Jag beklagar att min text (GP 27/5) uppfattats som svar på Tom Alandhs film. Om jag känt till den hade jag avstått från att skriva.
Min formulering, att ”ingen får avgöra när värdet av livet sjunkit så lågt att det får släckas” är slapp. Så här: ingen får avgöra när värdet av någon annans liv sjunkit så lågt att det får släckas.
Invändningen, den är central, är att det är den lidande som avgör. Men vilken måttstock avgör värdet av en sådan önskan? Vilken var personens (kanske outsagda) preferens under hela livet innan sjukdomen slog till? Möjligen att inte under några omständigheter hjälpas att dö – ”ens om jag ber om det”.
Önskan är säkert nästan alltid välgrundad, men kanske inte varje gång. Det har betydelse. Hur starkt man värderar det är, antar jag, skönsmässigt, men risken finns att den som inte vill hjälpas att dö i sin sista stund utsätts för just detta.
Att välmenande sjukvårdspersonal väljer passiv dödshjälp, till och med administrerar morfin, medveten om att dosen leder till döden, är ett tyst faktum. Vem som helst kan se att den praktiken är riskabel.
Gränsen mellan aktiv och passiv dödshjälp är suddig, men begreppen är distinkta. Vi bör eftersträva att inte korsa gränsen, mer kan man inte begära. Vår begreppsvärld är fylld av gränsdragningar. Vi vet exakt vad vi tycker, men i utkanterna trampar vi ändå i kvicksand.
Sådana beslut bör fattas med de drabbades röst i centrum, men inte överlåtas enbart till dem.
Säg att aktiv dödshjälp går från att vara en otillåten till en påkallad norm. En gammal människa är i praktiskt avseende en tung belastning för dem hon älskar. Hon låter sig övertygas av denna nya norm – en närmast perfekt illustration av det sluttande planet.
Att normförskjutning sålunda påverkar beslutsfattande är ett empiriskt välbelagt fenomen. Jag känner inte till det empiriska belägget för att attityden till dödshjälp är ett undantag.
Om exemplet med den psykiskt sjuka 21-åringen uppfattas som irrelevant måste jag ha uttryckt mig otydligt.
Ett nytt försök.
1. Kriterier för aktiv dödshjälp: en vuxen människa utan påtryckningar och vid sina sinnes fulla bruk ber om den hjälpen.
2.Vi tar – eller borde ta – psykisk sjukdom på lika stort allvar som somatiska sjukdomar.
På vilket sätt utesluts nu den psykiskt sjuka 21-åringen, som befinner sig mellan två skov? Förespråkare för dödshjälp måste acceptera den konsekvensen eller vara inkonsekvent.
Också vid parallellen med dödsstraff måste jag ha uttryckt mig otydligt.
Så här: Stellan Welin väljer i sitt svar (GP 29/5) att skuldbelägga mig. Det är lågt och osakligt, men lätt att förstå vid djupt mänskliga frågor. Man håller fram tragiska livsöden och ställer retoriska frågor: ”Borde han tvingas fortsätta lida?”
Om endast de som befunnit sig nära en älskad som lidit svårt och länge på väg mot en ofrånkomlig och efterlängtad död fick bestämma, då är det inte svårt att gissa lagens utformning.
Samma om dödsstraffets vara eller inte vara bestämdes av efterlevande till brutalt mördade barn.
Sådana beslut bör fattas med de drabbades röst i centrum, men inte överlåtas enbart till dem. Ändå hålls det svåra, privata lidandet ofta fram som slutgiltigt argument.
Till sist, åsikten att det bara finns en som avgör ”om mitt liv är värt att leva och det är jag” är en oberoende fråga. Självmord är inte olagligt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Lid gärna själv, men tvinga inte andra att göra det
LÄS MER:Det finns inga hållbara argument för dödshjälp
LÄS MER:Recension: ”Ett liv värt att leva” av Christian Rück
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
