Vi satt i bersån och åt jordgubbsbakelser när ämnet giftermål kom på tal. Inte så konstigt, en av oss är nygift. Den andra väninnan deklarerade att hon ämnar gifta sig inom två år. Hon har en plan.
Lyckligtvis bollades inte den hypotetiska frågan om äktenskap över till mig. De visste väl vad jag skulle svara.
Jag har nämligen fått frågan förut och sanningen är att jag aldrig längtat efter giftermål, drömt om klänningar eller att skrida fram i en kyrka. Ett par gånger i livet har jag fantiserat om det såklart, utifrån känslan att det måste kännas så ofattbart euforiskt
Jag älskar bröllop, jag vill att alla jag känner ska gifta sig (och bjuda mig). Jag gråter alltid. Till och med på de tillställningar där jag saknat en personlig relation till brudparet och bara varit en simpel “plus en” har jag suttit och snörvlat i kyrkbänken. Lycka är vackert, förhoppningar ännu vackrare.
Men jag landar alltid i samma tanke. Giftermål är inte något för mig. Där många ser en romantisk grund – ett uttalat löfte om evig kärlek, i alla fall ett löfte om att försöka – så ser jag ett orosmoment. Jag kan inte lova någon evig kärlek och litar därför inte på någon som lovar mig evig kärlek.
Det är mer romantiskt och pålitligt att göra det valet varje dag, i stället för under bara en enda. Det vill säga, att välja att stanna i förhållandet, inte för att löftet och ringen gör sig påminda, utan för att man varje morgon väljer varandra igen och igen. Där i ligger kärlekens verkliga grund för mig.
För mig finns heller ingen längtan om en stor fest med mig och min kärlek i centrum. Då älskar jag ändå fester, att fylla år och bjuda stort. Det skulle väl vara för talen då, jag har aldrig fått ett tal i hela mitt liv.
Jag kan inte lova någon evig kärlek och litar därför inte på någon som lovar mig evig kärlek.
Men det där med att behöva välja vilka man ska bjuda och ha dåligt samvete över de som inte blir det. Att oja sig över om bröllopet är för stort, eller om det är för litet. Om maten är god, om alla har dryck i glasen, om någon känner sig ensam i ett hörn.
Och så känslan dagen efter sedan. Den stora sorgen som jag känt i efterhand varje gång jag haft ett stort kalas. Den där tomheten, den som är rent av fysisk. Efter veckor av planering, förhoppningar och förväntan är kvällen plötsligt över på vad som känns som en halvtimme. Visst måste väl post-bröllops-depression vara ett begrepp? En sådan vill jag i alla fall inte ha.
Men ni kan väl gifta er i all enkelhet, säger man till mig då. Ett vittne och en enkel middag bara! Ni kan sticka utomlands! Absolut. Om giftermålet – äktenskapet – i sig är målet. Men för mig är det inte det. Livet är målet, tryggheten som sträcker sig bortom ritualiserade löften. För det funkar nämligen åt båda hållen. Varje morgon får också jag välja, om jag ska stanna eller inte. För mig är den tryggheten mycket större.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:En gay karaktär räcker inte för att göra Disney woke
LÄS MER:Recension: ”Ms. Marvel” – Disney plus
LÄS MER:Kontaktannonsen är en motkraft i dejtingapokalypsen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
