Inte ens när kronprinsessan Victoria ska tala om skogen kan hon undgå klimatkrisen. I P1-programmet Naturmorgons intervju från en promenad i Tyresta naturreservat som sändes i slutet av oktober ställde programledaren Mats Ottosson till slut en fråga om klimatet, om framtiden ser ljus eller mörk ut. Svaret blev: ”Vi börjar få upp ögonen, även om jag inte tror att vi riktigt förstår hur illa det är ställt. Frågan är bara om vi mäktar med att göra något åt saken”
Monarker ska egentligen inte uttala sig om politik. Men att inte säga något skulle i det här fallet också bli ett politiskt ställningstagande.
Klart att Victoria gillar skogen. Alla gillar skogen. Det finns inte kotte som inte vill värna om skogen. Ändå huggs våra sista naturskogar ned, som Lisa Röstlund skildrade i sin uppmärksammade grävbok "Skogslandet" (2021), som började med en granskning av den svenska skogsindustrin i Dagens Nyheter. Detta ledde till en stor debatt om vad vi egentligen gör med våra svenska skogar.
Men detta är ingen isolerad nationell fråga. Det skogsbeklädda Skandinavien har möjligheten att vara den här delen av världens stora kolsänka. Samtidigt så ägnar sig den svenska, och den finska, skogsindustrin åt aggressivt hyggesbruk och lämnar gapande kalhyggen.
I Norge och Baltikum ser det bättre ut, i den förra mestadels på grund av svåråtkomlig terräng vilket gör det svårare att kalhugga. Ett faktum som slår en när man läser ”Skogen” (Polaris Fakta) av den norska biologen Anne Sverdrup-Thygeson, som nu kommer ut på svenska i översättning av Lotta Eklund. Sverdrup-Thygeson har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Insekternas Planet” (2021) och är professor vid Norges biovetenskapliga universitet, med inriktning på insektologi.
I skogen är döden förutsättningen för mer liv.
När en insektsforskare talar om skogen talar hon om den riktiga skogen. Naturskogen, den med varierade trädslag, gamla träd som flygfäna kan gona sig i samt en varierad flora. Den konstruerade förvirring kring begreppen som ibland ses i debatten (kan ett kalhygge räknas som skog?) finns inte här. Boken har underrubriken ”Om träd, människor och 25 000 andra arter”. I skogen är döden förutsättningen för mer liv. Som Sverdrup-Thygeson skriver: ”Detta är urskogens kännetecken: träd som inte bara har fått leva livet ut, utan som dessutom får leva döden ut, får brytas ner i skogens långsamma tempo, under decennier, sekel, ända tills den döda stammen bara anas som en avlång upphöjning på marken.”
En tall har ett naturligt livsspann på 300-800 år och en gran kan bli 300 år, men få träd får nå upp i de årsringarna i dag. I granplanteringarna som vi har vant oss vid och som vi ofta tänker på som just skog är det ovanligt att träden får bli äldre än 100 år. Vem kan vänta längre än det när avkastningen är viktigast– trots att det skulle ge bättre timmerkvalitet, öka den biologiska mångfalden och lagra mer koldioxid?
I en naturlig skog finns det fler trädarter, men också träd i olika stadier av nedbrytning. Det är viktigt för insekterna, varav många är specialiserade på att vara i en viss typ av miljö, förklarar Sverdrup-Thygeson. Insekter och svampar är inga flexibla, agila medarbetare som lätt anpassar sig till nya miljöer. Många arter är knutna till ett visst trädslag, eller ett visst stadie av förruttnelse i den typen av träd. Vissa svampar trivs med att vara i den jämna luftfuktighet som utmärker gammelskogen eller kan bara leva i träd som dött på ett visst sätt. Det är inget särskilt med att en art är ovanlig, menar hon. Det är ovanligt att vara vanlig. Ungefär tre-fjärdedelar är ”ovanliga arter”, det vill säga sådana som är knutna till en särskild natur eller klimat. Naturen har genom miljontals år främjat den typen av specialisering, men den blir ett problem i vårt allt mer ensidiga landskap.
