Lars Henriksson: De som styr våra öden har haft sin chans – och bränt den

Den som tittade på Aktuellt förra veckan fick vara med om en mer surrealistisk upplevelse än vanligt. I torsdagens inslag visades först förtvivlade människor i Libyen som grävde fram sina döda i den senaste klimatkatastrofen, sedan – helt orelaterat – en debatt om klimatrörelsens metoder där riskkapitalisten och socialdemokraten Jan Emanuel Johansson fick ondgöra sig över vägblockader som drabbat ”vanligt folk”, det vill säga honom själv. Naturligtvis ständigt bedyrande sitt klimatengagemang. Var det månne SVT:s uppfattning om opartiskhet? ”Eftersom klimatkrisen inte är här i studion och kan försvara sig så har vi tagit hit Jan Emanuel.”

Det verkliga problemet för ”vanligt folk” (det vill säga mänskligheten) är inte aktivister som försenar bilister. Det är att tiden är på väg att rinna ut för oss allihop.

Dagen innan hade Johan Rockström och hans kollegor konstaterat att sex av de nio kritiska planetära gränser som Stockholm Resilience Center satte upp 2009 har överskridits. Jorden är därmed ”tydligt utanför ett säkert verksamhetsutrymme för mänskligheten”. Aningen tyngre än att en fastighetsspekulant tvingas vänta några minuter i sin lyxbil, kan man tycka.

Det stora bekymret i klimatdebatten är inte de vetenskapsförnekande flat earth-tomtarna utan de som likt Jan Emanuel, förra veckans regeringsförklaring och valfritt policydokument från företag eller myndigheter världen över, låtsas att frågan håller på att lösas. Ett nästan parodiskt exempel är intervjun i SvD där Christofer Fjellner, arkitekt för Moderaternas ”nya” klimatpolitik, förklarar att denna går ut på ”tillväxt där sänkta löne- och kapitalskatter är bra exempel.” (17/9). Visst hade det varit fantastiskt om nu marknaden och dess politiska uppassare lyckats att få business as usual att leverera klimatomställning efter 30 år av misslyckanden! Men tyvärr ser inte verkligheten ut så.

För några dagar sedan kom (ännu) en FN-rapport som sa att fönstret för 1,5-gradersmålet snabbt håller på att stängas. Allt ”grönt” stål, alla elbilar och högtidliga löften till trots fortsätter växthusgaserna i atmosfären att öka. Inte så konstigt, den senaste rapporten från Internationella Valutafonden visar att fossilsubventionerna under 2022 slog alla tidigare rekord.

Vi tar tacksamt till oss lögnen om att de håller på att lösa det.

Dessa uttjatade procentsiffror och gradtal är inte abstrakta teorier och definitivt inget som går att förhandla med. De är hårda symboler för uttorkade jordar och skogsbränder, för orkaner och översvämningskatastrofer. För massvält, outhärdlig värme och miljoner människor på flykt undan extremväder och de sociala kollapserna som följer i dess spår. En växande flodvåg av människor som bara de mest naiva eller cyniska tror går att dämma upp med lagar, gränsvakter och angivare.

Det som räddar politiker och näringslivstoppar från att svepas bort i en våg av vrede och förtvivlan är att problemet är så stort att vi tyngs ner under det. Vi tar tacksamt till oss lögnen om att de håller på att lösa det. Går på finterna, stirrar oss blinda på vår privatekonomi, debatterar bensinpriserna och behovet att hålla flyktingar ute. Det är slutstationen för den nyliberala trosbekännelsen ”det finns inget sådant som ett samhälle” som mycket väl kan bli slutstationen för den mänskliga civilisationen.

Om symboliska blockader av motorvägar och oljeterminaler är vägen framåt vet jag inte men de som i dag styr våra öden har haft sin chans – och bränt den. Liksom när det gällt alla andra viktiga samhällsförändringar, från rösträtten till åttatimmarsdagen, krävs det att den stora majoriteten bryter sin vanmakt och kliver in på den politiska arenan.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Makthavarna kommer inte rädda oss från klimatkrisen

LÄS MER:Vi kan också bli klimatflyktingar i framtiden

LÄS MER:Jag minns tydligt när jag förstod att allt havererat

Lars Henriksson