”Varför är du doktor? Du hjälper ju aldrig någon.” Überkompetenta prefekten Ji-Yoon i Netflixserien ”The Chair” blir för ett ögonblick svarslös. Inte nödvändigtvis för att dotterns fråga är ny eller främmande, men för att den ställs med ett visst krav på uppriktighet. En femåring i min närhet gav en liknande utvärdering alldeles nyligen, så jag är bekant med dilemmat. Hur förklara att något som ser allt mindre ut för världen ändå kan ha betydelse? Att detta något inbegriper en mängd tvivel och självtvivel. Scenen mellan Ji-Yoon och Ju Ju fick mig att tänka på den konstnärliga forskning jag bedrivit med statliga medel sedan 2015. Hur svarar konstnärlig forskning på frågan om existensberättigande, givet att det är någon utanför de akademiska rummen som frågar?
Senast 2018 motionerade Sverigedemokraterna om att helt avskaffa ”begreppet konstnärlig forskning” eftersom det är så svårbegripligt. Inte undra på, när en aldrig hör talas om det. När fältet förra sommaren tog en smula plats i det offentliga samtalet var det typiskt nog på grund av en skandal. En avhandling underkändes och en kort debatt följde. Sedan återvände forskningen till sin förhållandevis dolda tillvaro. Medan kriminologer och bakteriologer deltar i samhällsdebatten är många konstnärliga forskare verksamma på sätt som når allmänheten genom lokala samarbeten snarare än genom rikstäckande medier. Möjligen är det en orsak till att forskningsfältet förvirrar, eller rentav provocerar.
När fältet förra sommaren tog en smula plats i det offentliga samtalet var det typiskt nog på grund av en skandal.
Ett annat skäl kunde vara den gåtfulla relationen mellan konst och vetenskap. När blir konstutövning vetenskap och vad har vetenskap för plats i konsten? ”Bra konst behöver ingen vetenskaplig förklaring”, hävdade Marianne Lindberg de Geer i ett försvar för konstens mystik (onekligen skandalomsusad också den). I Bogdan Szybers nämnda avhandlingsprojekt ”Fauxthentication”, framträder bilden av konstnärliga forskare som karriärister instängda i en självtillräcklig diskurs uppmuntrad av konstskolorna och utbildningssystemet.
Konstnärlig forskning är alltså varken tillräckligt begriplig eller tillräckligt mystisk! Jonatan Habib Engqvist å sin sida, menar att ”synen på konstnärlig forskning är provinsiell” (Expressen 27/7), vilket ligger närmre sanningen. Konstnärlig forskning inget hemligt sällskap och inte heller ett simpelt symptom på new public management. Däremot, som Habib Engqvist exemplifierar, sätter den konst i relation till tänkande och erfarenhet. Ofta utifrån övertygelsen att konst som kunskapsform bidrar till en större förståelse av världen på en rad sätt som är både relevanta och ganska akuta.
Den konstnärliga mystiken då? Gränslanden mellan utövning och forskning, konst och vetenskap har sin egen förtrollning; att visa relationen mellan praktik och teori snarare än att ”förklara” den. Formerna för forskningen är snarast att betrakta som motstånd mot de marknadsideal som förpestar det akademiska livet. Och frågeställningarna är ibland så djärva att en kan få hopp om att den för all forskning så nödvändiga fantasin lever, trots allt.
Konstnärlig forskning befinner sig mellan två aktuella diskussioner. Å ena sidan gällande den akademiska friheten och å andra sidan gällande konstens förhållande till politiska frågor. I våras röstade danska Folketinget mot ”aktivism inom forskningsmiljöer”. Studenters organisering har skapat debatt, det har talats om talibanism på svenska konstskolor. Samtidigt har konst- och litteraturkritiker rasat mot pinsam klimatkonst, att konsten varit tråkig i minst tjugo år (Expressen 5/5). Elsa Westerstad kanske fångade kritikens kärna i SvD (4/5): ”Vi pratar för mycket om strukturer och för lite om människor.”
Att forskning och konst som behandlar strukturer blivit ett rött skynke inom akademin och kritiken kräver en diskussion i sig.
Att forskning och konst som behandlar strukturer blivit ett rött skynke inom akademin och kritiken kräver en diskussion i sig. Det finns följdfrågor att ställa kring den påstådda motsägelsen. Den som ätit genusvetenskap och postkoloniala studier till frukost (låt vara under en mycket kort akademisk epok) kan fnysa uttråkat så snart strukturerna poppar upp i konstnärliga verk. Men att nostalgiskt slå fast ”hur litteratur ska vara” eller besvärja: ”det är när konsten är opolitisk som den är verkligt politisk” räcker inte som omdöme. Forskning är att tänka noga, också på vem som får göra konst och varför.
Om den konstnärliga forskningen kvävs i sin linda, tillsammans med de oskrivna avhandlingar och postdoktorala projekt som skulle bredda synen på kunskap och konst, betyder det inte att tänkandet tar slut. Lika lite som konsten tar slut om estetik sätts i förbindelse med erfarenheter som de flesta saknar och många vill slippa bli påminda om. Ett tvärvetenskapligt, praktiskt orienterat forskningsämne, komplext i sina former och idéer, kan vara precis vad den akademiska miljön behöver. Förhoppningsvis lyckas den konstnärliga forskningen också kliva ut därifrån.
LÄS MER:Recension: ”Modersmyter” av Elisabeth Berchtold och ”Mutant” av Elisabeth Hjorth
LÄS MER:Recension: ”Litteraturens slut” av Sven Anders Johansson
Elisabeth Hjorth, forskare och lektor i litterär gestaltning HDK-Valand, aktuell med den konstnärliga forskningsboken ”Mutant” (Glänta).
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
