Efter tio kortare dokumentärer är Johanna Bernhardson nu aktuell med sin första långfilm: ”Bröderna Andersson”. En dokumentär om fyra syskon, men också om staden Göteborg och ett folkhem i förändring. Dessutom en självbiografisk berättelse där spriten, klassamhället, de egna döttrarna och det sociala arvet får ta plats.
Yngst av syskonen Andersson är Johannas pappa Leif, numera sjukpensionär. Innan dess jobbade han med hissar och lyftanordningar. När han växte upp hade han tre bröder: Roy (senare världsberömd filmregissör), Ronny (hemlös och missbrukare) och Kjell (lärare och dokumentärfilmare).
Bröderna från arbetarhemmet på Hisingen stod varandra nära också i vuxen ålder. Men när deras mamma dog slutade de att träffas. Visserligen hörde de av sig till varandra då och då, men allt mer sporadiskt.
”Roy drack väldigt mycket under den här perioden”
Efter Ronnys begravning tappade syskonen kontakten helt. De sågs inte på tio år – något Johanna Bernhardson ville ändra på.
– Svårast var nog att närma mig Roy. Att göra film om ”världsmästaren i film” liksom, berättar hon.
Men regissören Roy Andersson sa ja till sin brorsdotter, och hon kunde påbörja arbetet. Det var för fem år sedan, och hon jagades då av tanken att hon måste göra något ”innan det var för sent”.
– Jag fick veta att Roy var dålig, fysiskt dålig. Han drack väldigt mycket under den perioden. Jag tänkte att herregud jag måste filma något – annars kommer jag att ångra det sen.
Samtidigt poängterar hon att ”Bröderna Andersson” inte är en film enbart om Roy. Sådana filmer har redan gjorts.
– Alla bröderna är lika viktiga, och jag ville göra något personligt. Främst handlar det om syskonrelationer – som ju ofta är lite komplicerade. Och om hur olika man kan bli fast man växer upp i samma familj.
Alla syskonen fick studera – utom Ronny
Roy fick studera, gick latinlinjen på Hvitfeldtska och tog examen 1963. Därefter fortsatte han plugga historia, och drama-teater-film i Lund. Ronny, som föddes bara ett år och några månader efter Roy, fick däremot aldrig gå i något gymnasium. Föräldrarna hade inte råd. När tiden var inne för Leif och Kjell att studera hade reformer införts och gymnasiestudierna var gratis.
– Ronny kom inte med på tåget, konstaterar Johanna Bernhardson om sin konstnärlige, men rastlösa farbror som i dag antagligen – enligt henne – hade fått en adhd-diagnos.
– När han sökte, men inte kom in, på konstskolan så fastnade han i droger och missbruk, och sjabblade bort sin talang.
Samtidigt är det delvis Ronnys förtjänst att filmen om bröderna blev till.
– Min allra första kortfilm hette ”Det svarta fåret” och handlar om Ronny och hans liv. Att jag hade kvar det råmaterialet var en förutsättning.
Nu kunde Johanna Bernhardson klippa in scener ur den 20 år gamla dokumentären för att skapa närvaro.
Johanna Bernhardsons råd: ”Ring brorsan!”
I de flesta syskonskaror finns det ju spänningar, resonerar hon: någon lyckas, någon annan är man mer orolig för.
– Syskon går ju ofta olika vägar – men här är det extremt. Inte bara Roy utan även Ronny fick mycket uppmärksamhet. De tog allt ljus, konstaterar regissören.
Efter en stunds tystnad lägger hon till:
– Ja, det är inte bara den som får ljus som tar ljus. De andra syskonen är ju också med och ger det ljuset.
Under arbetet med filmen har hon framförallt insett hur viktigt det är att ta tag i sådant som skaver i en relation – vilken det än är.
– Gör det innan det är för sent. Ring brorsan!
