Joyce Carol Oates författarskap har alltid haft en sida vänd åt det melodramatiska, fast då förråat, en realism inom ramen för folksagan, den svarta myten. Det är populärkultur som fördolt innehåll i finkulturens trojanska häst. Mycket av det hon berättar hör till de motivkretsar som annars i USA tillhör bluesen, countrymusiken, gospeln och tidig rock’n’roll. Så också med exempelvis Jack Kerouac, fast där mer begränsat; men det var den grälla sjaskigheten i miljöer och motiv som orsakade den förödande ondsinta kritiken av Kerouacs författarskap. Oates tog genvägen över universiteten och klarade sig mycket bättre.
Med blicken nerifrån
Dessutom är hon onekligen en större författare, bredare, hon kan skildra alla samhällsklasser. Vad hon dock ständigt för med sig är blicken nerifrån. En proletärförfattare som ibland uppträder förklädd? Tanken är lockande. Här har vi en framgångsrik berättare, en sval cool universitetsperson som länge tillhört Amerikas inre litterära kretsar. Vän med en medelklassens kombinerade gisslare/besjungare som John Updike. Med klassresenärens dubbla, kalla skuggor, jodå, men hur handskas hon med dessa? Vad jag menar är att Kerouacs klassiska huvudfigur i På drift, Dean Moriarty – gatukille, manisk biltjuv, arbetare – skulle kunna vara en typisk Oatesfigur, en av dem hon känner väl. Men ingen har gjort någon av henne figurer till åtlöje, medan Dean Moriarty från början utskåpades som en hopplös litterär gestalt, alltför vulgär och icke föredömlig. Det törs som sagt ingen göra med Oates personer.
Hemlig sidosyssla
Från andra hållet det litterära landskapet kommer ytterligare en frän melodramatiker, Stephen King; pulpförfattaren ur påvra omständigheter, omsider betraktad som betydande diktare och skildrare av amerikanskt liv. Han och Oates delar verksamheten som moderna gotiska poeter på prosa. Samtidigt är King indirekt en viktig gestalt i Oates nu till svenska översatta roman Jack of Spades. Ty King beundras där avundsjukt av huvudpersonen Andrew J Rush, också han författare av thrillers, fast med mer städad moral, en ”gentlemännens Stephen King”. Ingen kille från rännstenen eller det fattiga husvagnsfolket där inte. Rush är den amerikanske kulturmannen som proto- och stereotyp, duktig och till synes lyckligt gift med sin ”kära hustru”, hon som kanske en gång var ett rikhaltigare författarämne än han. I sitt eget namn ger han ut noggrant strukturerad spänningslitteratur med lyckligt och uppbyggligt slut. Hans dotter är en genusmedveten kvinna av typen som aldrig läser böcker, utan bara dekonstruerar dem. Vi befinner oss alltså i en tryggt igenkännbar och relevant samtid. Nu hotas långsamt den relevansen av en helt annan – och det är Rush själv som är den trojanska hästen. Som hemlig sidoverksamhet skriver han nämligen också en råare, vildare litteratur under namnet Jack of Spades. Pulp ungefär som den ursprungligen var innan salongskritiken försåg den med gloria och postmodernistisk ironi tömde den på blod och konsekvenser.
Anklagas för plagiat
Till en början är pulp-deckarna enbart en rusig nattlig bakgata för Rush, men snart förvandlas de till en dekokt som gör en Doktor Jekyll till Mister Hyde. Första sprickan i den samtidsrelevanta fasaden kommer då Rush råkar ut för vad idolen King ständigt fått parera, det vill säga han anklagas för plagiat. Detta av en kvinna som menar att Rush brutit sig in hos henne och stulit ur hennes opublicerade manuskript. Rush anlitar en advokat (i fiktionen samme som Stephen King haft) och denne tycks klara honom galant ur knipan, men långsamt börjar pseudonymen Jack of Spades ta över själslivet, komma med praktiska om än moraliskt opassande förslag. Varför inte krossa den där kvinnan en gång för alla? Varför inte bryta sig in hos henne och läsa hennes manuskript, eller sno hennes dyra förstaupplagor av berömda romaner? Varför inte börja hårdkröka och bli en hotande pest för familjen, som huvudpersonen i Kings The Shining? Varför inte … ja varför inte? Därmed är han inne i en blodstinkande labyrint.
Svart humor
På ett plan är Oates roman en lek med genrer, spegelvändningar, associationer till både Stephen King och annan gotisk skräcklitteratur. Men en författare av Joyce Carol Oates format ser alltid till att leka med elden, med en humor svartare än Edgar Allens Poes beryktade katt (som hon också petar in i Jack of Spades). Rush hemliga pseudonym kan ses som en förbindelse till ett annat Amerika, till Staggerlee-myten bland svarta, till anonyma, fattiga vita Dean Moriartys på drift över en kontinent som inte vill veta av dem, till våldet i de gigantiska bortträngda ekonomiska marginalerna; det Amerika där salongspolitikern Hillary Clinton överraskande detroniseras till förmån för en nyckfullt galen, oförutsägbar sexist och reaktionär Trump. Ett politiskt, moraliskt och socialt tve- och tretydigt landskap Oates alltid varit djupt förtrogen med. Frågan är hur många andra som är det. I Jack Of Spades detroniserar Oates i sin tur den välartade, någorlunda politiskt korrekte Andrew J Rush och låter honom dinera med djävulen. Det är mycket underhållande, och väldigt tänkvärt.
