”När du ser mig, gråt.”
Det står skrivet på en av de tyska hungerstenar i floden Elbe som kom i dagern under sommarens torka i Centraleuropa. Inskriptionerna är gjorda från 1400- till 1800-tal, en varning till kommande generationer. Det är inte bara de som blivit synliga. 113 miljoner år gamla dinosauriefotavtryck uppenbarades när Paluxyfloden torkade ut i Texas.
Torkan har många konsekvenser. I Tyskland sätts viktiga flodtransporter ur spel, i Frankrike försvårar vattenbristen kylningen av kärnkraftsreaktorer. Italiensemestern får en dystopisk touch när Gardasjön närmar sig rekordlåga nivåer och solstolarna plötsligt står uppställda på en stenåker, för var dag allt längre från vattenbrynet.
För jordbruket är effekterna omedelbara: Vatten är ju en förutsättning för liv på jorden.
Vad är torkan en påminnelse om, om inte detta. Det blir ingenting utan vatten. Det blir ingenting. Ingenting.
När nyheter om torka och konsekvenser av annat extremväder omsätts till nyhetsartiklar handlar det sällan om en allmän risk för råvarubrist – för där står vi inte, inte här, vi behöver inte gråta av så grundläggande skäl – utan att vissa signifikanta livsmedelsprodukter kan bli svåra att få tag på.
Det är inte mjölkbrist i Italien, det är risk för Parmesanbrist. När Kanada drabbades av missväxt till följd av torka i fjol uppmärksammades det i Europa därför att det, till följd av den globaliserade livsmedelsproduktionen, lett till brist på dijonsenap i Frankrike. Senapskornen kommer från kanadensiska, ryska och ukrainska odlingar. I Japan skar McDonald’s ner alla pommes frites-beställningar till småpåsar, eftersom det kommit mindre potatis än normalt från Kanada.
Forskare försöker för närvarande ta reda på om Östersjöns kustområden är så skadade att de släpper ut i stället för att fånga in koldioxid.
Men det är kanske inte så allvarligt att man får lite mindre pommes under några veckor eller att priset på Dijonsenap går upp med 13 procent? Samma sak med den norska smörkrisen 2011, eller julens svenska ansjovisbrist. Var det någon som verkligen led av att inte få sin Janssons? Var det ens någon som inte fick det? Var det inte i själva verket mest så att spekulationen kring priset för en burk på andrahandsmarknaden gav lite extra krydda åt jullunchen, om något?
Samma sak med surströmmingen nu i höst. När surströmmingsproducenten Oskars beslutade att lägga ner, eftersom det är för svårt att få tag på fisk, fick det genomslag. Den större bilden är onekligen dyster: Strömming industritrålas för att bli till foder på fiskodlingar. Kanske spelar även annat in: Salthalt, vattentemperatur och att konkurrerande arter blivit vanligare nämns som möjliga förklaringar. Forskare försöker för närvarande ta reda på om Östersjöns kustområden är så skadade att de släpper ut i stället för att fånga in koldioxid. Bra är de hur som helst inte. Det räcker att försöka ta ett dopp i den jäsande sörja som är Östersjön en sensommardag för att inse det.
Det sägs ofta att vi inte kan ta in helheten, att det är för mycket att smälta. Men frågan är vad den här typen av riktade nedslag gör med synen på tillvaron. Det ordnar sig, är vad jag själv får med mig. Det finns dijonsenap i butiken. Parmesan också. Surströmmingsskivorna pågår trots allt, åtminstone i mitt flöde.
När är det akut? När är det för sent?
I Kenya, Somalia och Etiopien har torkan varat i fyra år. 22 miljoner människor riskerar svält, enligt FN:s livsmedelsprogram. Över 1 miljon människor har tvingats lämna sina hem på grund av mat- och vattenbrist. Det händer nu.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Instagrams matspråk får mig att vilja äta knäckebröd
LÄS MER:Svinet vi älskar att hata
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
