1992 gav den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama ut en bok som blev mäkta diskuterad – ”The End of History and the Last Man”. Det kalla kriget var slut och tesen i boken var att historien som vi hittills känt som en social och kulturell evolution av konflikter nu nått sitt slut i den liberala kapitalismens optimum. Så blev det inte.
Hans utblick var synnerligen amerikansk. Kraschen för hans tes inträffade redan 1991 när inbördeskriget i det forna Jugoslavien blossade upp med nynationalism och etnisk rensning. När det kriget slutligen brann ut i decenniets slut kunde man kanske hoppas på millennieskiftet som början på en fridsammare framtid, men det kraschade redan 11 september 2001.
Sedan följde kriget mot terrorismen – Irak, Afghanistan, Syrien. Och nu det ryska anfallskriget på Ukraina och i Gaza. I dag talas det inte om liberalismens frälsande insikter, utan om illiberalismens betydelse.
Den historiska progressionen sker nu oavbrutet genom historiska regressioner som renodlar hatets ideologi. Kriget muterar men blir lika arkaiskt som hypertekniskt. Nu är det skyttegravar och artilleribombardemang som härskar i Ukraina – som under första världskriget. Och samtidigt lär vi oss namnen på nya vapensystem. Språket blir lika med ett militaristiskt prat om ”positioner” och att ”eliminera” med ”precision”. Sedan den 24 februari 2022 sitter pensionerade generaler och pratar strategi och taktik i nyhetssändningarna.
Biomakt har blivit strategin bakom den invasiva geopolitiken.
Ändå finns en förändring fast med gammal härstamning. Det historiskt traditionella kriget är geopolitiskt – det vill säga att det handlar om att med våld tillvälla sig och underkasta främmande territorier för att bygga en imperial makt. Efter de forna koloniala krigen och efter stalinismens och nazismens härjningar i östra Europa och Ryssland är det också biopolitiskt. Det handlar om att fördriva eller utplåna främmande liv – befolkningar av män, kvinnor, barn. Stalins ändlösa deportationer av ”fientliga” populationer, nazismens fördrivning och utplåning av judar, slaver, ”undermänniskor”. Biomakt har blivit strategin bakom den invasiva geopolitiken.
Michel Foucault har skrivit runt begreppet utan att exemplifiera det som faktiska händelser. Där fursten en gång hade makt att döda och låta leva, har biomakten förskjutit begreppen till makten att skapa liv och att låta dö. Däri ligger rasismens moderna historia invävd och där är den statliga makten just makt över mänskliga kroppars biologiska existens. Men att utplåna befolkningar var redan metoden under kolonialismens krig, vilket Sven Lindqvist beskrev i ”Utrota varenda jävel”.
Rysslands imperialistiska ambition i dag är att utplåna det ukrainska samhället. Det är inte bara ett ”militärt krig” mellan arméer utan också det ”fullskaliga” kriget mot allt civilt, mänskligt liv som betecknas som ”ukrainskt”. Eftersom den suveräna staten Ukraina inte finns i Putins sinnevärld kan dess befintlighet utplånas. Skjut sönder skolor, sjukhus, kyrkor, affärer, serviceinrättningar – och bostäder vilka som helst. Döda och fördriv så många som möjligt. Kidnappa barn i tusental och låt dem adopteras av ryssar. Et cetera.
Ukrainarna kallar ryssarna för ”orcher” efter ”Sagan om ringen”, vilket är passande med tanke på den ryska arméns fullständiga brutalitet. Butja och Mariupol var bara en början på det biopolitiska kriget där det ukrainska samhället ska grusas för att ersättas med ett ryskt lydrike. Hur många som dör – ukrainska medborgare eller ryska soldater – betyder då just ingenting. Statens makt är total och den enskilde blir betydelselös. Det är den enkla sammanfattningen av Ryssland förr och nu.
Det mest skakande och rörande är att detta är ett krig mot barnen – som är det civila samhällets hjärta.
Vi ser spåren av det biopolitiska kriget i Gaza där det sadistiska, islamistiska mördargänget Hamas avsikt var att döda så många som möjligt och så kvalfyllt som tänkas kan – 7 oktober 2023 och vidare. Målet för den islamistiska terrorn är ett Palestina från floden till havet genom att utplåna staten Israel, vilket har fyllt vissa delar av den västeuropeiska vänstern med revolutionär förväntan och nya flaggor att vifta med.
Det är hursomhelst svårt att sätta sig in i detta skeende av blint hat som nu fullföljs i det israeliska bombardemanget av Gaza. Städerna förvandlas till grus, samhället utplånas och invånarna dör eller fördrivs – än hit, än dit. Misären är total och utsvältningen metodisk. För den rådande regeringen ska palestinierna helst bara försvinna upp i luften. Däremellan ett sant dödläge.
Någon vidare plan ”efter kriget” finns inte hos Benjamin Netanyahu och hans kumpaner. Det är biomakten, biopolitiken som råder – ”från floden till havet” för Hamas. Och för de israeliska bosättaraktivisterna är målet palestiniernas fördrivning från Gaza.
