Härom morgonen sprang jag in i en svensk filmdistributör och biografägare. Så där som man ju gärna gör en svinkall januarimorgon stannade vi länge och pratade om de senaste besökssiffrorna på svenska biografer.
Ämnet är tema för årets filmfestival i Göteborg. Men det har varit snacket på alla festivalmingel världen över de senaste decennierna. Jag har skrivit om film i 20 år, disputerat i ämnet under samma tid, och har stannat i flera gathörn och pratat om saken än jag kan minnas. En av de första filmerna som hade premiär när jag började skriva kritik var ”Sagan om de två tornen” (2002). Den ackompanjerades av samtal om filmen som spektakel och programläggning på monopolliknande biografkedjor som gav litet utrymme för annan film. Biobesöken sviktade, så ”Sagan om ringen”-trilogin sågs som en frälsning.
I dag, när de biografnyheter som når igenom mediebruset nästan enbart går i moll, är det succén för ”Avatar 2” som gillande citeras. En halv miljon svenskar har sett den. Hurra.
Det är i alla fall roligare än siffror som bara kan jämras fram: 10,4 miljoner svenska biobesök 2022. Mot 15,9 2019. ”Det är fantastiskt att det svenska biografnätet ändå är intakt”, kommenterar Svenska biografägareförbundets ordförande Peter Fornstam saken i DN (12/2).
Visst är det muntert att biograferna i alla fall överlevde pandemin och inte redan är kontorslandskap eller lager. Men statens ekonomiska stimulans spelade roll för denna överlevnad. Och de pengarna är över. Svenska Filminstitutets extra covidcash slopade. Vilket var kortsiktigt om man ville stödja en kulturform som drabbas av en pandemi. Det är något som ändrar våra vanor en längre tid eller för alltid.
Blockbusters, uppföljare, större blockbusters, fler och fler filmer baserade på sådant publiken redan har förkunskap om.
Biografen, särskilt svensk film på bio, har gått på knäna länge. Utmaningar har den alltid haft. Svåra omställningsperioder likaså. I veckan har Damien Chazelles ”Babylon” premiär, där tar sig regissören an den existentiella förändring som skiftet från stumfilm till ljudfilm innebar. Sen blev televisionen ett hot, andra nöjen lockade. Hollywood och andra filmindustrier har sökt olika strategier: Blockbusters, uppföljare, större blockbusters, fler och fler filmer baserade på sådant publiken redan har förkunskap om.
Och, med tanke på att förkunskapen oftast rör superhjältar eller rymdsagor, en publik som antas vara i tonåren eller yngre. Fjolårets topplista på svenska biografer ser ut så här: ”Top Gun: Maverick”, ”Minioner: Berättelsen om Gru”, ”Avatar: The way of water”, ”Spider-Man: No way home”.
Inte bara svensk film saknas på topp tio. Här finns inte en enda europeisk eller asiatisk film. Inga dokumentärer. Ingen film som har fått goda kritikeromdömen (och samtidigt inte handlar om något du kan köpa i en leksaksbutik eller är en uppföljare).
Ändå är svensk filmjournalistik så slapp – eller kanske bara less och nednött – att när den dominerande svenska biografkedjan Filmstadens commercial director Helena Eklund säger till DN (12/1) att ”bredden är viktig” och då hänvisar till att vi har fått både Ruben Östlunds ”Triangle of sadness” och den svenska skräckfilmen "Feed" – så köper vi det utan följdfråga.
Inte: finns det kanske annat man kan göra när man har Filmstadens makt på marknaden? Den som har letat tider efter en film bortom mittenfåran någon gång – mitten: Hollywood och svensk storfilm – noterar enstaka visningar på tider som bara passar den utan arbete. Kan man ens säga att en film går på bio då? Har inte ni som stor biografkedja möjlighet till annan programläggning, annonser, hur ni profilerar er? Är ni intresserade av att ta del i ett samtal av vad det innebär att gå på bio – och hur det kan bli en angelägenhet inte bara för fler utan för en annan publik än topplistefilmernas – när ni äger så många av Sveriges biografer?
Inte bara svensk film saknas på topp tio. Här finns inte en enda europeisk eller asiatisk film.
Det finns samtidigt mer att säga om biografen, mycket mer, än ”det går dåligt”. Pandemin hastade på befintlig utveckling. Till tidigare hot – pirater, tv-serier – tillkommer att strömningstjänsterna blev fler, att de krigar med varandra, att de satsar på egna filmer och att tv-serien som kultur exploderat.
