Lydia Sandgren: Det här är vad vi talar om när vi talar om Gaza

Efter 7 oktober drabbades jag av ett slags förvirringstillstånd. Tillvaron verkade vara kluven. I Gaza, förstod jag, var realiteten denna: pågående förstörelse, ett ohyggligt antal döda, däribland många barn. Men för mig framträdde denna realitet i fragment.

Tidningsartiklar, och nyhetsrapporter, bilder och lösryckta citat. Filmklipp flimrade förbi och försvann i flödet. Bitarna lät sig inte sammanfogas. Snarare formade de delvis skilda berättelser. Den ena utgick från Israels utsatthet och beskrev den militära offensiven i termer av försvar. Den andra betonade den palestinska befolkningens lidande och beskrev ett omfattande militärt våld.

Då och då fick jag fatt i mer nyanserade utsagor och analyser, men detta tycktes vara de två dominerande polerna. De liknade diskursens Skylla och Karybdis, omvärvda av starka underströmmar – undvek man den ena föll man offer för den andra. Jag hade en känsla av att något väsentligt gick förlorat hur man än framställde sakernas tillstånd.

Det krävs inga specialkunskaper för att inse att det är fel att döda barn. Just detta är enkelt. Med stilla låga lyser det klart också i den mörkaste av skymningar: barn får inte dödas.

Ändå sker det. Då återstår uppgiften att försöka förstå varför det sker och hur vi kan förhindra det.

I fråga om Gaza tyckte jag mig ha mindre fotfäste än vanligt. Israel och Palestina utgör ett område så bemängt av historia, politik, religion och kultur att hälften vore nog. Allt jag själv inte vet om Israel/Palestina är mångdubbelt mer än det jag känner till.

Som all okunskap störde den mig inte särskilt mycket förrän jag försökte råda bot på den. Ett långt led av frågor radade upp sig framför mig med korslagda armar och nickade uppfordrande mot skolbänken. Under vilka historiska och ideologiska omständigheter bildades staten Israel? Hur kom ockupationen av Palestina till stånd? Hur argumenterar de som menar att Palestina inte är ockuperat? Vad vill Netanyahus regering? Vad vill Hamas? Vad innebär sionism? Vad har religionen för betydelse i konflikten? På vilken grund vilar USA:s stöd av Israel?

Den som har ambitionen att studera konflikten mellan judar och araber i Mellanöstern löper alltså inte risk att bli fullärd i första taget.

Var och en av dessa frågor är ett slukhål. Det ser den som någonsin sysselsatt sig med ett ämne på allvar. Inte bara bär varje svar en ny fråga inom sig, där finns dessutom de ständiga problemen med kunskapens grundvalar – historieskrivningens förhållande till den faktiska historien; källtexternas föreställningar och ideologi. Sådan är bildningens predikament: ju mer man lär sig, desto mer upptäcker man att man inte kan. Historiens rymd öppnar sig, perspektiven djupnar. Det som är överskådligt på håll blir invecklat under lupp.

Den som har ambitionen att studera konflikten mellan judar och araber i Mellanöstern löper alltså inte risk att bli fullärd i första taget. Att begripa sig på vad som sker underlättas inte heller av den diskurs som präglar Israel-Palestina-konflikten i allmänhet och Gaza i synnerhet. Somliga ord verkar vara försedda med hullingar. Vissa uttryck är så explosiva att de knappt kan användas för att samtala med. Några begrepp är påbjudna inom vissa grupperingar, andra närmast tabu.

Striden står inte bara om landet mellan Medelhavet och floden Jordan – from the river to the sea, som det omstridda slagordet lyder – utan också om den dominerande berättelsen. Hur ska verkligheten beskrivas?

Ta uttrycket ”7 oktober”, som jag använt ovan. ”7 oktober” är praktiskt. Folk förstår vad man menar. Men det är inte entydigt och rent. Det påminner i sin form om ”11 september” och knyter därmed an till en historia av terrorism (utförd av araber, visavi väst kan tilläggas). Genom sin specificitet avgränsar det skeendet tidsmässigt – blicken riktas just mot den 7 oktober, som vore det en startpunkt, och inte ytterligare ett nedslag i en mycket lång historia av våldsattacker och kränkningar.