Farmodern var den som höll ihop familjen
Precis som övriga släkten är Johanna Bernhardson uppvuxen på Hisingen. Här, i ett rivningshus på Lindholmen, har hon också sitt arbetsrum. Bara några kvarter från farfars potatisfirma berättar hon och pekar.
I samma lokal, bara lite längre ner i korridoren, satt hennes farbror Kjell Andersson i många år och gjorde film.
Längs väggarna i hennes arbetsrum trängs diplom med post-it-lappar och filmaffischer. I bokhyllan står dvd-filmer och böcker på rad. En matskål, några tuggben och en filt skvallrar om åtskilliga besök också av den lilla dvärgpudeln Ronja.
– Jag har tänkt mycket på min farmor Margit och hennes roll. Hur hon var den som höll ihop familjen, säger Johanna Bernhardson.
– Jag var bara tjugo när hon dog, men fattar bättre nu. Det måste ha varit fruktansvärt för henne att se Ronny gå ner sig. Hon som också haft en man med alkoholproblem, innan han blev nykter alkoholist.
Törsten efter alkohol tycks gå i arv
Törsten efter alkohol tycks dessutom ha gått i arv från en generation till nästa.
– Om det är socialt eller genetiskt är en svår fråga. Jag kände i alla fall att jag hade liknande tendenser själv, så jag slutade helt med alkohol.
Roy Andersson är numera, enligt sin brorsdotter, nykter alkoholist och mår klart bättre. Syskonen gav henne fria händer med dokumentären – och blev nöjda med resultatet.
– Fast min pappa var ovan att se sig själv på film. Och Roy drog ut länge på att se den. Hans sambo såg den först. Sen kom ett sms där det stod att han tyckte att den var väldigt bra. Det kändes skönt. Inte för att jag behövde hans bekräftelse, men det var fint att få kunna skildra alla på mitt eget sätt.
Härnäst vill hon göra film om sina döttrar, som hon följt med kameran från BB och framåt, och ytterst om själva tiden, detta undflyende och icke-linjära begrepp.
– Det hade varit en enorm tragedi i mitt liv om mina barn växte upp och slutade ha kontakt med varandra. Om ingen av dem tog initiativ till att träffas, säger Johanna Bernhardson.
Nu tar hon på sig lite samma roll i familjen som sin farmor.
– Än i dag är det oftast en kvinna som står för det sociala ansvaret, det relationella. Ett osynligt, oavlönat arbete. Det tycker jag är synd. Alltså – det är verkligen ett fint ansvar, inget dåligt jobb alls. Men fler män borde också ta på sig mer av just detta ansvar.
LÄS MER:Tarik Saleh avslutar sin Kairo-trilogi i Göteborg
LÄS MER:Paola Cortellesis vrede över våldet i de italienska hemmen
LÄS MER:Snežana Spasenoska gör succé i SVT-serien ”Painkiller”
Johanna Berhardson:
Är: filmregissör, manusförfattare, filmlärare på Göteborgs folkhögskola
Ålder: 50 år.
Familj: regissören Gorki Glaser-Müller och parets tre döttrar, Filippa 19 år, Siri 16 år och Inti 13 år.
Bor: på Hisingen i Göteborg
Karriär: arbetade fyra år i slutet av 1990-talet hos sin farbror Roy Andersson i Studio 24 och lärde sig filmhantverket. Efter ett år i Paris återvände hon till Göteborg där hon utbildade sig i scenografi för film på HDK. 2003 började hon göra egna kortare dokumentärfilmer.
Filmer i urval: "Det svarta fåret” (2004) – om sin farbror Ronny – ”Deras erfarenhet är en del av min verklighet” (2012) där hon filmar en av sina egna förlossningar, ”Taxi Tblisi” (2016), ”In all her ages” (2018) om sin mormor May och ”Oceaner av tid” (2020), en essäfilm om Simone de Beauvoir.
Aktuell: med sin första långfilm, ”Bröderna Andersson”. Efter välbesökta visningar under Göteborgs filmfestival får dokumentären biopremiär den 23 augusti.
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev här:
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
