”Vi är svenska fans allihopa, vi är svenska fans allihopa…”. Ramsan ekade i huvudet efter domslutet mot Donald Trump för ett par veckor sedan. En historisk dom: ingen tidigare president har ens åtalats i en sådan rättegång.
Men det var inte vad som vevade i gång sportramsan i mitt huvud. Nej, trots att en jury fällde Trump, trots att juryns talesperson på alla 34 åtalspunkter sa ”skyldig” i mikrofonen – så har Donald Trump god chans att bli amerikansk president igen. Hans väljare bryr sig inte ett vitten. Tvärtom stärker det den tidigare dokusåpakändisens image. En där rå kraft trumfar allt. Till och med nationens lagar.
Det borde vara vansinne. I stället är det ett tecken på att vi numera är fans i högre grad än någonsin förr. I en värld så präglad av filterbubblor styrda av algoritmer, där identitetspolitik firat triumfer och polariseringen i vissa länder har gått så långt att man får tala om breda raviner mellan delar av befolkningen, var det en tidsfråga.
Folket är i singularis 2024. Och är du inte med på vår version av det, då är du emot folket
Vi Centraleuropa-spanare har sett det ett tag: I Tjeckien kan oligarker med smutsigt förflutet och tveksamma affärer i fickan bli premiärministrar och leda fältet i EU-valet (och ha god chans att bli premiärministrar igen). I Slovakien har skotten mot landets premiärminister Robert Fico inte mildrat tonen, tvärtom. Oppositionspartierna och regeringen kan inte ens sätta sig vid samma bord för att bättra på stämningen. Anti-pluralism, att likt Trump utmåla andra politiker som illegitima och sig själv som den enda kandidaten för ”alla Riktiga Slovaker/ Tjecker/ Svenskar/ De som vill göra USA stort igen” är samtidens melodi. Folket är i singularis 2024. Och är du inte med på vår version av det, då är du emot folket.
Apropå melodi behöver man inte leta länge för att se tongångarna på annat håll. När Taylor Swift nyligen spelade i Stockholm rasade Irena Pozar i Aftonbladet över att konserterna recenserades av manliga kritiker (18/5). Det förenades med annat: Texten var späckad med formuleringar om en elit. Musikkritiker utmålades som långt ifrån de riktiga fansen – folket – där de satt i sina loger. Skulle de bara ha varit riktiga fans – och kvinnor – hade de på allvar förstått Swift! Men, som musikkritikern Po Tidholm skrivit i en replik till Požar, kritiker är ju kritiker och inte fans (20/5 DN). Deras uppgift är att sätta kulturen i relation till samtiden. Inte att skrika i falsett.
Det kommer åt något som hänger ihop med utvecklingen på politikens och mediernas område. Demokratiforskare som Ivan Krastev har förklarat mekanismerna så här: Att gilla ett parti eller en rörelse liknar alltmer att vara ett okritiskt falsettskrikande fan åt en popartist eller ett fotbollslag. Man vill inte se störiga kritiker, eller medier eller opposition, lägga sig i det lag man hejar på. Jag har aldrig sett så hårt tryck på att medier ska hålla sig borta från en mångfald av åsikter som under Metoo – som när Ian Buruma 2018 fick lämna redaktörsstolen på New York Review of Books för att han publicerat fel röster. Jag ser liknande tendenser nu när redaktioner avkrävs renlärigt ställningstagande om det pågående kriget mellan Israel och Hamas och dess svallvågor.
Frågan om hur denna helvetesspiral ska brytas är en som bör engagera fler än ditt motståndarlag
För en medborgare borde viljan att identifiera och korrigera ”sitt” partis misstag vara ett tecken på lojalitet – eftersom det utvecklar demokratin. Men fans ser i stället sina applåder som en del i att tillhöra något, en identitet. Vilket förklarar varför skandaler som förintar andra politiker kan rinna av ett parti som Sverigedemokraterna (bara dagar efter partiets dystra siffror i EU-valet – där de inte fick upp sina väljare ur soffan, men inte tappade dem till andra partier – visade SCB:s partisympatiundersökning att SD om det vore riksdagsval idag ökar i procentenheter).
Det sätts nämligen – precis som Trumps kriminalitet – inte i en kontext av demokratin och institutionerna. När Slovakiens premiärminister Fico återkom till makten i höstas efter att hans nära krets åtalats för korruption och samröre med maffian sa han inte ”vi har lärt av misstagen och institutionerna behöver stärkas”. Han inledde en hämnd som innebär att städa undan institutioner och strypa medierna som granskat och avslöjat honom. Det är inte omöjligt att vi – till ljudet av öronbedövande applåder – får uppleva liknande scener i USA inom ett år.
Men lika lätt som det är att förfasas av flaggviftande Sverigedemokrater och Trump-fans, lika viktigt är det att minnas detta: Frågan om hur denna helvetesspiral ska brytas är en som bör engagera fler än ditt motståndarlag.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Det som avslöjas här är mer än en rättsskandal
LÄS MER:Blunda inte för terrorn som Sofi Oksanen beskriver
LÄS MER:Kristersson förstår inte vilket hot SD utgör
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
