"Det här är en historia om en man som föll från femtionde våningen … för varje våningsplan han passerade upprepade han för sig själv; så långt har allt gått bra, så långt har allt gått bra, så långt har allt gått bra…"
Så börjar ”Medan vi faller”, en film som brände ner illusioner och väckte enorm respons när den kom. Berättelsen om tre ungdomar från en Parisförort, en så kallad banlieue, är i viss mån fortfarande aktuell. Det var inte bara ungdomarnas liv som höll på att rasa utan också hela det franska samhällets, ville regissören Mathieu Kassovitz säga.
Jag har tänkt på det politiska fria fallet i Sverige ett bra tag nu. Som så många andra noterat verkar tonläget vara så pass uppskruvat – i public service, sociala medier, i andra medier – att hjärnan fullständigt kokar över av information och desinformation.
Populistiska ”förslag”, som egentligen är kodspråk och hundvisslor för de redan invigda, haglar. Barn ska testas i svensk språkuppfattning när de är två år. Föräldrar kan hotas med orosanmälan till socialtjänsten om de inte sätter barnen i förskolan. Alla barn i utsatta stadsdelar ska undersökas för adhd. Nioåringar har blivit föremål för perversa ordningsfantasier i form av SD:s senaste förslag, den ”skamfulla” samhällstjänsten. Polisen ska utan konkret brottsmisstanke få genomföra en husrannsakan där de tror att gängkriminella förvarar vapen: "I vartenda källarförråd, varenda lägenhet, varenda bil." säger statsministern, kvasibekymrad.
Det var inte bara ungdomarnas liv som höll på att rasa utan också hela det franska samhällets, ville regissören Mathieu Kassovitz säga.
Vad kostar dessa uttalanden? Inte mycket för de politiker som slarvigt hotar med juridiskt omöjliga scenarion. Dock kan de betyda hela världen för dem som det talas om. Retoriken existerar inte bara i ett vakuum. Den påverkar människor, de ni vill begränsa, fängsla, testa.
Jag bor i ett blandat område och ser dagligen dessa barn som förekommer som retoriska figurer i diverse politiska tal nu. De har namn, personligheter, intressen. Det känns oerhört oseriöst att ens behöva påpeka detta, men de är individer. Vissa är snälla, anda är mindre snälla. Vissa går i kyrkan på söndagar, välkammade och med sina stora familjer medan andra hänger utanför mitt fönster tills midnatt. Min son umgås med dessa individer och de har egna namn, intressen, lynnen.
Dessa ungar som jag dagligen pratar med, mitt och många andra utlänningars barn, är födda här. Det här är deras land. Sluta använda dem som retoriska leksaker som man bara kan kasta bort när de inte längre behövs. Jag blir nedstämd när jag ser dessa fina killar och tjejer, deras spring och lek, deras vanlighet och vänlighet.
Jag är dessvärre övertygad om att några av dem kommer att krossas av de framtida konsekvenserna av samtidens populistiska utspel och det smärtar. Någonstans hoppas jag, förmodligen förgäves, att åtminstone vissa politiker kommer att skämmas för allt det gift de släppt ut i månader, även om jag misstänker att det då kan vara för sent.
I ”Medan vi faller” avslutas huvudpersonens anekdot om mannen med: ”Det spelar ingen roll hur man faller. Det viktiga är hur man landar.” Det återstår att se huruvida vi landar på fötterna eller nacken.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Jag saknar vår bosnisk-svenska midsommar
LÄS MER:”Ostalgin” i Östeuropa är alltid ambivalent
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
