Trots ny teknik och en globaliserad värld säger allt fler att yttrandefriheten är hotad. Är den det? Och vad består i så fall hotet av? I tre artiklar skriver journalisten Jesper Bengtsson om de nya hoten. Den första handlar om regimers försök att tysta det fria ordet, den andra handlar om hat och hot, och i den tredje diskuterar Bengtsson hur vi själva bör förhålla oss till dessa utmaningar.
För några veckor sedan godkände Rysslands president Vladimir Putin en rad nya internetlagar. Bland annat ett förbud mot att sprida falska nyheter på nätet. Straffet kan bli motsvarande 220 000 svenska kronor. En annan lag gör det straffbart att förolämpa den ryska staten.
På ytan skulle dessa förändringar kunna framställas som något bra. Alla är väl emot falska nyheter? Handen upp den som tycker att det är bra med förolämpningar på nätet.
I den meningen är utvecklingen i Ryssland en symbol för vår tids hot mot yttrandefriheten. När makthavare i dag vill tysta sina kritiker och strypa det fria ordet är det nästan aldrig yttrandefriheten som sådan som står i skottgluggen. De tar alltid en omväg via något annat. De försöker alltid förblinda och avleda uppmärksamheten från den avgörande principfrågan – att de kränker en av våra grundläggande mänskliga rättigheter.
Putin har utvecklat detta till något av en rysk nationalsport. När han drog åt tumskruvarna på organisationer i civilsamhället gjordes det med motiveringen att dessa egentligen inte var genuint ryska organisationer utan agenter för utländska makter. När journalister granskar korruption i det ryska samhället blir de åtalade för förtal. När geologen Jurij Dmitrivej kartlade massgravar från Stalins terror hittade polisen lägligt nog något de kallade för barnpornografi i hans dator och kunde åtala honom.
Förtal är dåligt, men vem definierar vad som är förtal? Vad betyder det egentligen att vara ”lierad med en gerillagrupp”? Eller att hota statens säkerhet?
Men Putin är långt ifrån ensam. När den ungerske premiärministern Victor Orbán ville stärka greppet om ungerska medier instiftade han en lag som gjorde det möjligt att bötfälla medier som ”rapporterade obalanserat”.
När de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps i Ogadenprovinsen för några år sedan anklagades de av Etiopiens regering för att inte vara ”riktiga” journalister utan i själva verket lierade med gerillan som verkade i Ogaden.
När kinesiska regimföreträdare skulle motivera varför de håller den svenske bokförläggaren Gui Minhai fången hävdade de till en början att han orsakat en trafikolycka och måste straffas för det. Sedan ändrade de sig och numera påstår de att han försökt komma över hemliga statsdokument.
Listan kan göras lång, och den visar två saker. För det första att även de mest brutala makthavarna numera inser att principen om yttrandefrihet har starkt stöd. De kan inte rakt av förbjuda ord, åsikter och granskningar. Alltså måste de uppfinna anklagelser eller instifta gummiparagrafer. Lagar som i ett första läge kan låta rimliga, men som lätt omtolkas och vanställs.
Förtal är dåligt, men vem definierar vad som är förtal? Vad betyder det egentligen att vara ”lierad med en gerillagrupp”? Eller att hota statens säkerhet? Den som har makten att tolka dessa gummilagar kan alltid strypa det fria ordet. För det andra betyder detta att vi bör vara på vår vakt. Hoten mot yttrandefriheten i vårt eget land inte kommer att vara uppenbara. Det kommer inte att stå män i trenchcoat och solglasögon utanför vår dörr och anklaga oss för att ha haft fel åsikter i sociala medier.
De internationella exemplen visar att alla inskränkningar i yttrandefriheten bör göras med största försiktighet.
Hoten kommer vara förklädda till goda intentioner. När flera svenska tidningar censurerades under kriget gjordes det med motivet att artiklarna kunde starta ett tyskt anfall mot Sverige. När svenska politiker föreslår en lag om att polisen ska få utökade befogenheter att installera spionprogram i våra mobiltelefoner görs det med motivet att vi måste bekämpa terrorismen. När människor kräver stopp för satirbilder på Muhammed eller förbud mot smädelser mot svenska nationalsymboler görs det för att sådana bilder riskerar att skapa oro och våld i samhället.
Alla dessa motiv kan vara rimliga. Polisen måste ha resurser att komma åt terrorister. Internet är i dag en kloak där hat, hot och kränkningar har blivit vardag. Alla länder har dessutom någon form av inskränkning av det fria ordet. I Sverige gäller det till exempel hets mot folkgrupp.
Frågan gäller var gränsen ska gå. De internationella exemplen visar att alla inskränkningar i yttrandefriheten bör göras med största försiktighet. Och förskjutningar av gränsen måste göras med ännu större försiktighet. Alla som överväger en ny lag eller en regel som är till för att tysta sådant man tycker inte bör få sägas måste ställa sig frågan: vad händer med de här reglerna om den politiska makten skiftar dramatiskt?
Vad händer när en gummiparagraf sätts i händerna på någon som inte vill oss väl?
Jesper Bengtsson är journalist, författare och ordförande för Svenska PEN.