Det senare har inneburit en bevakning som nu är i nivå med filmens. Där var utrymmet redan knappt, och är nu mindre. De största filmerna – Disney-ägda Marvel och Star Wars – syns nästan alltid i storformat på kultursidorna. Medan fåran för ”kvalitetsfilm”, som det heter när något inte handlar om leksaker, nu mest gäller de största festivalvinnande filmerna. Bortom pliktskyldiga recensioner blir det inte så värst mycket utrymme för annat. Kritiken har dessutom blivit seriöst ojämn när det kommer till att skilja mellan vad vi skriver om – tv och biografvisad film – och på att lyfta biografens egenvärde som filmkulturens visningsform. Visst drabbar slikt även litteraturen, men notera att vi då får levande debatter om kritik och vilken litteratur som ges utrymme.
Som Financial times visade i höstas så har biografindustrin följt med i och drivit på denna polarisering. I England har biograferna dragit åt två håll (22/10/22).
I den ena änden av tillväxtspektrumet finns allt större dukar i allt maffigare salonger med allt bättre ljud. I den andra finns den lilla sommelier-salongen – finbiografen i kvarteret där du i fåtöljer med mysbelysning kan knapra ekologisk spädgris och sippa Chablis.
Förloraren är den halvstora salongen med 125 stolar, den som publiken ser allt mindre anledning att välja framför soffan. Och vad händer när mitten inte håller? Filmstäder och multiplex, som varit epicentrum för sådana salonger det senaste kvartsseklet och har skyhöga hyror i stadskärnor, är seriöst hotade.
Det är också en ond cirkel. Om publiken väljer bort den här mellanstora salongen så drabbar det filmerna som skulle ha visats där. I höstas tvingades biografer i England köpa filmrättigheter från strömningstjänsterna. En dragkamp som dessutom blir svårare när Netflix har ekonomisk panik. Vilket också var märkbart i julas: Det gick an att släppa ifrån sig Noah Baumbachs ”Vitt brus” för några biografvisningar i Sverige. Men nya ”Knives out” – uppföljare till en film som med sitt Agatha Christie-mys drog multigenerationspublik av just det slag biografer vill ha på juldagen – behöll strömningstjänsten för sig själv.
Måste, med rubriken till ett av festivalens seminarium, biografen dränkas i vin?
Är lösningen då fler event? Biografstöd kommer i dag med frågor om hur man gör visningar till särskilda upplevelser. Det ska särskiljas från att sitta i soffan och se Netflix. Ingen slump alltså att de stora salongerna i vad som alltmer är en prestationsindustri lånar sina namn från sexleksaker: iMax duger inte längre – den ”senaste immersiva biografupplevelsen”, för att citera Filmstaden, heter iSense. Måste, med rubriken till ett av festivalens seminarium, biografen dränkas i vin? Eller, för att ta Östlund som exempel, måste regissörer börja betrakta sina filmer som testpublikkörda bergochdalbane-upplevelser, analytisk kritik som ett elitistiskt hot och publiken som en ouppfostrad massa att domdera?
Eller beror allting på att svensk film är för dålig?
Allt ovanstående kan avfärdas genom att peka på att en film som Tarik Salehs ”Boy form heaven” – inga leksaksförlagor, inga bergodalbanor, inga spyor men fet kritikerhyllning – är den största icke-engelskspråkiga filmen på franska biografer sedan koreanska ”Parasit”.
Och som vi stod där och huttrade i januarimorgonen och rabblade sådant här – även i Sverige har ”Boy from heaven” haft 60 000 stabila besökare – sa distributören något mer som fick mig att haja till. ”Ja, och så har 16 000 sett ”Decision to leave”. Den koreanska nynoirfilmen är verkligen inte dålig och hade jag bestämt vore det fjolårets Guldpalm eftersom filmen är så välregisserad att den förnyar filmspråket. Men inte utan knepighet, en luttrad kollega frågade viskande om jag inte tyckte inledningen var förvirrande.
16 000 är då, givet en rejält skakig marknad, ingen dålig siffra.
Folk vill se film på bio. Inte lika många som förr måhända. Och de kanske blir lite färre. Men tillräckligt många kan tänka sig att lämna soffan utan att få en ballong, utan att säten skakar och utan att bli fulla, om även filmer utan dinosaurier går på fler tider i fler biografer.
Jag tror, för den svenska biografens väl och ve och överlevnad, att diskussionen om den inte ska börja i snittar eller iSense, i bergochdalbanor och publikfostran. Visst kan och ska biografägaren vara smart – fundera över hur man programlägger en dokumentär om Nan Goldin så man bäst nyttjar en pågående utställning om hennes fotografi.
Men vi får inte glömma bort att det finns en publik som inte kräver mer än att intelligenta filmer gör avtryck i kulturbevakningen och visas på rimliga tider i en för ändamålet passande salong. Glöm inte bort dem.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Publiksiffrorna för svensk film är alarmerande
LÄS MER:Guide till Göteborgs filmfestival – hitta rätt i programmet
LÄS MER:Recension: ”The Banshees of Inisherin” i regi av Martin McDonagh
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
