnag. Muecks särmärke som realistisk skulptör är att hans gestalter, liksom hos Swift, antingen är mycket större eller mindre än verkliga människor. Det är ett sätt att visa att vi har att göra med modeller av verkligheten. Men då Swift sysslade med samhällskritik vill Mueck gestalta människans existentiella frågor. Här finns fasa, ensamhet, förundran och skönhet gestaltad. Skulpturerna står fritt i rummet och den verkliga världen blir till deras scenografi.
Det är ögonblick Mueck vill frysa i sina gestalter, det finns i detta ett släktskap med iscensatt fotografi. Hans konstnärskap vilar på något så ovanligt som hantverksskicklighet. Därför är det förvånande att utställningen, som innehåller fem nya skulpturer, är så pass ojämn. Den stora masken av en färgad kvinnas ansikte, Mask III, ser bara artificiell ut och de två små lilleputkvinnorna, Two Women, är mest gulliga. Starkast gestaltning har Spooning Couple, paret som nästan nakna "ligger sked". Denna skulptur är mättad av en tvåsamhetens ensamhet. Hantverket är ekvilibristiskt, de ser verkligen verkliga ut.
Men intressantast blir skulpturerna när man ser dem betraktas, av genuint verkliga människor. Det känns märkligt, nästan obscent, att se vuxna och barn närgånget granska en jättelik mans nakna kropp. Skulpturen blir grymt objektifierad men lyckas samtidigt behålla ett slags självtillräcklig integritet. Ingen annan kropp än kanske den egna skulle kunna utsättas för detta slags närsynta närgångenhet. Och här finns också ett av Muecks konstnärliga problem: den hantverksskicklighet vad gäller naturtrogenhet han uppvisar tvingar betraktaren in i ett sökande efter misstag. Hittar vi inga fel imponeras vi av tekniken, har han missat en detalj faller hela projektet. Även om den tillfälliga upplevelsen av både hantverk och existentiella frågor är tydliga så känns det ganska tomt efter ett tag. Som speglar är hans skulpturer inte tillräckligt intressanta. Verken saknar komplexitet. Mest tycker jag om några katalogbilder där konstnären sitter omgiven av halvfärdiga kroppar i sin ateljé. Där finns en spänning som skulpturerna saknar.
