Elisabeth Özdalga: USA har inte bidragit till världsfreden

I samband med kriget i Ukraina och det svenska Nato-medlemskapet har, paradoxalt nog, debatten om globala säkerhetsfrågor nära nog kommit av sig. Därför är Frida Strannes och Trita Parsis ”Illusionen om den amerikanska freden” (Ordfront, 2023), som fokuserar på stormakten USA i ett globalt perspektiv, särskilt viktig.

Men i stället för att uppskattas har boken blivit minst sagt styvmoderligt behandlad. Som om författarna hade ett ont uppsåt, som måste bekämpas. Vad är så provocerande? Knappast de fakta som rör USA:s ansvar för krigen i Vietnam, Irak, Afghanistan, Syrien eller Libyen; militära utgifter, där USA toppar världslistan; avancerade vapen- och informationssystem.

Nej, det som upprör känslorna tycks vara kopplat till bilden av Amerika som stormakt med påstådd rätt till globalt ledarskap, utövat i kraft av den ordning – ’liberal democracy’ – som USA ser sig som bärare av – teorin om ’American exceptionalism’. Genom att knyta den ’fria världen’ till sig och driva på för dess utvidgning anser sig USA verka för världsfreden.

Men, menar Stranne och Parsi, detta är en illusion. USA har inte bidragit till världsfreden. Tvärtom har man givit sig in på det ena svåravslutade kriget efter det andra och frågan är hur man i ljuset av detta ska se på möjligheterna att få ett slut på kriget i Ukraina. Om Amerika hade värnat världsfreden, hade konflikten med Ryssland över Ukrainas medlemskap i Nato kunnat lösas på diplomatisk väg. I stället avvisade den amerikanska administrationen flera försök till förhandlingar.

Rysslands invasion blev en chock för oförberedda och villrådiga nationer i Europa, vilka efter viss tvekan tacksamt slöt upp bakom det amerikanska ledarskapet.

Rysslands invasion blev en chock för oförberedda och villrådiga nationer i Europa, vilka efter viss tvekan tacksamt slöt upp bakom det amerikanska ledarskapet. Kriget har fört Europa närmare USA, men vad tjänar Europa på det? Denna fråga tacklas i en rapport från EU närstående tankesmedjan European Council on Foreign Relations, ECFR: ”The Art of Vassalisation. How Russia’s War on Ukraine Has Transformed Transatlantic Relations” (Jana Puglierin, Jeremy Shapiro, direktör för ECFR, april 2023).

Kriget i Ukraina har blottat en förändring i styrkeförhållandet mellan USA och Europa/EU till EU:s nackdel: inte bara militärt (kapacitet och ledarskap), utan också inom ekonomi, finans och avancerad teknologi. Försvaret av Ukraina kan ge sken av att det transatlantiska samarbetet är tillbaka i banorna från kalla kriget. Men, skriver rapportförfattarna, när fokus för USA:s strategiska intressen flyttas till Kina och västra Stilla havet, reduceras den geopolitiska tyngd som Europa hade mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. USA utnyttjade då inte sin roll som ledande militärmakt för att främja sina egna ekonomiska intressen, utan verkade för ett ekonomiskt och militärt starkt Europa. Men så ser dynamiken inte ut i dag. Risken är att Europa i stället hamnar i ett ’vasallförhållande’ till USA – som lojal medspelare i säkerhetsfrågor, vilket kan medföra att amerikanska intressen blir styrande också på ekonomins område. Detta gynnar inte det transatlantiska samarbetet. Framför allt är det en utmaning för EU, som måste stärka greppet om sin roll som självständig global stormakt. Europa riskerar annars att bli irrelevant, i värsta fall reduceras till ’a plaything of superpowers’.

För dessa komplicerade frågor krävs öppen debatt. Det är lika beklagligt som illavarslande att ”Illusionen om den amerikanska freden” bemötts med motstånd i stället för som välkommet bidrag till kunskapen om de strukturer som påverkar inte bara en ännu oavslutad, tragisk militär konflikt, utan också Europas framtid – den europeiska självständighetsordningen.

LÄS MER:Recension: ”Illusionen om den amerikanska freden” av Frida Stranne och Trita Parsi

LÄS MER:Högskolan i Halmstad attackerar pressfriheten

LÄS MER:Det var rätt att försvara Frida Stranne mot kritiken

Elisabeth Özdalga