EU-valet 2024 markerar höjdpunkten för en grön politik som blivit alltmer ifrågasatt i breda folklager. Den här veckan lägger EU:s medborgare sina röster, men de senaste månadernas omfattande bondeprotester har redan nu gjort sitt avtryck: prioriteringarna har skiftat, från internationella klimatfrågor till nationella säkerhetsfrågor. Unionen är nu även historiskt polariserad mellan progressiva och högerpopulistiska partier.
Flertalet forskare, medier och även EU-institutioner har sökt koppla Europas bondeprotester till extremhögern. Frankrikes president Emmanuel Macron, till exempel, anklagade de franska böndernas fackförening Coordination Rurale för att samarbeta med högerpopulistiska Rassemblement National, som i sin tur påstås samarbeta med tankesmedjor kopplade till Ungerns president Viktor Orbán.
Liknande anklagelser har riktats mot andra partier som stödjer bondeprotesterna: AfD i Tyskland, Vox i Spanien, Fratelli d’Italia i Italien.
Det relevanta med bondeprotesterna är emellertid hur de synliggör extremcentrismen vid hjärtat av EU:s Gröna giv. För att använda jordbruksmetaforer: En extremhöger kan bara skörda vad en extremcentrism redan har sått.
Hur hamnade vi här? Efter Andra världskrigets år av hungersnöd prioriterade européerna matsäkerhet framför allt. Och den nederländska ministern tillika bonden Sicco Mansholts ledord – aldrig svält igen (nooit meer honger) – utgjorde länge grundstenen i EU:s jordbrukspolitik. Mekanisering, mätbarhet och stabila livsmedelsmarknader skulle öka produktiviteten samt levnadsstandarden för bönderna.
Klimatförändringar blev ett kulturkrig.
Sedan 1970-talet har miljöaspekter gradvis integrerats i jordbrukspolitiken. Dels för att minska överproduktion av mat, men även för att stödja regional landsbygdsutveckling. EU:s Gröna giv kan ses som en fortsättning på dessa nya politiska prioriteringar. Mat ska produceras, men utsläppen ska minska och miljönyttan öka. Bondens roll har således blivit mer av en markförvaltare som förväntas uppfylla en mängd mål som ibland strider mot varandra.
Omställningen till ett teknologiskt avancerat jordbruk i flera europeiska länder har ironiskt nog bidragit till ökad övervakning av utsläppen, och därmed möjliggjort hårdare regleringskrav.
Att klimatpolitiken fått en ledande ställning inom EU beror dels på 2019 års valframgångar för de gröna partierna, samt att andra anammade de grönas politiska ställningstaganden för att behålla makten. Men även högerpopulismen vann mark i delar av Europa, och då ofta i opposition till miljörörelsen.
Sammantaget stärktes miljörörelsens institutionella makt i EU. Men miljöfrågorna ramades även in som ett sorts motstånd till högerpopulismen. Med klimatpolitiken och EU:s Gröna giv ville president Ursula von der Leyen framställa sin kommission som en progressiv kraft i kontrast till de populistiska rörelsernas bakåtsträvan. Klimatförändringar blev ett kulturkrig.
En direkt följd har varit möjligheten för miljöorganisationer, NGO:s, att påverka europeisk politik. Ett exempel från 2019 är när miljögrupper framgångsrikt kampanjade mot jordbrukets kväveutsläpp. Nederländska förvaltningsdomstolen utfärdade domar om utsläppskvoter som därefter utgjorde grunden för den dåvarande centerregeringens klimatpolitik. Ett liknande samspel mellan aktivism och juridik har även kännetecknat utformandet av den på EU-nivå omfattande Nature Restoration Law.
Följden är att ett flertal bönder hyser djup misstro mot den gröna jordbrukspolitiken och mot EU:s institutioner.
Centrismen i EU:s klimatpolitik kännetecknas således av både aktivistiska ställningstaganden och institutionella ambitioner att förvandla politisk vilja till juridiska ärenden. Centristiska politiker, som utgör von der Leyens kommission, blir extrema inte bara på grund av att de vill uppnå globala klimatmål på bekostnad av lokala väljargrupper. De är extrema även i sitt val av metoder: att juridifiera politiken i stället för att styra på demokratiska mandat.
