Den turnerande utställningen ”Ung Svensk Form” ger varje år formgivare under 36 år chansen att synas över hela Sverige. De har därutöver möjlighet att få olika typer av utmärkelser, inklusive Röhsska museet och nätverket Dynamo Västs arbetsstipendium.
Exakt varför museet har valt att i år visa de västsvenska konstnärerna på entréplanet och övriga utställare i källarvåningens auditorium ter sig icke desto mindre som ett utslag av regional chauvinism som jag gärna hade varit utan. Det ger inte bara en ovälkommen snedvridning av utställningens gemensamma mål, utan även av god utställningssed. Plötsligt gör man heller inte längre anspråk på att vara ett nationellt museum, utan ett regionalt sådant. Nej, om någon form av organisering än de sedvanliga måste införas, hade det mest rättvisa varit att visa verken i alfabetisk ordning efter upphovsperson.
Personligen hade jag i så fall hellre sett en tematisk presentation med tanke på att det finns ett antal gemensamma teman bland verken. Identitetsdiskussionen hör till dem och jag hade gärna sett fler exempel av Ali Akbaris dekonstruktion av den manliga kavajen i sökandet efter ett mellanrum där den vuxna afghanska kvinnan kan erövra en identitet som ger henne tillträde till hela samhället. Vidar Franckes undersökning av maskulinitet och mansrollen i två tecknade kortfilmer är också slående aktuella. Genom att i ord och bild presentera två mäns livssituationer vill Francke sätta mäns bristande förmåga att kommunicera och den negativa konsekvensen av denna oförmåga i centrum. Detta omvända perspektiv på jämlikhet leder till eftertanke och är välkommet.
Vidar Franckes undersökning av maskulinitet och mansrollen i två tecknade kortfilmer är också slående aktuella.
Årets upplaga av ”Ung Svensk Form” innehåller också flera processrelaterade verk där slumpen har fått en avgörande betydelse. Hanna Linnea Ryd utgår från ett analogt Memory-liknande spel med två brickor som vänds upp och skapar ett oväntat par. Resultatet anger grundförutsättningarna för estetiken i de olika klädesplagg, skor och accessoarer hon skapar. Till de mest överraskande hör ett par lårhöga stövlar baserade på en vaxad julduk i traditionella färger och säsongens motiv. Kajsa Bornedal tacklar i sitt projekt ”Narrakub” en mer krävande materia, genom att visa hur man kan använda en åttasidig kub för att på ett slumpartat sätt ”öppna upp” den narrativa ramen för en litterär berättelse. Narrakubens okontrollerbara utfall kan på det sättet påverka exempelvis diktcyklers variation, förbindelser och perspektiv.
Även Lotta Sahlins projekt ”Bläcket” har en undersökande dimension genom att på ett samhällsnyttigt sätt sammanföra yrkesverksamma journalister med den yngre generationen. ”Bläcket” är nämligen ett digitalt verktyg som ska ge barn och ungdomar en möjlighet att agera journalister och bli mer källkritiska genom att under vägledning värdera och kommentera nyheter i olika medier.
Många unga formgivare har inriktat sig mot just de nya livsstilskrav som uppkommit inom en rad olika samhällsområden under senare år.
Slutligen också något om de unga mästersnickare som arbetar i trä. Både Klara Knutsson och Matilda Hunyadi intresserar sig för ornamenterade träföremål. Denna typ av analog hantverksestetik fick snabbt baksätesplatsen när den svenska formgivningsindustrin av exempelvis möbler på allvar tog fart efter kriget. Knutsson påminner oss här om detta vackra men tidskrävande konstnärliga uttryck genom att först appropriera en billig masstillverkad möbel och sedan göra ett tillägg till den. Och det är inte vilket tillägg som helst, utan en underbart poetisk spegelbild av hennes egen fingertoppskänsla uttryckt genom ett flertal olika träslag. Hunyadi har gått mer rationellt till väga genom att använda en förprogrammerad, digital träsåg till att skära ut en enkel kantornamentik på ett skåpkrön. Inspirationen hämtar hon från svensk folkkonst och visar därmed att även denna traditionella mönsterskatt kan anpassas till en relativt rationell tillverkningsprocess. Jag stannar också länge vid Andreas Berggrens graciösa skrivmöbel för hemmiljö som jag uppfattar som ett direkt svar på pandemiårens förändrade attityd till arbete och arbetsplatser.
Många unga formgivare har inriktat sig mot just de nya livsstilskrav som uppkommit inom en rad olika samhällsområden under senare år. Hemmakontoret är bara ett av dem, men dessa formgivningsprojekt har det gemensamt att de inte längre är enbart instrumentella, det vill säga fokuserade på formgivning av läckra möbler, utan de har snarare individen och hennes välmående i centrum. Hänsyn till ergonomi, material, miljö och existerande rumsbegränsning har blivit självklara noder i arbetet. Denna lyhördhet inför samtiden är också ett av de främsta skälen till varför ”Ung Svensk Form” är en så viktig utställning.
LÄS MER:Recension: ”Möss och människor – och en och annan katt”
LÄS MER:Recension: ”Konst, kamratskap och doft av hav” på Hallands konstmuseum
LÄS MER:Recension: ”På resande fot” på Läckö slott
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
