Det var sommarens viktigaste scensamtal. Inte så att det märktes på landets kultursidor. Trots att avsändarna var Center mot våldsbejakande extremism och Segerstedtinstitutet – båda annars flitigt citerade i frågor om rasism och extremism – och trots att kulturminister Parisa Liljestrand och några av landets främsta forskare i frågor om antisemitism medverkade den här soliga dagen under Almedalsveckan tycktes skribenter som vanligtvis uppmärksammar saken ha varit upptagna med att polera sina varumärken på annat håll.
Kanske kan det ha varit de inledande 20 minuterna som störde? Där Pontus Rudberg, docent i historia, och Isabella Pistone, doktor i vetenskapsteori, sakligt gick igenom arbetet med en kommande rapport om svenska massmediers bevakning och opinionstexter om kriget mellan Israel och Hamas?
Eller, givet deras slutsatser, kanske ska man kalla det för Israels krig mot Gazas civila. För bland slutsatserna finns att Hamas som ansvarig aktör tycks försvinna ur bilden och förklaringarna till varför detta krig pågår.
De vet inte var antisionistiska fraser som skanderas har sitt ursprung.
Man kan tycka att det borde gå att på samma gång beklaga och kritisera israeliskt övervåld och civilt lidande, som att tydligt låta mediekonsumenter ha i minne att det krig som pågår inleddes med en pogromliknande terrorattack mot civila i Israel. Att detta Hamas – som så länge förtryckt Gazas befolkning, förskingrat medel, byggt tunnlar, systematiskt gömmer sig i civil infrastruktur och fortfarande håller en stor mängd gisslan – är orsak till kriget och dess ena part.
Men så är alltså inte fallet, tvärtom ser vi en tydlig demonisering av Israel. En som dessutom riskerar att bidra till ökad antisemitism.
Att just kultursidor vore lämpade att lyfta saken beror både på att det är platsen där mediekritiska diskussioner förs, liksom de språkliga som hänger samman med skeva rubriker och demonisering som leder till antisemitism.
Ett av de viktigaste inslagen i det ständigt angelägna och berörande samtalet – där det även kom jobbiga vittnesmål om den ökande antisemitismens konsekvenser för svenska judar – stod Segerstedtinstitutets föreståndare Christer Mattson för. Mattson talar om den perfekta storm av antisemitism vi har sett det senaste året och nämner en alltför underbevakad del av antisemitismen: hur begrepp som ”sionismen” och ”sionister” används, och vad antisionismen har för rötter.
Vi är några som sedan den 7 oktober 2023, och det språk som därpå har använts i spalter och på demonstrationer, har försökt peka på hur antisionismen formulerades i det kommunistiska Östeuropa och varför. Hur diktaturer i en region med en historiskt hög halt av antisemitism i en medveten strategi började använda ”sionist” i stället för ”jude” när man ville mobilisera folket eller hitta syndabockar för sina problem. Alla visste ju vem man pratade om.
I dag talar, som Mattson påpekar, väldigt många på samma sätt men utan att förstå att det är ersättningsord. De vet inte var antisionistiska fraser som skanderas har sitt ursprung. Ändå är det påfallande ofta samma gamla tankar: sionister styr medierna, sionister styr världsbanken, de är onda ”vita” kolonialister som förtrycker oskyldiga ”bruna”.
Vänstervänner är betydligt mindre intresserade av att lyssna på det örat.
Vad som fascinerar mig när jag skriver om saken är att de som accepterar att det faktiskt kan döljas antisemitism i antisionismen – att det rör sig om ersättningsord – främst hamnar på en politisk skala som börjar med liberaler och rör sig högerut. Vänstervänner är betydligt mindre intresserade av att lyssna på det örat.
Ironin är tragisk, eftersom detta med ersättningsord inte på något sätt är en nyhet när man pratar om rasistiska yttringar. Under många decennier har vi som skriver om rasism påpekat att det under efterkrigstiden skedde ett skifte i västvärlden som faktiskt har samma grund som det som skapade ersättningsord i östblocket: Efter Förintelsen blev det omöjligt att tala öppet om ras, särskilt på ett rasistiskt vis.
Vad vi fick var partier och organisationer i en ”nyhöger” som började tala om bättre och sämre – eller bara ”inkompatibla” – kulturer.
Ersättningsordens mutation har inte stannat där, de döljer sig inte sällan i samtal om religion, ”demografi” eller för den delen värderingar. Häromdagen pekade DN:s Kristina Lindqvist på ett fall som understryker hur bisarrt snett vi har hamnat när det kommer svenska medborgarskap – och i förlängningen vem som kan vara ”svensk” och vem som är ”främling” – utifrån att begrepp som ”hederligt levnadssätt” och ”vandel” kommit att bli del av svensk politik (19/8).
Jag är tämligen säker på att jag efter Lindqvists artikel kommer se samma sak bland vänner i sociala medier och i spalterna som alltid. De vänsteröver på skalan kommer inte ha några problem med att tillskriva detta den långa språkliga, politiska maktfråga som har sina rötter i en kollektiv uppdelning av människor som bättre och sämre – med grund i retoriken hos partier som Sverigedemokraterna, som länge kommit undan med alla sina rasistiska ersättningsord.
De kommer – som så många gånger förr – påstå att det vore att urvattna ”riktig rasism”.
Men högern, ofta samma personer som det senaste året nickat instämmande till att det finns en koppling mellan ”antisionism” och antisemitism, kommer än en gång att vifta avfärdande. De kommer – som så många gånger förr – påstå att det vore att urvattna ”riktig rasism”. Precis som andra menar att ”riktig antisemitism” urvattnas om den kopplas till antisionistiska yttringar.
All kritik av sionism – eller av israeliska regeringar – är inte antisemitisk. Lika lite som all kritik av muslimska organisationer är islamofobi eller invandringsdiskussion måste vara rasism. Men det gör skada att rasism är del av Tidöregeringens människosyn och det gör skada att det finns ett helt okritiskt förhållningssätt till antisionismen hos politiska partier, opinionsbildare och demonstranter.
Alla – främst regeringen och medierna – skulle må väldigt bra av att granska bjälken i sitt eget öga. Varför inte börja med att lyssna på sommarens viktigaste samtal, som tack och lov finns inspelat.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Minnet av Förintelsen har aldrig varit lika hotat
LÄS MER:Eurovision har visat oss hur illa ute vi är
LÄS MER:Ett halvår efter massakern är ingenting sig likt
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