Eller för den delen ordet ”krig”, som jag också har begagnat. I flera svenska tidningar sorteras artiklar om Gaza under rubriken ”Kriget mellan Israel och Hamas”. Al Jazeera använder i sin tur rubriken ”War on Gaza”. Jag har för närvarande inget bättre ord än ”krig”, men det finns många slags krig: försvarskrig, erövringskrig, befrielsekrig. Vems krig är detta, och vad är dess ändamål?

”Krig” är besläktat men inte identiskt med ”terrorism”. Man kan tänka sig ett rättfärdigt krig där man sympatiserar med ena kontrahenten, men det är svårare med terrorism. Ordet har snarare konnotationer till fundamentalism och extremism. Terrorgrupper kämpar sällan för allas likhet inför lagen eller liknande demokratiska värden. (Om de gör det kallar vi dem för något annat.)

Kan ”motstånd” verkligen inkludera dödande och förnedring av civila? Var går gränsen mellan motstånd och förföljelse?

Hamas har i väst försetts med det homeriska epitetet ”terrorstämplade” och framstår ofta som ondsinta förstörare. Med rätta, kan man tycka, eftersom de de facto utfört terrordåd. Men ordet ”terrorism” fungerar som ett rött skynke, och där bakom döljer sig måhända några relevanta frågor som borde gå att ställa i normal samtalston. Vilka faktorer har bidragit till Hamas existens och deras eventuella framgång? Vad har palestinierna för möjligheter att försvara sig mot angrepp? En terrororganisation uppstår inte genom uralstring, utan i relation till en given politisk och samhällelig situation.

Tidigare i våras beskrev den amerikanska filosofen Judith Butler Hamas attacker i termer av ”väpnat motstånd” mot staten Israel (Le Monde, 15/3). Uttalandet fick mothugg, bland annat av sociologen Eva Illouz. Och Butlers formulering väcker frågor. Kan ”motstånd” verkligen inkludera dödande och förnedring av civila? Var går gränsen mellan motstånd och förföljelse?

Det ligger i våldets natur att det inte går att dosera för att uppnå en viss, kontrollerad effekt. När det en gång släppts lös föder och göder det sig självt. Den som brukar våld löper alltid risken att förirra sig alltför långt in i hatets territorium, oavsett om detta våld en gång var tänkt som ”motstånd” eller ”försvar”.

Ett ord som ofta används om Gaza är ”folkmord”. Det började förekomma relativt tidigt, främst hos den pro-palestinska rörelsen. Begreppet härrör från FN:s konvention av förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, som signerades 1948 och trädde i kraft 1951.

Ett folkmord är alltså någonting annat än ”bara” ett omfattande mördande; det är knutet till granskning och bedömning av en oberoende, överordnad institution. Att vara utsatt för folkmord innebär att lidandet i någon mening blir bekräftat och befäst. Det placeras i samma historiska kategori som folkmordet på armenier, Röda khmerernas utrotande av Kambodjas befolkning och hutuernas massaker av tutsier i Rwanda. (Och naturligtvis också Förintelsen, men att överhuvudtaget sätta Gaza i relation till Förintelsen tenderar att väcka massiv kritik.)

Många Palestinasympatisörer beskrev Israels agerande i Palestina som ett folkmord innan frågan hade behandlats av ICJ, internationella domstolen i Haag, och föregrep alltså utredningens utslag. Begreppet framhävde och fokuserade den pågående förödelsen. Att använda ordet ”folkmord” insisterade på en viss historieskrivning, och blev i någon mån en politisk handling. Så också motsatsen. Att ifrågasätta om massdödandet i Gaza kunde definieras som just ”folkmord” blev i somligas öron snubblande nära att ifrågasätta lidandets dignitet.