Var och en av dessa sakfrågor kan sägas ha växt fram ur goda avsikter, men de bidrog sammantaget till att öka klimatpolitikens inflytande över jordbrukspolitiken. Följden blev tilltagande administrativ börda och nedläggning av småskaliga jordbruk.
Endast större producenter kan bära den finansiella beskattningen för jordbrukets skadliga effekter på klimat och biologisk mångfald. När EU:s utsläppsminskningar inte uppnås genom att utveckla produktionen så är enda alternativet att avveckla, att minska eller sluta bruka marken.
Följden är att ett flertal bönder hyser djup misstro mot den gröna jordbrukspolitiken och mot EU:s institutioner. En bidragande faktor är att Europas traditionella jordbrukspartier rört sig bort ifrån sina kärnväljare. Det politiska vakuum som därefter uppstått kring jordbruksfrågorna har fyllts av nya populistiska partier som var tidiga med att stödja böndernas protester.
Vidare är det relevant att nu alla medborgare känner av de ökade matpriserna, vilket alltså inte kommer bönderna till del utan endast berikar återförsäljare.
För den som vill förstå sprängkraften i bondeprotesterna inför EU-valet 2024 är det relevant att se hur Nederländernas politiska karta på väldigt kort tid ritats om. Uppstickaren Bondemedborgarpartiet (BBB) blev 2023 på kommunal nivå det största partiet, och bildade i maj 2024 regering med högerpopulistiska Geert Wilders Frihetspartiet. Maktskiftet i Nederländerna speglar senaste årens trend mot såväl en mer progressiv klimatpolitik som en tilltagande högerpopulism.
Här tål det att nämnas att högerpopulistiska partier inte i dagsläget har någon djupare förståelse för jordbrukets villkor.
Varje bondeprotest har förvisso sin upprinnelse i specifika klagomål. Polackerna menar att EU hycklar när de ställer högre miljökrav på det europeiska jordbruket än på ukrainska matimporter, och har följaktligen saboterat järnvägsvagnar med spannmål från att komma över gränsen.
Tyskarna organiserade landsomfattande blockader i protest mot indragna dieselbidrag. Irländarna motsatte sig, likt nederländarna, begränsningar på sin boskapsskötsel. Fransmännen klagade på spanjorerna, spanjorerna på marockanerna.
Vad dessa bondeprotester har gemensamt är motstånd till EU:s Gröna giv, samt att bönder åtnjuter brett stöd från övriga samhället. Protesterna är ett uttryck för vad som kommer hända med Europas livsmedelssäkerhet under den gröna jordbrukspolitiken.
Bönderna som i dag blockerar Bryssels vägar kan om några år följas av matupplopp i stora europeiska städer. Om vi till detta lägger ökad medvetenhet om skörheten i Europas försvar, energiproduktionen och vår industribas, vilket har blivit tydligt i och med kriget i Ukraina, så blir det enklare att se hur politiken nu skiftar från den gröna politiken till säkerhetspolitiken.
Här tål det att nämnas att högerpopulistiska partier inte i dagsläget har någon djupare förståelse för jordbrukets villkor. Deras möjlighet att vinna röster genom bondeprotesterna måste således förstås utifrån populisternas betonande av ett demokratiskt mandat, snarare än att flertalet väljare skulle hysa extrema åsikter. Detta står i tvär kontrast till EU:s Gröna giv som är extrem i bemärkelsen att den kännetecknats av starka aktivistiska påtryckningar och ett växande juridiskt maskineri.
Årets EU-val handlar således mindre om fascismens återkomst och mer om påminnelsen att Europas jordbrukspolitik har en huvuduppgift: aldrig svält igen.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Det våras för den odemokratiska liberalismen
LÄS MER:Sabaton förtjänar folkbildningspriset
LÄS MER:Universitets uppgift är att främja fritt tänkande
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
