Sommarens danska kulturskräll ter sig först som en variant av klassikern ”Festen” (1998). Thomas Vinterbergs braksuccé om patriarken Helge som firar sextio, och som under den grandiosa middagen ställs till svars för de sexuella övergrepp han begått på två av sina barn. Sonen Michael håller ett tal som berättar vad andra i familjen valt att förtiga. Inget blir sig någonsin likt igen.
”Tove Ditlevsen var min mormor” (Forlaget 28B, 2023) är bokversionen av ett sådant sanningstal. Den tar sin början när Lise Munk Thygesen städar ur sin döda mamma Helles lägenhet och finner en pärm märkt ”Hemligheter”. Tretton år passerar innan Lise kan förmå sig att öppna den. Av de brev, dokument och läkarjournaler som finns ordentligt organiserade i pärmen, framgår att Helle mellan 15 och 19 års ålder ska ha utnyttjats sexuellt av sin styvfar. Under en resa till Rom avslöjas det hela och en ”pinsam situation” uppstår i familjen. Så benämner styvfadern det i ett formellt brev, där han gör den unga Helle ansvarig. Hon övertalas att lämna allt och flytta långt bort. Flickan förvisas således, medan livet hemma i den Köpenhamnska paradvåningen fortgår. Såren det gav och hemligheterna som Helle Munk valde att bevara, plågade henne fram till sista andetaget.
Som framgår av titeln utspelade sig tragedin i en familj som nära nog hela Danmark har en relation till. Helles mamma var den folkkära författaren och poeten Tove Ditlevsen (1917–1976) och styvpappan hette Victor Andreasen (1920–2000). Han började sin bana inom politiken och arbetade för statsminister Jens Otto Kragh, men lämnade departementet för att bli beryktad redaktör på skvallertidningen Ekstra Bladet. Tidningen har till hans minne i drygt fyrtio år utdelat det prestigefyllda ”Victorpriset”, vilket gått till journalister och författare som verkat i en ”fräck och anarkistisk anda”. Boken som röjer Andreasens hemlighet har emellertid satt stopp för fler mottagare, i alla fall till redaktörens ära.
Hela Ditlevsens existens består till stor del av ångest, skam och skuld, samtidigt som hon under tjugo år flitigt besvarar 4000 läsarbrev i Familje-Journalen.
Det var just med självutlämnande och brutal ärlighet som Tove Ditlevsen skrev sig rakt in i danskarnas hjärtan. Hon skonade ingen, allra minst sig själv. Det egna livet var berättelsernas aldrig sinande källa: från uppväxtåren i Köpenhamns arbetarklass, de fyra äktenskapen, samliv, lust och frigiditet, barnen hon fick och barnen hon tog bort, det tunga missbruket och de djupa depressionerna. Hon skapade rå autofiktion som vore det en Dogma-film, långt innan genren var påkommen.
Ta skildringen av äktenskapen i ”Gift” (1971). Ditlevsen blir blixtförälskad i preparatet Petidin och säger därför raskt ja till sin tredje make, läkaren Carl Ryberg. Han bygger snabbt upp ett generöst, men farligt hemmaapotek. När nya maken börjar snåla med injektionerna fejkar Ditlevsen svår öronsmärta varvid doseringen ökar med tillägg av Butalgin (metadon) för dagen och Kloral för natten. Det var, för att uttrycka det milt, en annan tid vad gäller synen på husmödrars behov av narkotika. Lilla Helle och småsyskonen finns i periferin, alltmer sekundära i förhållande till det gift deras mamma begär. Det är ur detta träsk som den dominante Victor Andreasen tillfälligt räddar henne. Gång efter annan trillar hon sedan dit igen. Mot slutet av sitt liv skriver Ditlevsen endast när hon är inlagd på klinik. Hon dör för egen hand, innan sextio fyllda.
Den som försöker följa i spåren av Tove Ditlevsens liv och verk, finner hur paradoxer följer på varandra. Hon skriver att hon inte klarar hemmatillvaron och föräldraskapet, men poserar leende i veckopress med grytor och glada barn runt sig. Tankarna går till vår tids sociala medier, på vilka vi alla skapar en persona där det mesta syns vackert och lyckligt. Hela Ditlevsens existens består till stor del av ångest, skam och skuld, samtidigt som hon under tjugo år flitigt besvarar 4000 läsarbrev i Familje-Journalen. Här ger hon pragmatiska, inte sällan kärva, råd som rör allt sådant hon själv misslyckades med: kärleken, barnen och vardagen. Allt finns samlat i ”Små hverdagsproblemer” (Gladiator, 2018). När ”Kära Tove” vid ett tillfälle kommenterade sin roll som landets expert på sinnevärldens små bekymmer sa hon att hon helst skulle vilja svara varje brevskrivare: ”Snälla, lidande människa, vad är det egentligen du klagar över? Själv lider jag betydligt värre än vad du gör.”
Lisa Munk Thygesens sanningsbok förskjuter varken mormor Tove eller mamma Helle för att de ofta kom till korta i moderskapet. Hon söker försoning: med sig själv, med en mor som aldrig var där och med en mormor som inte mäktade föräldrarollen, men som livet igenom skrev om sin längtan efter en kärleksfull mor. Alla önskade de en annan barndom än den de fick. På så vis är det barnbarnet Lise som löser knutarna i Tove Ditlevsens liv och diktargärning. Genom att berätta allt, frigör hon sig själv och sina anmödrar från skuld och skam över sådant de aldrig fick eller själv förmådde. Syftet med Lisa Munk Thygesen uppgörelse med familjemörkret är inte primärt hård hämnd för en trasig uppväxt, som i ”Festen”. Här håller kvinnorna till sist ihop, i och genom mörkret.
“Jag är din barndoms gata, / jag är ditt väsens rot, / jag är den bultande rytmen / i allt vad du strävar mot.” (ur ”Lilla Världen”, 1942)
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Kulturredaktionens bästa tips för sommarläsningen
LÄS MER:Pris läggs ned efter våldtäktsanklagelser
LÄS MER:Tove Ditlevsens liv blir tv-serie
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
