Bilden är tagen i december 1997. Två äldre kvinnor i en soffa som skojar och myser. Det finns en självklarhet dem emellan, som mellan två jämbördiga. Astrid Lindgren som snart ska fylla 90 och Ingrid Segerstedt Wiberg, ”bara” 86. Två färgstarka personligheter, två oerhört vitala äldre kvinnor som figurerar på listorna över Sveriges mest populära personer. Astrid högst upp, men Ingrid inte långt efter.
Ingrid Segerstedt Wiberg har under 1990-talet blivit en referens. En orädd ”tant i röd basker”, utsatt för bombhot, men alltid längst fram i demonstrationerna mot det som då ligger i tiden, nynazism och främlingsfientlighet. Hon har ett förflutet som flyktinghjälpare under andra världskriget, som fredsaktivist under kalla krigets dagar, som tidig Vietnamkrigs-demonstrant och kärnkraftsmotståndare, som bångstyrig liberal riksdagsledamot och ledarskribent på GP, och är därtill författare av otaliga böcker i ämnen hon varit engagerad i.
LÄS MER:”Som chef var jag besvärlig mot ledningen”
Hon har varit uppmärksammad länge, blivit en etablerad profil i Göteborg och i riket – som riksdagsledamot för sitt motstånd mot höjda riksdagslöner eller mot proffsboxning i Sverige, som tacksam och debattglad gäst med vass kritik av svensk flyktingbyråkrati eller av artisten Zarah Leanders insatser för Nazityskland.
Tidningsporträtten av henne har rubriker som: ”Motvallskäringen”, ”Ingen kan tysta Ingrid” och när en tidning ska lista ”kända argbiggor” (1992) så hamnar hon på plats nummer tre efter Barbro Alving (BANG) och Sinenad O’Connor (!).
Det blir som en ketchupeffekt efter ett lång och strävsamt liv fyllt av strider och engagemang.
Detta till trots är det först under 1980- och 90-talen, långt efter pensioneringen, som hon får uppleva omvärldens erkännanden och uppskattning. Det blir som en ketchupeffekt efter ett lång och strävsamt liv fyllt av strider och engagemang.
Två konstgestaltningar till Ingrid Segerstedt Wibergs minne
- Journalisten, fredsaktivisten och människorättskämpen Ingrid Segerstedt Wiberg hedras i helgen med två konstverk – den ena gestaltar henne som person, den andra går i dialog med hennes gärning.
- Uppdraget att gestalta Ingrid Segerstedt Wiberg som person har gått till konstnären Johan Malmström. Det andra uppdraget har tilldelats konstnären Axel A. Karlsson Rixon.
- Båda konstverken, en staty och ett storskaligt fotografi, kommer att placeras i anslutning till Samhällsvetenskapliga biblioteket i Göteborg.
- Ingrid Segerstedt Wiberg avled 2010, då 98 år gammal.
Några exempel: kungliga Serafimermedaljen i 8:e storleken strax efter 75 års-dagen 1986 för sitt arbete för fred och flyktingar, hedersdoktor vid Göteborgs universitet 1991, Z-priset för ”samhällelig olydnad” 1991. Året därpå blir hon en av de göteborgare som får sitt namn på en spårvagn, 1994 tilldelas hon liberala ungdomsförbundets Bertil Ohlins medalj i guld och 1999, efter att ha brutit med Folkpartiet på grund av partiets flyktingpolitik och stöd till svenskt Natomedlemskap, blir hon i en omröstning vald till århundradets liberal! Året därpå är det dags för Rydöpriset till Olof Palmes minne.
LÄS MER:"Där var väldigt många män i dubbelknäppta grå kostymer”
Kända och okända svenskar framhåller henne som en person de beundrar, kvinnor som Med Reventberg, Alexandra Pascalidou eller Birgitta Ohlson, män som Ingvar Hirdwall, Åke Edwardson eller Jan Guillou, för att nämna några.
När hon träffar Astrid Lindgren är det för att dela ut ett pris till fadern Torgny Segerstedts minne.
