Anna Björklund: Brudöverlämning är en perfekt trotshandling

Jag älskar mina gamla släktingars bröllopsfoton. Unga ansikten och ovana leenden, förevigade kanske på lunchen veckan därpå, i en studio med drop-in, samma anspråkslösa modus som när klänningen hyrdes och frisyrerna klipptes. Ödesmättade förstås, för oss i generationerna efter, men märkligt vardagliga, precis som firandet. Kyrkkaffe, kanske krogbesök, knappast flerdagarsbankett.

När Socialdemokraterna motionerar om att förbjuda brudöverlämning i Svenska kyrkan anar jag att det är detta gamla Sverige de vill återinföra. Ett land där hemmasnickrade uppfattningar om vad som är mest “traditionellt” inte styr ceremonierna, där beige symbolik om jämlikheten inför Gud inte överskuggas av brudparets main character syndrome.

För i Sverige tågar brudparet in arm i arm, det lärde jag mig av prästen som genomförde vår vigsel. På vägen mot altaret går bruden till vänster, där uppe vänder de och efter vigseln rör hon sig som den gifta, ärbara kvinnan gör, på höger sida om sin make. Att brudens far i stället leder bruden fram till den blivande mannen, nådigt väntande vid altaret, anses både hollywoodifierat och patriarkalt.

Kyrkokoreografin är förstås ett estetiskt val

Hanif Bali skriver på X om att hans svärfar lämnade över hans fru och därmed ansvaret för alla framtida fälgskador och inlåsta nycklar, “en fin symbolik”. Ann Heberlein menar däremot i SvD (27/8) att det rör sig om “ännu ett utslag av en märklig vurm för konservativa könsroller” – kunde hon inte gå frivilligt, eller?

Kyrkokoreografin är förstås ett estetiskt val. Inte nödvändigtvis en indikation om ägarskapet av kvinnan i fråga, däremot ingjuts det något lite kittlande över han som väntar, ensam, inför alla. Tänk om hon inte dyker upp, ha! Vad är denna offentliga sårbarhet om inte ett löfte?

Men jakten på det äldre än det gamla, det mer traditionella än våra egna anfäders traditioner, handlar förstås även om att inordna sina stora livshändelser över alla andras. Vår kultur sägs vara dålig på det rituella och kompenserar med storskaliga bidrag till den industri som “skapar minnen”. Det är heller inte bara kärleksfesterna som drabbas av de svenska firandenas svällande omfång.

Har en student verkligen tagits om den inte kostat tiotals lax, räcker verkligen en helg för en svensexa? Årsdag utan diamanter, varför är man då ens ihop? Brudpar kan vänta i åratal på den perfekta festlokalen (för alla datum utom årets vackraste dag är oacceptabla), för någon gång i detta enda liv ska man väl få bli upputsad och glänsa i sin fulla potential?

Samtidigt är det inte bara stora egon och huvudpersonkomplex som gör att det inte längre räcker med ett blygsamt förmiddagskalas.

I äktenskapet är man mer än jaget och dess historia, ja, till och med mer än barndom och ursprung

Vad präster och doktorer i etik än säger har bröllopet en potential som faktiskt går utöver både juridiska band och allmänna ömhetsbetygelser. I äktenskapet är man mer än jaget och dess historia, ja, till och med mer än barndom och ursprung. Bröllopet är inte bara en förening utan också ett uppbrott, ett inträde i nya roller och ett hejdå till de gamla.

Släktingar och vänners närvaro på bröllopet är i sin tur en försäkran om att de står ut med förändringen, faktiskt firar den. För ett äktenskap testas inte bara inifrån. Osjälviska beslut ifrågasätts alltid i vår samtid. Både kompisgäng som argumenterar för evig ansvarsfrihet och maktfullkomliga föräldrar kommer att behöva bli nobbade av de vigda, nedprioriteras för den nya alliansen.

Som gest för detta är brudöverlämningen inte så dum. Och om hundratals hungriga gäster behöver vänta på en tvåtimmarsfotografering i det gröna så är det kanske parets perfekta trots. Nu är det vi, inte ni, nu vet alla.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Inte ens 1000 dollar kan bota vår besatthet av pengar

LÄS MER:Alla terapitimmar har gjort oss självupptagna

LÄS MER:Recension: ”50: Lämna mig inte” av Linda Skugge

Anna Björklund