Vardagen kan framstå som grå och kvävande, en tillvaro som man genomlider bara för att så småningom få chansen att ingå i en värld där framgången är konstant och de materiella tillgångarna är oändliga. Barn kan läsa sagor befolkade av prinsar och prinsessor för att fly. För vuxna finns det flera magnifika alternativ att välja emellan, som förvisso resulterar i ännu mer ångest: en kass reality-serie med rika hemmafruar, kasinospel eller ett inredningsmagasin med orealistiskt dyra prylar. Listan är lång.
Den nyligen bortgångna författaren och illustratören Gunilla Bergström gick på så vis mot strömmen i sina böcker om bland annat Alfons Åberg. Hon framhävde i stället den anspråkslösa lyckan i att leva i ett förortsområde med idel höghus och att ha en pappa som tycks njuta av att ha på sig köksförkläde.
Bergströms berättelser skiljer sig därmed från en annan populär författares – Astrid Lindgren – vars barnböcker rymmer makalösa monster och konstanta strider mellan det så kallat onda och goda.
De har inte heller så mycket gemensamt med Barbro Lindgrens hysteriskt roliga ”Loranga”-böcker där protagonisterna framstår som flummiga outsiders, helt i linje med det sena 1960-talet då de skapades.
I Bergströms universum finns det inga vildvittror eller äldre släktingar som tror att de är gökar och bor i träd. Huvudpersonerna är jordnära. Alfons och hans pappas lägenhet ser alldaglig ut. Den har inretts med enkla möbler och väggarna pryds av tavlor som tycks vara köpta i en second hand-butik.
Bergströms arbetade med kollage, något man kanske inte lägger märke till när man bläddrar i hennes böcker.
LÄS MER:Gunilla Bergström var en gigant
Alfons och de övriga personerna i Bergströms illustrationer ser dock inte helt verklighetstrogna ut. De har jättelika huvuden och konturlinjerna som omgärdar deras kroppar bidrar till att de påminner om klippdockor. Bergkvist prioriterade tydlighet och upprepning framför barockt dunkelspel.
Jag hade förmånen att se flera av Gunilla Bergströms originalbilder i utställningen ”Jag ska banne mej rita själen!” på Nordiska Akvarellmuseet för tre år sedan. Där framhävdes hennes bildkonstnärliga ådra och förlagorna presenterades som verk i sin egen rätt. Bergströms arbetade med kollage, något man kanske inte lägger märke till när man bläddrar i hennes böcker. Mönstrade tyger, repstumpar och tapetprover gav textur och ett oväntat djup. När jag såg denna utställning förstod jag vidden av Bergströms bedrift: hon var en utpräglad bildmänniska och hennes visuella verk fungerade ofta som startskott till berättelserna.
Alfons signalerar trygghet. Han kommer alltid att gå klädd i en luden brun tröja och brandgula knytskor. Han kan inte frigöras från sitt porträtt. Kanske kan kontinuiteten förklara en viss del av Alfons framgång; han motstår trendvindarna och kommer alltid vara densamme.
Gunilla Bergströms yrkesval ter sig nu glasklart men till en början hade hon siktat på att arbeta som journalist. Hon föddes i Göteborg 1942 och var efter sin journalistexamen 1966 anställd på flera av landets stora tidningar. Hon debuterade 1971 med barnboken ”Mias pappa flyttar”, vilken var revolutionerande för sin tid då den skildrar en jobbig skilsmässa ur ett barns perspektiv. Året därpå, 1972, släpptes ”God natt, Alfons Åberg”, den första i en lång serie om detta ikoniska barn.
Hennes böcker har en nedtonad och saklig kvalitet och i dem förstoras aldrig Alfons oortodoxa familjesituation: mamman syns inte till medan den jovialiska pappan alltid finns där för stödjande samtal och husliga bestyr.
LÄS MER:Alfons Åbergs mamma hyllades i Göteborg: ”Så overkligt”
Bergströms berättelser har en prosaisk ton och tar ofta upp allvarliga ämnen som barn ibland inte förväntas förstå. De är för obehagliga eller komplicerade. Ett exempel är ”Alfons och soldatpappan” från 2006 där våldsamma lekar får en bitter eftersmak i mötet med invandrarpojken Hamdis krigstraumatiserade far. Hennes böcker har en nedtonad och saklig kvalitet och i dem förstoras aldrig Alfons oortodoxa familjesituation: mamman syns inte till medan den jovialiska pappan alltid finns där för stödjande samtal och husliga bestyr. Han är en klippa. Familjekonstellationen låter kanske inte så märklig i dag men var desto mer ovanlig i barnbokssammanhang under 1970-talet.
Alfons-böckerna innehåller inga storvulna sagofigurer men däremot ”Mållgan”, en spöklik och välsinnad låtsaskompis som kommer på besök när allt känns fruktansvärt. Att Mållgan endast är en fantasi förstår läsaren direkt, ändå är hans närvaro livsviktig.
Gunilla Bergströms ord: ”Jag är dålig på trollsagor och kriminalhistorier… för mig är verkligheten sagolik nog!” sammanfattar hennes livsgärning. Hon var mästerlig på att synliggöra kreativitetens och konstens betydelse i livet samtidigt som hon undvek att konstruera luftslott. I hennes produktion kommer vardagens smutstvätt och köttbullemiddagar aldrig förlora sitt magiska skimmer.
LÄS MER:Alfons Åbergs skapare död
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
