Jag promenerar längs med Florissant Road i Ferguson, bredvid demonstranterna, i högsommarsolen.
Det är ett hundratal personer, alla i samma defensiva pose: armarna ovanför huvudet, handflatorna framåt. De är fem år gamla eller åttiofem år gamla, men de ropar alla samma sak: "Hands up, don't shoot". Det var, enligt vittnen på plats, de sista orden den obeväpnade artonåringen Michael Brown sade innan han sköts till döds av en polis i Ferguson, med sex skott, varav två träffade honom i huvudet. Nu har det blivit ett slagord, eller snarare en sorgsen vädjan, för den politiska rörelse som håller på att ta form i kölvattnet av Browns död i Ferguson.
Den senaste veckan har bilderna från Ferguson spridits över världen. Kamouflageklädda poliser som åker runt i stridsvagnsliknande, pansarklädda militärjeepar, hotar att skjuta journalister som fotograferar dem och kastar tårgas och rökbomber in i folksamlingar där mammor står och håller i spädbarn. Vissa demonstranter har svarar med att kasta stenar och flaskor, men de allra flesta fall säger samma sak som denna folksamling på Florissant Road: "vi är fredliga, så skjut oss inte", som om de vore utomjordingar i sin egen hemstad.
Kan det komma något positivt ur alla dessa våldsamheter? Ja, det verkar faktiskt så. USA har den senaste veckan präglats av en växande debatt om lokalpolisens militarisering. Sedan 2001, då Bush-administrationen och departementet för inrikes säkerhet började fördela militär utrustning till småstäder, eftersom man ju aldrig kunde veta var terrorismen skulle slå till härnäst, har lokala poliskårer runtom i USA fått militär utrustning till ett värde av 35 miljarder dollar. Kravallerna i Ferguson innebär att det här blivit en nationell nyhet för första gången. Alla i USA vet nu hur det ser ut när polisen i en liten förort till St Louis förses med vapen och militärbilar som ursprungligen avsågs för att kunna hantera ökenterräng och landminor i Irak och Afghanistan.
Många har jämfört striderna i Missouri med medborgarrättsrörelsens kravaller i Alabama på 1960-talet. Men om man vill förstå vart den politiska debatten i USA är på väg kan det vara mer relevant att se tillbaka på det som följde medborgarrättsrörelsen. Veckan efter att Lyndon B Johnson skrev under den mest omfattande medborgarrättslagen, i juli 1964, uppstod våldsamma kravaller i Watts, en svart, fattig stadsdel i Los Angeles. Liknande kravaller ägde snart rum i Detroit, i Harlem, i Washington DC och Chicago. Tv-kamerorna zoomade gärna in på de mest våldsamma ynglingarna och hemma i de amerikanska vardagsrummen satt en livrädd medelklass i tv-sofforna och tänkte: det måste bli ordning och reda i samhället. Det växte fram en bild av svarta ghetton som ett slags krigszoner som behövde kontrolleras av allt större polisstyrkor. Demokrater och liberala aktivister ansågs inte trovärdiga i detta arbete. I stället tog republikanerna befälet och lade grunden för det fokus på brottsbekämpning som präglat amerikansk politik sedan dess, och som så framgångsrikt exploaterades av Richard Nixon i presidentvalet 1968, samt inte minst två år tidigare, då en stigande konservativ stjärna vann guvernörsvalet i Kalifornien genom att lova den vita medelklassen att ta betydligt hårdare tag mot svarta brottslingar. Han hette Ronald Reagan.
Sedan dess har republikanerna i USA framgångsrikt utnyttjat retoriken om lag och ordning för att vinna sympatier från framför allt vita väljare. Den mest minnesvärda reklamfilmen från George H.W. Bushs presidentkampanj 1988 visade en svart brottsling, Willie Horton, som våldtagit och mördat en vit kvinna, eftersom demokraterna erbjudit brottslingar permission från fängelset, enligt reklamfilmens logik. Det är denna rädsla för svart brottslighet som skapat det gigantiska, människorättsvidriga fängelsesystem som idag innebär att 2,3 miljoner amerikaner sitter fängslade, en siffra som betyder att väldens rikaste demokrati har den högsta andelen fångar i världen.
