I Claes Hylingers ”Ett långt farväl” (1981) reser författaren Claes från Göteborg till Helsingfors. Syftet med resan är arbetet med en bok om den finlandssvenska författaren Karl August Tavaststjerna. Men arbetet trängs undan av förälskelsen i Angelica.
Det är inte bara i Angelica Claes blir förälskad, utan i Finland. Han blir betagen av finlandssvensk litteratur, Helsingfors och full på den finska öl han kommit att älska lägger han till med en finlandssvensk dialekt.
Claes vänner förbryllas över hans nyfunna intresse. I dag hade det varit mindre underligt. En studie från 2023 visar på ett ökat svenskt intresse för Finland. Trots det är kultursidornas bevakning av finlandssvensk litteratur fortsatt undermålig. Merete Mazzarella beskrev 2021 i SvD hur den finlandssvenska litteraturen i Sverige ofta möts av antingen fördomar och okunskap, eller likgiltighet.
Jag kan bara instämma, då verk som Johanna Boholms ”Inna” (2020) och Fredrik Långs ”Farväl Nappari” (2023) obemärkt passerat Sverige förbi.
Nu och då recenseras en bok, men den är i regel skriven av en av det fåtal finlandssvenska författar som är etablerade i Sverige. Ovanligt är inte att recensenten förväxlar sverigefinländare med finlandssvenskar, som i DN:s recension av Philip Teirs ”J&B” (2023).
Nu som då skrivs mycket av den intressanta litteraturen på svenska i Finland.
Den inhemska litteraturen har såklart högsta prioritet på kultursidorna. Men den enda andra litteratur med ett gemensamt språk borde hamna högt på dagordningen. Medan Sverige förbiser den finlandssvenska litteraturen bevakar Svenskfinland den svenska.
Ofta en och ibland flera sverigesvenska böcker recenseras varje vecka i Hufvudstadsbladet. På några månader har man i Svenskfinland gjort mer för svensk litteratur än Sverige gör för den finlandssvenska under ett år.
Sveriges nonchalans mot den finlandssvenska litteraturen har inte bara konsekvenser för finlandssvensk litteratur, vilken i egenskap av minoritetslitteratur är beroende av Sverige. Speciellt då nedskärningar i Finlands kulturbudget hotar Svenskfinlands litterära kretslopp skulle kultursidorna kunna agera en hjälpande hand.
I Sverige går vi miste om mångfalden i den svenskspråkiga samtidslitteraturen. Hagar Olsson skrev 1951 i DN om vikten av att Sverige bevakar finlandssvensk litteratur: ”genom sin blotta existens bidrar den ju till att upprätthålla svensk kultur utanför landets gränser”.
Claes Hylingers ”Ett långsamt farväl” är inte bara en kärleksroman om ett land och en kvinna. Det är även en koncis överblick över den finlandssvenska litteraturen, från Runebergs tid till 1970-talet. Nu som då skrivs mycket av den intressanta litteraturen på svenska i Finland. Att inte ge den det utrymme den förtjänar gör den svenskspråkiga litteraturen som helhet fattigare.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Är det så viktigt att vara med i ”Cyklopernas land”?
LÄS MER:Feminism är det bästa som hänt heterosexuell kärlek
LÄS MER:Svensk samtidspoesi präglas av ett tröttsamt poserande
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
