Jag är autist och familj till autister och jag känner att jag måste skriva, för jag är en skrivande person som förstår världen genom orden. Jag läser Saga Cavallins och Mikaela Blomqvists texter om Clara Törnvalls ”Autisterna” och tänker att:
Det som inte är en sjukdom kan inte heller vara en pandemi.
Varför är ni så besatt av det funktionsdugliga, det funktionabla, det fungerande, varför kan det inte vara okej att vara o-fungerande? Varför så rädd att jämföra de (använder orden med spikar i tungan) ”lågfungerande” och ”högfungerande”, som om en bör vara rädd att betraktas som nära det o-fungerande.
LÄS MER:I hennes värld kan bara den med diagnos vara fri
Varför kan en inte tänka att fler diagnoser också är en väg till en uppluckring av den förhärskande normaliteten? Vi måste tänka på den konkreta situationen. Varför motsäga sig en diagnos om den kan ge någon form av hjälp, varför tro att den är historielös om den kan hjälpa mig att hitta mitt folk.
Törnvall ser inte (som jag uppfattar det) autism som sanning utan som en temporär förståelsehorisont, kanske gör jag en välvillig läsning, men uppenbarligen behöver sådana göras när ableismen är så förhärskande.
Liksom queerrörelsen gör autisterna patologiseringen till ett partytrick, för autisterna vet att de inte lider av en sjukdom, de lever bara sina liv, och dessa liv är kanske lite mindre autonoma än normaternas, men vad är det som är så fel med att ibland behöva hjälp.
Det Törnvall gör, exempelvis i fråga om Dickinson, är att läsa texten genom ett autistiskt raster. Jag tänker att, vi kan egentligen inte veta något om Dickinsons hjärna, vi vet inte mycket om författaren, men vi vet mycket om texten. Och texten låter sig läsas så, låter sig vidgas och läcka ut, genom det autistiska.
LÄS MER:Clara Törnvall: Autismdiagnosen räddade mitt liv
Det Cavallin upprörs av är den postuma diagnosticeringen, men här gäller det, tänker jag att skilja mellan författare och text (visserligen kan de på ett plan aldrig separeras, men snälla låt oss tala om texten, det blir så mycket roligare då.)
Jag ville inte skriva en debattartikel. Jag ville bara att det skulle finnas alternativ. Att det skulle finnas ett utrymme att känna känslor, att känna en glad vrede, och en ledsen glädje. För oss finns det utrymmet i texten, för andra finns det i dansen, i tystnaden, i närheten, i avståndet. Jag ville bara säga. Snälla, lyssna. En behöver inte alltid fatta, det går att höra ändå.
Om skribenten: Anna Nygren är poet och adjunkt på Litterär gestaltning på Valand.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
