Nyligen släppte Naturskyddsföreningen en rapport om svensk klädkonsumtion och dess klimatpåverkan. Rapportens huvudbudskap är att vi av hänsyn till klimatet inte ska köpa mer än fem nya plagg per år (enligt den tyska tankesmedjan Hot or Cools beräkningar). Enligt rapporten ligger vår nuvarande konsumtion i Sverige på 20–25 plagg per person och år, så det fordras en genomgripande förändring om vi ska kommer ner till de önskvärda nivåerna. Exempelvis nådde 60 miljoner t-shirts den svenska marknaden förra året.
Jag rannsakar mig och försöker tänka ett år bakåt. Nya jeans, några skjortor och t-shirts, en kavaj, handskar, keps, pyjamas, gympaskor, en ny slips... Även om man inte shoppar kläder hej vilt, så blir det rätt många plagg över ett år. Lägg därtill strumpor och underkläder, som inte ingick i Naturskyddsföreningens exempel.
Fem plagg per år kan te sig hopplöst
Fem plagg per år kan te sig hopplöst för vissa och som en spännande utmaning för andra, att döma av medierapporteringen där både kändisar och "mannen på gatan" kom till tals. Men oavsett är det en stor omställning för de flesta, och något som inte bara kräver planering och disciplinerade köp, utan också en förändrad syn på mode och sättet att klä sig. En fråga som man då kan ställa sig är: hur gjorde vi före fast fashion?
Råd och åsikter om att begränsa klädkonsumtionen är inget nytt, sådant har funnits i olika former i stort sett så länge mode i modern form har existerat. Trots att mode i sig bygger på förändring och framåtblickande, så handlar idén om att klä sig "rätt" också om att finna det tidlöst stilsäkra i sitt klädval. Under mitten av 1900-talet överöstes kvinnor av tidningsartiklar och rådgivningslitterarur som förmedlade vikten av att kunna klä sig efter tillfälle, plånbok och kroppstyp. Målet var en välplanerad och sparsam konsumtion, utan onödiga köp.
I boken ”För oss kvinnor” från 1958 står det exempelvis: "Det är betydligt förnuftigare att nöja sig med ett par högkvalitativa plagg med variationsmöjligheter än att plocka garderoben full av sekunda prisbilliga vardagskläder". Via tabeller och kategorier kunde man i samma bok ta reda på vilka färger, mönster och accessoarer som fungerade bäst för ens kroppsfigur. Här var det inte klimathotet som satte agendan, snarare var det fråga om restriktiv konsumtion för att verka respektabel, något som modehistoriken Emma Severinsson skrivit om.
Som svar lanserades så kallade baskläder eller basgarderober.
Kanske tog somliga fasta på råden, men sannolikt gav deras högt satta ideal snarare en känsla av att det stilsäkra och välplanerade modet inte var något för alla. Sett i backspegeln var det i stället den mer kortsiktiga och spontana klädshoppingen som blev vinnaren.
En annan parallell kan dras till 1970-talet, då frågan om klädkonsumtion och de snabba modeväxlingarna också stod på tapeten. 1970-talets konsumtionskritik handlade om såväl miljöhänsyn som ekonomiska och politiska incitament, men då liksom nu hamnade överkonsumtionen av kläder i skottgluggen. Som svar lanserades så kallade baskläder eller basgarderober. Det var kläder i modeller som inte stack ut och inte skulle ändras mellan säsongerna, dessutom utformade så att de kunde kombineras med varandra. Ja, som en basgarderob. Mah-Jongs tidstypiskt färgrika plagg torde vara det bäst ihågkomna exemplet i dag. Men den riktiga storsäljaren, som kom att spridas till miljoner svenskar, var Kooperativa Förbundets (KF) basgarderob, som såldes på Domusvaruhusen.
KF:s basgarderob, som fick namnet Vinetta, lanserades hösten 1972 och bestod av nio damplagg. Plaggen var lättskötta, kunde maskintvättas, var relativt billiga och syddes av Boråsföretaget Lapidus.
Vinetta-kollektionen hade planerats mycket noga av KF:s designavdelning, närmast vetenskapligt, i samråd med konsumentfokusgrupper, experter och textilindustri. Allt utom blusarna i basgarderoben var i trikå och materialet var 75 procent polyester. Vinetta följdes ett par år senare av herrkollektionen Vinson. En Vinson-annons visar en man som tvättar sin kavaj i tvättmaskinen – dessa moderna basplagg skulle tåla det mesta. Snart följde bas-serier även från företag som Jersey-Modeller och Wahls.
Inte ens KF:s experter kunde vägleda oss till den perfekt genomtänkta och långlivade garderoben.
Erfarenheten av att erbjuda en färdig, genomtänkt basgarderob pekar dock på dess omöjlighet. För vad hände med den tidlösa garderoben? Visserligen fanns den kvar i Domus sortiment i cirka tio år, men det behövdes snart tillägg och justeringar. Nya modeller tillkom, fler färger erbjöds. De lätt utsvängda byxorna blev snart raka. Även andra principer, som att kläderna skulle sys i Sverige, frångicks också allt mer. Faktum är att KF:s basgarderob i dag känns så typiskt 1970-tal som det bara kan bli, i såväl form, material och idé.
Efterkrigstidens stilsäkra men förmanande rådgivning gjorde sitt bästa för att förmedla och paketera välplanerade outfits för tidens husmödrar, men sannolikt stannade det främst som pekpinnar.
Inte ens KF:s experter kunde vägleda oss till den perfekt genomtänkta och långlivade garderoben. För målen i Parisavtalets skull får vi hoppas att Naturskyddsföreningen och deras samarbetspartners kan lyckas bättre. Uppmaningen att endera producera eller konsumera mindre är historiskt svår att efterleva. Än värre är det i dag, då utbudet av lättillgängliga kläder är närmast oändligt.
LÄS MER:Så blir du lurad av de populära stickade tröjorna
LÄS MER:Nya regler – slut med strumpor i soporna
LÄS MER:Göteborgsmärket Acqua Limone återuppstår
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