Allt detta är förfärande tydligt för vem som helst som följer nyhetsförmedlingen och någon lösning på det biopolitiska vansinnet är ännu inte i sikte. Det mest skakande och rörande är att detta är ett krig mot barnen – som är det civila samhällets hjärta.
Det är den verkliga katastrofen. Som om det inte fanns en historia att begrunda. Detta var också landet för barnamord i biblisk tid. I andra Moseboken beskrivs hur Farao var rädd för att israeliterna skulle bli för många och då ta över Egypten. Därför lät han döda de förstfödda i varje familj, men han missade alltså Moses.
I Matteusevangeliet berättas att Herodes ville mörda alla tvååriga gossebarn runt Betlehem, eftersom där skulle finnas hans efterträdare, men Jesus föräldrar flydde som bekant med sonen till Egypten.
Det är på alla vis skandalöst.
Dessa arkaiska texter om hämnd och biopolitik kunde med annat språk ha skrivits i dag. Hur många barn har dödats i Gaza? 6 Maj uppgav FN-organet Ocha hela 14 500. Två dagar senare nedjusterades siffran till precisa 7 797 barn, rapporterade TT. Hur man nu kom fram till denna exakta siffra vet jag inte. 32 procent av alla dödade uppges vara barn. Källorna är inte den palestinska presstjänsten utan hälsovårdsmyndigheten. Vilken siffra som än anges är den horribel.
Det är på alla vis skandalöst. Hamas rykte är för alltid bloddränkt men för IDF:s – Israels stolta försvarsmakt – del är detta en outplånlig skamfläck. Dödsorsakerna? Trubbigt våld eller fatala skador på inre organ orsakade av tryckvågor från extremt kraftfulla bomber, läser jag i dagspressen. Sedan svåra brännskador. Metodisk utsvältning. Amputationer. Inga medicinska hjälpmedel.
Lidandet fick en fruktansvärd illustration i den sexåriga palestinska flickan Hind Rajab som försökte undkomma krigszonen i bil med sina släktingar, vilket flera internationella medier rapporterat om. De besköts av en israelisk stridsvagn, hennes släktingar dödades, hon var ännu levande med en mobiltelefon. Skakande av skräck och desperation ringde hon hem och bad om hjälp. Två män kom i en ambulans. De sköts ihjäl av stridsvagnen. Sedan – verifierat efter en dryg vecka – hade hon också skjutits ihjäl.
Jag letar efter en referens i litteraturen. Mellan dagens blodsrapporter och bibliska berättelser om barnamord finner jag den brittiske 1600-talsdiktaren John Milton som författade mästerverket ”Paradise lost” 1667. Han var då blind sedan 1652 och dikterade sitt epos. Fyra år senare kom en fortsättning i ”Paradise regained” där det poetiska dramat om jätten Samsons öde adderades i ”Samson Agonistes”.
Samson – Simson i svenska Bibeln – var en herkulisk typ, en brutal och hämndgirig israelisk jätte som var gudomligt stark genom sitt hår. Han var domare i Gaza där Israel var underkastat filistéernas makt men det blev hans uppdrag att frälsa Israel. Filistéerna fångar honom dock, klipper hans hår och sticker ut hans ögon (illustrerat av Rembrandt i en fasansfull målning).
Det är så det blir när ett krig tar slut. Bara förstörelsen återstår.
Han hamnar under filistéernas ok och får mala i en kvarn som deras slav. Milton skriver: ”Eyeless in Gaza at the mill with slaves,/ Himself in bonds under Philistianian yoke”. I Ingvar Björksténs översättning: ”I Gaza, blind, en träl i kvarnen, i bojor under filisteiskt ok!” (”Simson i Gaza”).
Den fängslade Samson görs till ett åtlöje, blir ett fångat lejon men får håret och kraften åter och störtar husets pelare. Alla dör. Det är så det blir när ett krig tar slut. Bara förstörelsen återstår.
Miltons ”Samson Agonistes” är en allegori med många talande paralleller till Gaza i dag, men nu är rollerna växelvis ombytta mellan palestinierna/filistéerna och Samson/Israel. Båda parterna är lika ”Eyeless in Gaza” i det sammanstörtande hus där svag blir stark och stark blir svag. Båda parterna byter krigets förödande bländning med varandra och blir därmed alltmer lika varandra i sitt förblindade hat. Båda är Miltons och Bibelns Samson. Alltmedan huset störtar samman till ett grusat Gaza.
Hur många barn har då inte då offrats? Ingen tycks bry sig. De politiska ledarna på var sida borde tvingas att som barn krypa på alla fyra längs alla de kropparna. Historien har inte tagit slut utan verkar vidare på uråldrigt vis – den framskrider nu med upprepade regressioner till ett arkaiskt våld.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Därför står vi som forskare bakom bojkott av Israel
LÄS MER:Att få slut på dödandet är det enda som spelar roll
LÄS MER:Vi får aldrig sluta räkna de dödade barnen i Gaza
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
