Först måste jag uttrycka min svartsjuka beundran över att denna Elin Grelsson Almestad uttryckligen anser sig ha en sorts genväg till vår himmelske fader. Hon tycks känna Gud. Det beundrar jag henne för. Mig känner hon inte alls. På säkert avstånd lyckas hon ändå slå fast att jag svärtar ner Guds kärlek.
Stora ord.
Igen alltså: jag svärtar ner Guds kärlek.
För en troende är det ett våldsamt angrepp. Det är inte så att jag möjligen formulerat mig drastiskt runt tron och att jag därför trampat henne på tårna, utan det jag skriver och den jag är svärtar ner Guds kärlek. I teologin är jag då närmast att likställa med en fallen ängel, en djävul helt enkelt. Ingenting är nytt i hennes kritik. Hon skriver :” Visst kan man vifta bort Birro som en konservativ knäppskalle” och där tangerar hon en del av de allra ljusskyggaste typer som skickar sitt hat till mig i mejl eller på annat sätt. Om jag nu är en knäppskalle, eller nära inpå, varför bry sig om mig då?
Det är ett vanligt grepp från extremister av olika slag, att ge sig på en människa och kalla henne knäppskalle, psyksjuk, idiot, virrpanna. Slentrianmässigt anklagar hon mig för att vara abortmotståndare. Jag är ingen abortmotståndare och har heller aldrig utgjort mig för att vara en abortmotståndare. Hon måste verkligen ha läst mina texter och böcker som Fan läser Bibeln.
En enda gång blir jag heligt förbannad. Det är när Almestad påstår att jag är en del av ett cyniskt debattklimat när jag ägnat de senaste fem, sex åren åt att hela tiden vara en motståndskamp mot en sådan utveckling. I detta ljus är det alltså JAG som står för den mediala cynismen! Det är unket, Almestad.
Jag kommer att fortsätta skriva om Gud och tröst med ett naivt öppet hjärta. Trots att Almestad och GP tycker att jag svärtar ner Guds hjärta. Jag tror faktiskt inte Gud själv håller med om det. Fast å andra sidan känner jag inte Gud som Almestad verkar göra.
Först och främst har jag och Gud en på inget sätt okomplicerad relation till varandra, men det är mellan oss två. Jag tolkar dock kärleksbudskapet som det primära i kristen tro, vilket jag anser att exempelvis homofobi går stick i stäv med. Birro har också flertalet gånger ifrågasatt nuvarande abortlagstiftning och pratat om det ”ofödda barnets rätt”. Detta tolkar åtminstone jag som abortmotstånd.
För det andra handlade inte krönikan om Birro per se utan snarare om det cyniska debattklimat som lyfter fram honom gång på gång, helt enkelt för att man vet att det är ett enkelt sätt att skapa en ”snackis”. Det sker på bekostnad av nyanserade samtal om samhälle, teologi och inte minst belysningen av allt det värdefulla arbete som sker runt om i församlingar. När Birro blir synonym med kristen tro överskuggar det många andra Gudstolkningar. Det handlar således inte om Marcus Birro, utan om hur en teologisk tolkning normeras av ett medieklimat på jakt efter snabba reaktioner.