”Skogen” är späckad med fascinerande berättelser om alla filurer som har skogen som hem.
80 procent av världens alla beskrivna arter finns i skogsmiljöer. ”Skogen” är späckad med fascinerande berättelser om alla filurer som har skogen som hem. Som den allmänt förekommande randiga vedborren som har lagt sig till med vanan att ta med sig svampodlingar när de ska sätta bo för sina barn. I trädet gnager mamman gångar där hon sedan planterar svamp, som hon har medfört i särskilda förvaringsutrymmen i kroppen. Lagom till att äggen kläcks finns det gott om mat för de små, i odlingarna som mamman och pappan sköter. Ingen dröm för en skogsägare, vars timmer blir försämrat, men detta samspel mellan insekt, svamp och träd har pågått längre än vi människor brukat skogen.
Men naturskogar och varsamt brukade skogar är också mer tåliga mot insektsangrepp och naturkatastrofer. Thygeson beskriver hur hon befann sig söder om Göteborg under en utbildning för doktorander 2005, två månader efter att stormen Gudrun ödelagt så mycket skog i södra Sverige. Att se ”detta sinnessjukt överdimensionerade mikadospel – ett kaos av välta och knäckta träd huller om buller” var upprörande men också intressant, skriver hon. För det visade att skadorna i produktionsskogen blev tre till fyra gånger större jämfört med i naturskogen.
I Norge används skogar för att förhindra naturkatastrofer som är mer vanligt förekommande i deras dramatiska landskap. De kallas vernskogar och har förekommit sedan 1800-talet. Från början gjorde man det för att säkra skogstillväxten i utsatta biotoper i fjällen och vid havet där hård avverkning gjort det svårt att få ny skog att växa. I dag är de en del av de naturbaserade lösningarna för att skydda samhället från översvämning och skred. Träden fångar nederbörden och minskar mängden smältvatten på våren. Rötterna och växtligheten i en skog binder jorden och gör den mer stabil.
Vad hindrar oss från att utvidga skyddsskogsbegreppet till att även kunna motverka klimatförändringar och rädda den biologiska mångfalden?
I Sverige har man också odlat så kallade skyddsskogar på västkusten för att motverka problemen med flygsand sedan 1800-talet. Man hindrar sanden från att ”vandra” och förstöra jordbruksmark genom att plantera träd.
Vad hindrar oss från att utvidga skyddsskogsbegreppet till att även kunna motverka klimatförändringar och rädda den biologiska mångfalden? Det är skog som fortsätter brukas men på ett skonsamt vis, utan kalhyggen. Ekonomiska incitament till skogsägarna ingår också i vernskogssystemet, som den norska staten nu ska försöka utveckla, läser jag på nätet. Som en av bakgrunderna nämns ”ett klimat i förändring”. Är det helt orealistiskt att tänka sig att även svenska regeringen skulle ta sådant i beaktande?
Det som är okontroversiellt hos gemene man – att det bästa är den typen av ”John Bauer-skog” som Kronprinsessan Victoria vandrade genom i P1 och uttryckte sin folkliga kärlek till – är en het politisk fråga. Allt kan förstås inte vara naturreservat och jakten på förnybar energi har gjort frågan än mer komplicerad. Hållbar bioenergi ska göras på restprodukter från skogsindustrin men frågan är om detta är hela sanningen, eller om detta ens räcker till, om vi ska ersätta vårt oljeberoende med energi från skogen.
Anne Sverdrup-Thygeson skriver att det är givet att man ska kunna bedriva skogsbruk och skörda skogens förnybara resurser. Men vi måste också våga erkänna vilka konsekvenser ett hårt bedrivet sådant har för skogens 25 000 arter. Det måste finnas en mellanväg. ”När vi avverkar en skog kan vi plantera nya träd. Men vi kan inte plantera en ny skog.”
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Är Sanna Samuelsson vår tids arbetarförfattare?
LÄS MER:Recension: ”Jordens sång” i regi av Margreth Olin
LÄS MER:Landsbygden behöver också kultur
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
