Hur en svensk åsiktskorridor ser ut är allt annat än tydligt. De som hävdar dess existens brukar ha som argument att de inte får säga vad de just sagt. Därmed framstår det som om de i själva verket vill kunna säga det utan att bli motsagda. De längtar, paradoxalt nog, efter den korridor de tror sig vara i.
Konkretare i sin form är däremot lättkränktheten, vilken inte är specifikt svensk. Senast såg vi den när Twitters moralister attackerade Stephen Fry på grund av ett vänskapligt skämt om kostymdesignern Jenny Beavan.
På läktaren mitt emot de lättkränkta sitter dessutom de ängsliga, senast representerade av radioteaterns ledning, som stoppade pjäsen Ungdom utan Gud på grund av n-ordet. Att ordet uttalas i en historisk kontext av rollfigurer som föreställer Hitlerjugend verkar inte ha någon betydelse. Historien ska skrivas om.
Det är bekymmersamt, men att folk ängslas och kränks åt höger och vänster är knappast bevis för existensen av en åsiktskorridor. Fast det får man väl inte säga i det här j-a landet.
