För den som undrat vad som är det coolaste som finns är svaret Andre Agassi i US Open 1988. 18 år och långhårig spelade han i löst sittande vit piké, korta, stentvättade jeansshorts (!) och med stenhård blick i de förföriskt ledsna ögonen. Hitta någonting coolare än det. Eller förresten, strunta i det. Det finns inget.
Agassi var en av världens bästa tennisspelare. Men han hatar sporten, tvingades in i den av en svårt disciplinär pappa, skickades i väg på pennalistisk internatskola för tennisbegåvningar och ägnade sedan karriären åt att revoltera på det enda sättet han kunde: genom sin frisyr, sina kläder och aggressivitet i slagen. Allt detta lyser igenom på tennisplanen.
För själva kärnan i vad filosofen David Foster Wallace kallat ”den vackraste sporten som finns” är individualiteten. Hur spelarna rör sig viskar om deras inre. Är de orädda? Aggressiva? Oförutsägbara? Kontrollerande? En tennisspelare är tennis, vilket är skälet till att det är den oslagbart bästa filmsporten. Boxningen är för våldsam för att vara vacker, lagsporter för skitiga. Tennis, däremot, är personlig, elegant – och brutal.
För sin roll i ”Challengers” övade skådespelarna Zendaya och Mike Faist i tretton veckor.
I Luca Guadigninos ”Challengers” beskriver Tashi (Zendaya) en tennismatch som ”ett förhållande”. Vad hon menar är att spelarna studerar varandra så ingående, kroppsligen och psykiskt, att deras relation blir närapå intim. Man lär sig hur man funkar ihop. Vad som lockar fram ett visst beteende, vad som förargar, vilka svagheterna och styrkorna är.
Brad Gilbert, en gång i tiden rankad som fyra i världen, kallades in som tränare när filmen skulle spelas in. Inte bara för sin tekniska expertis utan också sin mentala. Hur man snokar upp motståndarens brister, exponerar dem och kör över dem förklarade han i boken ”Winning ugly: Mental warfare in tennis” (fritt översatt ”Vinna fult: mental krigföring i tennis”) redan för trettio år sedan. Boken finns fortfarande i tryck.
Men tennis är svår, för att inte säga omöjlig, att fånga på film. Den kräver fullständig kroppskontroll, koordination, uthållighet och styrka. Att förmedla allt detta tillsammans med ett tennisproffs vars kroppsspråk formats under ett helt liv är minst sagt utmanande.
Att få till en stilig backhand tar år, om inte årtionden. Det är ingenting en skådespelare lär sig i en handvändning (ordvits oavsiktlig). För sin roll i ”Challengers” övade skådespelarna Zendaya och Mike Faist i tretton veckor. Sedan koreograferades deras rörelser, slag för slag, för att få en enda match att se trovärdig ut.
Som många andra sporter kan tennis med lätthet också agera metafor. ”Det är ingen slump, tror jag, att tennis använder livets språk. Attack, serva, fel, break, love. Grunderna i tennis är samma som vår existens, för varje match är livet i miniatyr”, som Andre Agassi skriver i sin otroliga självbiografi ”Öppen” (2009).
På samma sätt är också tennis politik. Woody Allens ”Match Point” (2005) ansågs vara auteurens stora comeback. I den är tennisen för Chris (Jonathan Rhys Meyers) hans enda inkomstkälla och glimten in i en överklassvärld dit han aldrig annars skulle få tillträde. För tennis är fortfarande en klassfråga. Gränsen mellan de som rankas som hundra bästa och de som spelar för sitt uppehälle kan motsvara skillnaden mellan att kunna betala hyran och inte.
Fiendeskapet dem emellan hade haussats upp till maxnivå, matchen, som dubbades ”könskriget”, skulle bli den slutgiltiga kampen mellan man och kvinna.
Tennisen har också en annan typ av politisk historia. 1974 såg 90 miljoner människor Billie Jean King bäras in på tennisplanen av fyra män medan motståndaren Bobby Riggs dansade in med en jacka med texten ”Sugar Daddy” på ryggen. Fiendeskapet dem emellan hade haussats upp till maxnivå, matchen, som dubbades ”könskriget”, skulle bli den slutgiltiga kampen mellan man och kvinna.
