Anna Strand är tjugoett år när en lärare ger henne i uppgift att fotografera en främling. Valet faller på en gammal amerikan som lever i en båt. Men läraren är inte nöjd med bilderna – mannens kläder är för samtida och rimmar på så vis illa med den påstått tidlösa omgivningen. Eleven ombeds skildra gubben igen, denna gång utan kläder. Anna Strand, som länge har ifrågasatt lärarnas fäbless för kvinnokroppar, nappar på uppmaningen, även om detta innebär att hon följer någon annans direktiv.
Detta är upptakten till fotoessän ”The Assignment”, som går att följa på Galleri Cora Hillebrand. Något i händelseutvecklingen får mig att tänka på Lars von Triers ”Breaking the Waves”, där karaktären Bess gör allt för att blidka sin make Jan. Hon ger sig ut på en hemsk resa som får ett brutalt slut på en båt. Anna Strands historia följer dock inte samma självdestruktiva spår – hon vägrar till exempel att ge efter för mannen när han vill ha något i gengäld för att han tar av sig kläderna. Att denna elevuppgift har legat gömd i en låda och inte har framkallats eller presenterats förrän nyligen är talande. Vissa erfarenheter måste få mogna.
Mannens skinntorra kropp dyker upp, liksom detaljer i hemmiljön: odiskat porslin och en grov porrtidning.
Här märks förstås också likheter med Sophie Calles utforskande konst. Och precis som Calle inkorporerar Strand inte bara bilder i sitt processbaserade arbete, utan även texter. Följaktligen blir det både analytiskt och personligt. Och trots att hennes historia inte är direkt spretig kommer den nära den svåröverblickbara verkligheten.
De svartvita fotografierna är däremot relativt klassiska. Mannens skinntorra kropp dyker upp, liksom detaljer i hemmiljön: odiskat porslin och en grov porrtidning.
Det finns säkert personer som ser ”The Assignment” som en stämningsfull skildring av en ensling med ett udda boende. Men de allra flesta, inklusive jag, tolkar nog denna fotoessä som en dokumentation av hur det kan kännas att navigera i en värld fylld av hierarkier. Anna Strand agerar likt en ”man” – hon riktar inte kameran mot sin egen nakna kropp – men hon är samtidigt en ung kvinna och som sådan bör hon akta sig.
Hur lätt är det att utmana trista restriktioner, när historien har präglats av manlig överordning och när djärva yrkespersoner som Kim Wall hamnar på bårhuset? Det är den bärande frågan som uppstår inom mig när jag ser detta klarsynta och utlämnande verk.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Claes Hake på Galleri Thomassen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
