"Orlando" ger Jenny Wilson mersmak för teater

– Jag har kunnat vara extremt lekfull, intuitiv och jobba med lätt hand. Så är det verkligen inte alltid när jag gör mina egna alster, för då är det många år av arbete på ett annat plan, säger hon till TT.

Bröstcancer, våldtäkt, moderskap och relationskris – Jenny Wilson har ofta utgått från djupt personliga erfarenheter under sin musikkarriär.

Med teatern är det annorlunda – hon beskriver den lustfyllda känslan av disciplin på teatern och av att ingå i ett stort maskineri, där alla professioner är viktiga för helheten.

Inte trogen Woolf

Men hon utgår fortfarande mycket från sig själv. I Sara Cronbergs uppsättning av "Orlando", som har premiär på Hipp i Malmö den 14 september, har Jenny Wilsons musik bidragit med den poetiska dimensionen, både som bakgrundsmusik och i sångnummer som hon själv framför.

– Jag lägger inte Orlandos ord i min mun. När Orlando är förtvivlad, så tar jag fram det jag vet om förtvivlan, så jag är inte trogen Virginia Woolf när jag skriver den här texten.

– Det är mina upplevelser, men jag går bredvid Orlando. Jag känner Orlando, säger Jenny Wilson.

För regissören Sara Cronberg var det naturligt att vända sig just till Jenny Wilson.

– Jag behövde något som kunde representera det sorgmodiga i berättelsen, därför valde jag att samarbeta med Jenny Wilson. Hennes musik har både en modernitet och en känsla av vemod och sorg.

Tidsresa och könsbyte

Berättelsen om Orlando spänner över 500 år. Den handlar om samma person, poeten och adelsmannen Orlando, som utvecklas från ung till medelålders och samtidigt gör en tidsresa från 1500-talet fram till 1900-talet. Under resans gång byter Orlando kön från man till kvinna.

– Det handlar om att tidsandan och könet begränsar och ramar in våra möjligheter till frihet. Man frågar sig hur mycket fri vilja man har egentligen. Det är huvudtematiken, men det spretar hela tiden, lyckligtvis. Det är ett poetiskt verk, säger Sara Cronberg.

Det är en kostymmässigt påkostad uppsättning – och det beror inte bara på de många nedslagen i olika tidsepoker, utan också på att kläderna har en så viktig roll i pjäsen. I en replik heter det till och med att klädedräkten gör människan.

Konsten som andningshål

– Ja, det är ju en del av analysen. Man blir det man tar på sig, helt enkelt, och därför är det jätteviktigt. Kostymen påverkar ditt sätt att gå och andas och vara, så därför ville vi inte spara på krutet, säger Sara Cronberg.

Men för den som ramas in av könsroller och tidsanda finns det ändå en räddningsplanka – kreativiteten och konsten.

– Konsten och det skapande kan vara ett andningshål, säger Sara Cronberg.

Cecilia Klintö/TT