Bakgrunden var att tidigare tennisproffset Bobby Riggs, vid 55 års ålder inte längre var i ropet. Han var dessutom en skränig mansgris som störde sig på att kvinnor började kräva samma rättigheter som män. Han blev det sexistiska svinet, gjorde sig själv till fienden genom att säga provocerande saker som att kvinnan bara var användbar i sängen och köket och att damtennis var supertråkigt att kolla på, trots spelarnas korta kjolar.
När han vräkte ur sig sådant trams riktades strålkastarljuset mot honom igen. Så han fortsatte – och påstod att det inte finns någonting en kvinna kan göra bättre än en man. Allra minst att spela tennis.
Detta medan damtennisen kämpade för fullt för att ens tas på allvar. Vinnarna i herrtennisen fick 12 000 dollar, damerna 1 500. De fick inte ens en egen, nationell tennisklubb.
Aktivast i kampen för respekt var toppspelaren Billie Jean King som precis vunnit damklassen i US Open när Bobby Riggs högljutt utmanade henne.
King ville inte spela mot Riggs, hon ville inte reducera jämställdhetsfrågan till ett tv-sänt jippo. Men det var precis vad som hände när de kommersiella krafterna vädrade stålar. Prissumman blev högre än damtennisen någonsin tävlat om och värden ville se kampen mellan man och kvinna i en konkret form i stället för att höra det debatteras intellektuellt till leda.
Sport är fortfarande politik.
Filmversionen av matchen (”Battle of the sexes”, 2017), där Emma Stone spelar King och Steve Carell Riggs, kom i en tid då amerikanska fotbollsstjärnor vägrade knäböja för nationalsången i protest mot den sittande presidentens rasistiska politik och #Metoo-upproret exponerade sexism också inom sportvärlden. Sport är fortfarande politik. Men filmen påminde också om rivalitetens sporrande effekt. Om vikten av en värdig motståndare.
Björn Borg hade aldrig spelat lika bra i Wimbledon 1980 om motståndaren inte varit John McEnroe. Amerikanens hetlevrade spelstil provocerade den kontrollerade och metodiske svensken till att göra sitt allra bästa – och vice versa. Den mest sedda tennismatchen någonsin slutade med en nyvunnen, ömsesidig respekt de forna fienden emellan. ”Den matchen lyfte mig på så många sätt trots att jag kom tvåa”, har John McEnroe sagt.
För tennisen är inte så mycket en ensamsport som en individsport, där ens sanna personlighet visar sig i relation till motståndarens. Eller, som David Foster Wallace skriver i sin essäsamling ”String Theory”: ”Motspelaren på andra sidan nätet är inte fienden: han är mer partnern i dansen. Han är din ursäkt eller anledning till mötet med det egna jaget. Och du är hans”.
Tennis på film – ett urval
”Wimbledon” (2004)
Å ena sidan en hybrid av konventionell romantisk komedi/sportfilm där ett gammalt proffs (Paul Bettany) faller för en ung nykomling (Kirsten Dunst). Å andra sidan en film som tar tennisens mentala krav på allvar.
”Battle of the Sexes” (2017)
Mycket stod på spel när Billie Jean King och Bobby Riggs möttes i den stora jippomatchen 1974. Matchen kom att förändra damtennisen för alltid. I matchscenerna, som replikerats från den riktiga matchen, spelar proffsen Kaitlyn Christian och Vince Spadea eftersom det var så viktigt att göra spelet trovärdigt på film.
”King Richard” (2021)
Richard Williams (Will Smith) hade en plan: att uppfostra och träna sina två döttrar Venus och Serena Williams till att bli de bästa tennisspelarna i världen. Det lyckades han med också, om än till ett pris. Will Smith fick en Oscar för sin rollprestation.
”John McEnroe: In the Realm of Perfection” (2018)
Denna underskattade dokumentär struntar blankt i det traditionella berättarspråket och placerar istället in den hetlevrade McEnroe i en konstnärlig studie i rörelse över tid och rum. Ja, det låter flummigt men resultatet är ett rent metafysiskt porträtt av tennisens essens.
”Borg” (2017)
Man kommer inte undan Borg vs. McEnroe i finalmatchen Wimbledon 1980, en av tennisvärldens mest kända (om inte den kändaste). Filmen, som fick en Guldbagge för bästa film, skildrar Borgs väg från barndomen i Södertälje till världselitens arena.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Challengers” i regi av Luca Guadagnino
LÄS MER:Vi svenskar har glömt konsten att spela riktig tennis
LÄS MER:Därför vill kvinnorna ha ett djur till pojkvän
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