De senaste åren ser vi för första gången tecken på att det här kan förändras. Kraven på en förändring av brottsbekämpningens metoder, fängelseindustrin och hela det amerikanska rättssystemet kommer nu inte bara från liberala och progressiva demokrater, utan även från republikaner. Dels från en grupp av kristen höger, som ser humanitära argument för att göra något åt fängelsesystemet. Men framför allt från en liten men inflytelserik klick av libertarianer, i synnerhet Rand Paul från Kentucky och Justin Amash från Michigan, som ser framväxten av en militärpolis i USA och ett gigantiskt fängelsesystem som oförenligt med ideal om individuella rättigheter. Dessutom har fler republikaner på delstatsnivå sneglat på sin budget och insett att det försvinner enorma summor av skattepengar på att upprätthålla det nuvarande systemet av massiva polisstyrkor och enorma fängelser.
Den starkaste kritiken av polisens metoder i Ferguson den senaste veckan kom dels från John Lewis, demokrat från Georgia och en veteran från medborgarrättsrörelsen som gick sida vid sida med Martin Luther King och själv vet hur det känns att bli sparkad i huvudet av brutala poliser i Alabama. Men kritiken kom också från just Rand Paul, som riktade hårda ord mot Fergusons polis och den generella militariseringen av lokalpolis i en debattartikel i Time Magazine.
Paul, som har siktet inställt på Vita Huset 2016, vet att den politiska dynamiken för de här frågorna håller på att förändras. 2014 sitter den amerikanska medelklassen fortfarande hemma i vardagsrummen och följer upploppen i Ferguson, precis som när man tittade på Watts-upploppen för 50 år sedan, men nu tittar man inte på tv utan på nyhetsflödet på Facebook och Twitter. Där föreställer bilderna inte svarta som gör upplopp, utan man får i stället se demonstranternas och journalisternas egna bilder och filmer på en fullständigt urspårad, absurt aggressiv militärpolis, som behandlar en amerikansk lokalbefolkning som om de vore terrorister i Irak och som hittills har arresterat ett dussintal journalister som om vi befann oss i Putins Ryssland. En radioreporter som filmade kravallerna i måndags konfronterades av en polis som, enligt en video från incidenten, riktade ett automatvapen mot honom och skrek "Stick härifrån annars skjuter jag dig". Det här beteendet har inget brett stöd.
Det anses inte längre rimligt att lokala polisstyrkor ska vara förberedda på terrorattacker i varenda småstad över hela USA, som om det fortfarande var den 12 september 2001. USA vill gå vidare. Ferguson kan bli startpunkten på en nationell debatt om detta.
Washington Post-journalisten Radley Balkos bok Rise of the warrior cop, som handlar om militariseringen av USA:s lokalpolis, fick inte så mycket uppmärksamhet när den kom ut i fjol, men den senaste veckan har Balko sannolikt varit USA:s mest citerade expert på dessa frågor. Även i kongressen finns det nu ett växande stöd för en omfattande reform av hela rättssystemet. I New York vann den progressiva demokraten Bill de Blasio borgmästarvalet i fjol genom ett budskap som förenade kritik mot ekonomisk ojämlikhet med ett ifrågasättande av aggressiva och diskriminerande polismetoder.
"Lag och ordning"-högern tycks ha förlorat den här debatten.
Tidigare i år intervjuade jag George Kelling, kriminologen som på 1980-talet gjorde den berömda "broken windows"-rapporten som lade grunden för den polistrend som blev känd som "nolltolerans", i såväl New York som Stockholm. Kelling sade, något förvånande, att hans forskning applicerats på felaktiga sätt av polisen och att det var dags att avsluta den här aggressiva epoken av brottsbekämpning, då den riskerar att underminera medborgarnas förtroende för rättssystemet. Ferguson har med all önskvärd tydlighet bekräftat Kellings oro.
Ämnet
Kraven på en förändring av brottsbekämpningens metoder, fängelseindustrin och hela det amerikanska rättssystemet kommer nu inte bara från liberala och progressiva demokrater, utan även från republikaner. Efter oroligheterna i Ferguson vet USA:s befolkning hur det ser ut när polisen i en liten förort förses med vapen och militärbilar som ursprungligen avsågs för att kunna hantera ökenterräng och landminor i Irak och Afghanistan, skriver Martin Gelin.
Skribenten
Martin Gelin är författare och kulturskribent med USA som specialitet. Medverkar regelbundet i GP och skrev senast om Hillary Clinton.
