Vi som gillar Hjalmar Söderberg minns bara Poul Bjerre som den där förbaskade psykologen som sa ofördelaktiga saker om Doktor Glas varefter Hjalle svarade med ett ironiskt rimbrev: "Om en tosing går till Bjerre,/ blir han genast värre!". Nu berättar Håkan Bravinger i romanen Bära bud litet mer om Poul Bjerre, men i synnerhet om hans bror Andreas.
Det börjar med slutet. Andreas Bjerre begår självmord, ett faktum som Poul inte alls kan acceptera. Inte skulle en bror till honom medvetet överdosera med veronal? Efter tillbakablickar återfinner läsaren senare samma oförstående Poul i en slutuppgörelse, en man som vägrar erkänna den mänskliga verklighet som göms bakom hans egna moraliska tolkningar. Bristen på utveckling är ett problem i romanen, men måhända historiskt korrekt.
Bröderna Andreas och Poul Bjerre hatar varandra. Bravinger tränger egentligen inte så djupt ner i anledningarna till konflikten. Men förklaringarna är kanske i grunden mycket enkla? Poul är Nietzschebeundraren som är helt övertygad om sin egen betydelsefullhet och intellektuella förträfflighet. Andreas bär med sig en kierkegaardsk ångest, lider av dåligt självförtroende och har svårt för att avsluta något i sitt arbete, även han som psykolog. Hans tendens till självförakt är långtgående. Något överrumplad blir man när det beskrivs hur Andreas går på bordell och får utlösning under piskan när en madam "bestraffar" honom. Det berättas om hur den psykoanalytiska rörelsen splittras då några är missnöjda med Freuds starka betonande av sexualiteten. Människoskildringen i Bravingers roman ger läsaren en bestämd känsla av att det var Freud som hade rätt.
I boken hävdar Andreas att Hjalmar Söderberg inte alls är någon psykologisk mästare utan endast en tekniskt briljant hantverkare. Jag skulle säga att Håkan Bravinger i sin romandebut just precis visar sig behärska det litterära hantverket. Men om han vill fördjupa människoförståelsen bör han släppa sin fantasi fri och inte låta den underordnas biografiska och historiska förebilder.