”Åh vad roligt det här var. Jag vill krama dig, om jag kan få det”, säger Astrid Lindgren, enligt ett vittne, när Ingrid Segerstedt Wiberg har hållit sitt pristal. ”Jag vill krama Torgny Segerstedts dotter!”.
”Segerstedts barn skulle inte särbehandlas”, var faderns paroll enligt Ingrid Segerstedt Wiberg själv.
Torgny Segerstedts dotter? Ja, det har hon fått höra förut. Länge levde hon i skuggan av sin berömde far, den legendariske antinazisten och chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, GHT.
Det började som barn med lärarna som jämförde hennes och syskonens uppsatser med faderns virtuosa skriverier. Hon beundrade honom, var liksom fadern intresserad av utrikespolitik och ville skriva. Men under hans liv gavs inga favörer:
”Segerstedts barn skulle inte särbehandlas”, var faderns paroll enligt Ingrid Segerstedt Wiberg själv.
LÄS MER:”Hr Hitler är en förolämpning”
Som ung kvinna på 1930-talet förespeglades hon en annan framtid: ”Ibland fick han för sig att jag skulle stoppas in på något bibliotek, eller någonstans där det var skyddat”, berättar hon i en tidningsintervju. ”Han visste att jag var väldigt osäker och var rädd för att jag skulle få obehag”.
Men Ingrid ville annat. Hennes första texter skrivs anonymt i tidningen, utan faderns vetskap, hävdar hon själv. När Torgny Segerstedt dör strax före krigsslutet 1945 känner hon sig ”utkastad” ur den krets (pappans tidning) där hon vuxit upp och där storebrodern Torgny under en tid fått leda koncernens nya satsning, Morgontidningen.
LÄS MER:Hjörne är för alltid inskriven i göteborgarnas historia
Som fredsaktivist och FN-anhängare anses hon för radikal för borgerliga och traditionstyngda GHT. Hon har börjat ett långt liv fyllt av ”obehag”. Värvas av faderns rival i staden och motståndare när det gäller politisk hållning till den svenska samarbetsregeringen, Harry Hjörne på GP. Även om kollegor tisslat och tasslat om det är det först i femtioårsåldern som hon i ett brev med lovord från sin chef, Harry Hjörne, avslöjar att anställningen av henne delvis skedde på grund av släktskapet med den ”store” Segerstedt.
Ingrid Segerstedt föddes samma sommar som den stora rösträttskongressen hölls i Stockholm 1911. De kvinnor som var med då blev hennes mentorer. Det är kvinnor som blir verksamma i fredsrörelsen, som hjälper flyktingar under 30- och 40-talen, och som möts i riksdagen över partigränser i solidaritet med kvinnosaken och motstånd mot kärnvapenrustning.
Ingrid Segerstedt Wiberg blev 98 år gammal och slutåren, när hon inte längre kunde skriva och delta i debatten, var svåra.
Ingrid Segerstedt blev på senare år känd för sina insatser som rakryggad antirasist och som engagerad flyktingdebattör. Men faktum är att det tema som återkommer oftast i hennes tusentals artiklar gäller kvinnornas ställning, som hon främjade, som arbetsledare på mansdominerade redaktioner och genom att helt enkelt lyfta fram dem och deras villkor i artiklar, debattinlägg, porträtt och dödsrunor.
Som äldre hade hon frigjort sig från faderns skugga, blivit Ingrid Segerstedt Wiberg. Stridbar som han visserligen, och vårdande hans minne, men en individ som skapat sig en egen plats i allmänhetens medvetande.
LÄS MER:Recension: ”Tidningsliv” av Maria Domellöf-Wik och Hanna Tornbrant
Ingrid Segerstedt Wiberg blev 98 år gammal och slutåren, när hon inte längre kunde skriva och delta i debatten, var svåra. Ketchupeffekten var över, kvar återstod ett litet pysande. Är det samma pysande som ännu tycks höras inom den socialiberala krets som hon en gång tillhörde?
LÄS MER:Göteborgs historia träder fram i litteraturen
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