Det är sannerligen de starka känslornas tid: vrede, vanmakt, kämpaglöd, förtvivlan

Ett annat ord som förtjänar uppmärksamhet och omsorg är begreppet ”antisemitism”. Vad är antisemitism, och vad är det inte? frågar sig Dan Israel i en essä med titeln ”Antisemiterna som älskar Netanyahu” (Parabol nr 1 2024). Han undersöker den definition som föreslås av IHRA, International Holocaust Remembrance Association. Den inkluderar ett par formuleringar som kan tolkas som inskränkningar i möjligheten att kritiskt diskutera staten Israels beskaffenhet. Att hävda att existensen av en israelisk stat är ett rasistiskt verk definieras till exempel som antisemitism, liksom att jämföra Israels nuvarande politik med nazisternas politik.

En generell egenskap hos ord är att de blir meningslösa om man vidgar deras betydelse alltför mycket. De utsätts för inflation och förlorar sin valör. Om man benämner alla kränkningar som man utsätts för som ”diskriminering” eller allt obehag för ”trauma” kan ingenting särskilt bli sagt med hjälp av dessa ord. Diskrimineringen och traumat existerar likväl, men blir paradoxalt nog svårare att urskilja.

Vissa ord måste vi värna, eftersom vi behöver dem för att identifiera något väsentligt. ”Rasism” hör till de orden. ”Antisemitism” bör också visas särskild omsorg.

Och att undersöka och pröva våra begrepps implikationer är en del av ett sådant omsorgsarbete. Att begränsa möjligheten att uttrycka sig kan emellertid vara en vansklig väg att gå, även om intentionerna är goda. Fenomenet i sig försvinner inte – det glider bara undan språkets grepp.

Så långt vår vokabulär. I Gazafrågan ackompanjeras den ofta av affekt. Det är sannerligen de starka känslornas tid: vrede, vanmakt, kämpaglöd, förtvivlan. Men till känslornas logik hör att de inte nödvändigtvis är proportionerliga. Man kan bli nästan lika vansinnig över något perifert som något centralt.

Så fort jag börjar tänka på vandaliseringen blir jag rasande.

Själv har jag gått och retat upp mig något ofantligt över vandaliseringen av statsvetaren Anders Perssons arbetsrum. Jag uppfattar den som ett uttryck för enfaldig anti-intellektualism, utfört av fega personer som saknar förmåga att tänka ordentligt.

Den som inte håller med Persson ska förstås kritisera hans forskning – men genom att argumentera ordentligt och underteckna med sitt namn. Så fort jag börjar tänka på vandaliseringen blir jag rasande. Allt annat sjunker i bakgrunden och jag ser bara detta. Jag vill anklaga och med pennans hjälp nedgöra den i min mening uselt fega aktionen.

Det finns förstås goda skäl att uppmärksamma vandaliseringen, men det finns lika goda skäl att fördjupa sig i hundratals andra frågor. Det är i sig inte fel att fastna för någon enskildhet i den kaotiskt oöverblickbara helhet som Israel-Palestina-konflikten utgör – men särskilt rationellt är det inte.

”Det måste finnas något jag kan göra” är en vanlig reaktion vid krig och katastrofer. Att stumt betrakta känns fel. Vi vill hjälpa och bidra, på något vis agera för att det hemska ska upphöra. Gör något! skriker det i själen, och så gör vi något.

Handlingarna efter 7 oktober har varit av skilda slag och varierande genomtänkthet. Somligt konstruktivt, annat inte. Demonstrationer, motdemonstrationer, studentprotester, hungerstrejk, namninsamlingar, pengainsamlingar, stödaktioner, motaktioner, trakasserier, hot och – här i Sverige – minst en sprängladdning.

Behovet av en plats att leva på är allmängiltigt.

Den judiska historien rymmer en flertusenårig erfarenhet av våld och utsatthet: att stötas ut ur samhällsgemenskapen, att fråntas rättigheter, att fördrivas, att förföljas och förintas. Förföljarna har emellanåt hittat på skäl som rättfärdigar våldet, men i grund och botten har det handlat om att judarna är judar.

