Lars Henriksson: Vilka metoder är tillåtna för att rädda mänskligheten?

Redan 2007 förvånades den brittiske författaren John Lanchester över att klimatrörelsen var så fredlig när det skulle räcka med en handfull hängivna aktivister för att göra det omöjligt att köra bensinslukande suvar eller driva bensinstationer i en stad som London. Givet vad som står på spel är det faktiskt märkligt att inte fler tappat besinningen och gått över det lagligas gräns. Och då menar jag inte de välkammade tomatattentaten mot olika konstverk, noga genomförda för att inte åstadkomma skada.

På filmfestivalen ställdes nyss frågan i ”How to Blow up a Pipeline”, med titeln från Andreas Malms debattbok från 2021. Några ungdomar med olika personliga gäss oplockade med fossilindustrin beslutar sig för att slå mot dess ömmaste punkt: det vinstskapande oljeflödet.

Det moraliska, taktiska och strategiska dilemmat hamnar dock något i skymundan i denna nagelbitarrulle. Där Malms bok tar sig an Lanchesters undran utifrån olika rörelsers användning av mer eller mindre våldsamma medel, från de brittiska suffragetterna över Gandhi till Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen i USA, blir filmen mer en klassiskt Hollywoodsk kuppfilm, komplett med synkroniserade klockor, svettig sprängämneshantering och nästan-katastrofer.

När uppgiften är så gigantisk, en omställning av hela samhället, kan det vara frestande att hoppas på genvägar.

Lancasters fråga kvarstår dock. Medan gigaton efter gigaton av koldioxid vräkts på världsbrasan och miljarder oavbrutet investeras i undergångens maskinerier har klimatrörelsen förblivit fredlig. De kristna aktivisterna Jessica Reznicek och Ruby Montoya som i dag sitter fängslade i USA efter att ha givit sig på en pipeline är tämligen unika. Jag tror inte att många skulle dra sig för gripa till ett beräknat våld om de trodde att det skulle stoppa klimatkrisen. Är man beredd att rädda Ukraina undan Putin med hjälp av vapen borde hela mänsklighetens framtid vara värd ett och annan sprängt kolkraftverk. Problemet är att det inte fungerar. När uppgiften är så gigantisk, en omställning av hela samhället, kan det vara frestande att hoppas på genvägar. Men just storleken gör att det inte finns någon väg runt att vinna den stora majoriteten.

I en recension i SvD av Johan Rockströms ”En jord för alla” avfärdar Stina Oscarsson hans centrala förslag – att utrota fattigdomen, hejda den skenade ojämlikheten, stärka kvinnlig delaktighet och gå över till hållbar livsmedelsproduktion och ren energi – med att de är så drastiska att de skulle kräva att demokratin upphävs (30/1). Jag tror precis tvärt om. En upplyst despoti kan lika lite tvinga fram en kursändring som små självutnämnda förtrupper kan sabotera sönder fossilsamhället. Vad som krävs är tvärtom en drastisk fördjupning av demokrati och jämlikhet. I en värld där de stora grupperna av människor fritt kan besluta om vägvalen är det knappast troligt att vi skulle rösta för vår gemensamma undergång. Om vi dessutom litar på att förändringarna görs lika för alla, eller till och med innebär förbättringar för det stora flertalet, skulle det vara ytterligare en drivkraft för förändring.

Där, i frågan om en demokrati som innefattar gemensam makt över våra gemensamma resurser, tror jag vi måste leta efter en väg ut ur den fossila återvändsgränden. Vilka medel den stora majoriteten då griper till avgörs av vad som är nödvändigt, och folklig ilska rättar sig inte alltid efter mogna taktiska överväganden.

Stadsupproren i USA 1967-68 drev fram viktiga reformer utan att vara en del av någon plan, däremot var de inte droppar i havet utan snarare skummet på den breda och växande medborgarrörelsens vågtoppar. Historien ändras inte av heroiska individer som rusar före den ”tröga massan” utan genom att vi organiserar oss genom våra gemensamma intressen och behov.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Pinsamt av regeringen att fördöma dockprotesten

LÄS MER:Arven efter varven borde få ett eget museum

LÄS MER:Vi fredsskadade svenskar ska lära oss omfamna kriget

Lars Henriksson