Karim Bajeh. Så heter en av de senaste författarna som sökt sin lycka i den växande hybridförlagsbranschen, där författaren betalar för sin egen utgivning. Eller ja, egentligen heter Karim Lukas Adamsson, förläggare på nystartade Adamsson & Löfgren, och dennes romanmanus var de första tjugo sidorna ur Karin Boyes ”Kallocain”. Om och om igen. Inom en vecka hörde ett av hybridförlagen av sig med erbjudande om ett utgivningspaket.
Trollningen utgör utgångspunkten för Adamssons vidräkning med hybridförlagen i Expressen Kultur (28/7). När allt fler drömmer om att ge ut en egen bok har det blivit lukrativt att erbjuda dyra utgivningstjänster – att sedan faktiskt sälja in titlarna till bokhandlarna är dock krångligt och dyrt.
Hellre då ta sig an nästa hoppfulla författaraspiranter. Och man jagar intensivt. ”Sökmotoroptimering och digitala annonser domineras totalt av hybridförlag” poängterar Adamsson.
ofta tänker jag att de mest illvilliga ägnar sig åt något som närmast liknar kärleksbedrägeri – den som äntligen har blivit sedd som författare vill ogärna höra att tjänsten i realiteten är värdelös
Det här är en viktig artikel. Behovet av en branschsanering är nämligen akut. Har man under en tid följt den här parallella litteraturvärlden och aktivt försökt mota det värsta lurendrejeriet i grind vet man hur svårt det är. Nya oseriösa aktörer poppar upp och ofta tänker jag att de mest illvilliga ägnar sig åt något som närmast liknar kärleksbedrägeri – den som äntligen har blivit sedd som författare vill ogärna höra att tjänsten i realiteten är värdelös.
När framgångarna sedan uteblir förklaras det ofta med en ”kulturelit” som inte släpper fram nya författare. Nystartade Storify Publishing säger sig i ett Instagram-inlägg välkomna Adamssons text och en fördjupad granskning.
Men i kommentarsfältet underblåser man lätt konspiratoriska resonemang om att rapporteringen egentligen handlar om att skydda traditionella förlag: ”det hela är ett riggat spel där en ägare har hela ledet från distribution till förlag till tidningar till bokaffärer till ljudboksappar och så vidare” heter det nu.
Visst både kan och bör man vara kritisk mot de koncentrerade ägarförhållandena i svensk media, men det är faktiskt inte ljusskygga överenskommelser som driver kritiken.
Samtidigt är nyansering viktig. ”Hybridförlag är litteraturvärldens motsvarighet till […] rövarbaroner”, dundrar Rasmus Landström i Aftonbladet (3/8). ”Varför skulle jag vilja köpa en produkt som inte går att sälja?” frågar sig Anna Lundvik i Sydsvenskan (2/8).
Det är i min mening mer komplicerat än så. Många aspirerande fantasy- och science fiction-författare publicerar sig till exempel på hybridförlag.
Inom en värld som länge hållits på armlängds avstånd av etablerade aktörer finns det en stark acceptans för att människor ibland själva öppnar plånboken för att saker ska kunna förverkligas. Skräckförlaget Swedish Zombie arrangerar regelbundet Kickstarter-kampanjer för att kunna finansiera sin utgivning.
Många av Sveriges fantastik-konvent möjliggörs genom deltagarfinansiering: även inbjudna talare förväntas bidra snarare än att arvoderas. Då är steget heller inte särskilt långt till förlag där författarna måste vara med om att finansiera utgivningen.
om författarfinansierade titlar inte ska få en automatisk pestmärkning måste förändringen komma inifrån hybridbranschen.
Och om Ekström & Garay ofta nämns med avsky i rösten är det också värt att understryka att ett hybridförlag som Whip Media nästan lika ofta lyfts fram som ovanligt seriösa. Men om författarfinansierade titlar inte ska få en automatisk pestmärkning måste förändringen komma inifrån hybridbranschen.
Ja, det finns seriösa motexempel. Och ett egenfinansierat mästerverk är förstås ett mästerverk. Men om författarfinansierade titlar inte ska få en automatisk pestmärkning måste förändringen komma inifrån hybridbranschen.
Vad branschen skulle behöva är ett yrkesetiskt ramverk – inspiration kunde hämtas från den kritiska debatt om hybridförlag som branschorganisationer fört i Storbritannien.
Ett minimikrav vore relevant förtrogenhet med den bransch man vill verka i. Kan vi få slippa fler illa skrivna baksidestexter som omöjligen kan sälja in en bok till bokhandlarna? Något som måste upphöra är också renommésnyltning, som när mikroförlaget Everlasting Publisher använder ”romance drottningen [sic]” Simona Ahrnstedts namn i riktade Facebook-annonser – för den oinsatte kan det verka som att de har något med Ahrnstedts framgångar att göra. Spoiler: det har de inte.
Transparens om att utgivningen kostar, vad den kostar och varför prisnivån ligger där den ligger är nödvändig. Uppgifter om utgivningspaket där författaren inte kan gå plus med mindre än att hen säljer sina böcker för minst 400 kr/styck förekommer besvärande ofta i grupper av typen ”Författare på Facebook”.
Den som vill bli tagen på allvar måste aktivt fördöma sådant – och själv kunna presentera seriösa säljplaner för de titlar man väljer att ge ut. Den överproduktion som pågår för närvarande drabbar framförallt oetablerade författare.
Det finns med andra ord att göra. Och ja, det brådskar. För den nuvarande situationen är ohållbar. Vilda västern kan kanske vara ett lämpligt ämne för en bok, men någon lämplig förebild för själva bokbranschen är den knappast.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist
LÄS MER:Varför är det fult att vara expert på kultur?
LÄS MER:Hade Moa Martinson getts ut på ett hybridförlag i dag?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