Mot bakgrund av denna historia är det lätt att förstå längtan efter en plats att kalla sin. Ett land som det inte går att bli bortdriven från, ett samhälle där ens existensberättigande vilar på fast grund. Att föreställa sig en sådan plats och att sträva efter dess förverkligande är en logisk följd av att leva i utsatthet och undantagstillstånd. Behovet av en plats att leva på är allmängiltigt.

På så vis finns en tragedi inskriven i staten Israels tillkomst. 1948 fördrevs över 700 000 palestinier från sina hem i det som kom att kallas al nakba, katastrofen. Nakban har varit ett sår i historien, oläkt och infekterat. Nu upprepas den. Stora delar av Gazas befolkning är på flykt. Många saknar ett hem att återvända till: mer än hälften av bebyggelsen har skadats i bombningarna.

Det är som sagt inte svårt att förstå längtan efter en plats att kalla sin.

Under arbetet med den här texten föll det mig in att läsa lite ur Gamla Testamentet, närmare bestämt Exodus, om uttåget ur Egypten. Israeliterna lever som förtryckta slavar. Under ledning av Moses och direkt överinseende av Gud bryter de upp och sätter kurs mot det av Gud utlovade landet: Kanaans land, ”landet av mjölk och honung”.

Det är dock inte obebott. När israeliterna nått Jeriko säger Gud till Moses: ”Tala så till israeliterna: När ni går över Jordan och kommer in i Kanaan skall ni fördriva dem som bor i landet och förstöra alla deras avgudabilder. Alla deras gjutna bilder skall ni förstöra, och alla deras offerplatser skall ni ödelägga. Sedan skall ni ta landet i besittning och bosätta er där, ty ni har fått det av mig som er besittning.” (33:51)

Efter att ha instruerat Moses om hur fördelningen av mark ska gå till fortsätter Gud: ”Men om ni inte fördriver landets invånare då kommer de som ni lämnar kvar bli taggar i era ögon och pikar i era kroppar. De skall anfalla er i det land där ni bor, och jag skall göra med er som jag hade tänkt göra med dem.”

Att röva bort folk är barbari. Att förnedra och plundra är barbari. Att kränka och våldta är barbari. Att döda entusiastiskt är barbari.

Alltjämt framstår en fredlig samexistens – ett tolerant både-och snarare än ett kategoriskt antingen-eller – som mycket avlägset. Staten Israel anser sig ha legitima anspråk på palestinska områden. Enligt andra är det en fråga om orättfärdig ockupation. Uttrycket ”befria Palestina” är för vissa synonymt med ”krossa Israel”. Och vice versa.

Att förvalta världen, våra samhällen såväl som planeten i stort, är människosläktets gemensamma uppgift. Ofta misslyckas vi med att utföra den på ett tillfredsställande vis. Gaza är ett av många exempel på vårt tillkortakommande. Där härskar i dag våldets och hatets logik. Israel må uppträda med en tunn fernissa av demokrati, men barbariet är närvarande i båda läger.

Så vitt jag kan avgöra ägnar sig såväl Hamas som den israeliska militären åt barbari. Att röva bort folk är barbari. Att förnedra och plundra är barbari. Att kränka och våldta är barbari. Att döda entusiastiskt är barbari.

Och barbari tenderar att smitta. Först och främst genom att den som blivit utsatt för det vanligtvis drabbas av hämndlystnad och blodtörst. Men också genom att det impregnerar våra föreställningar om den andre och vårt sätt att rikta oss till varandra. När hat och vedergällning råder finner vi lätt goda skäl att fördöma den andre och rättfärdiga våra egna handlingar. Att höja sig över våldet kräver en heroisk ansträngning.

Det ankommer oss alla att verka för anständighet och medmänsklighet. Det är en svår uppgift, men vi slipper inte undan den. Det finns all anledning att misströsta. De av oss själva skapade omständigheterna är minst sagt usla. Vreden och våldet är en realitet, vanmakten ett ständigt hot.

Men det är den civiliserade människans öde att försöka trots allt.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Det går inte att blunda för det som sker i Gaza

LÄS MER:Min väns blick är tom. Snart utvisas han till Västbanken

LÄS MER:Vi får aldrig sluta räkna de dödade barnen i Gaza

Lydia Sandgren