Ali Wong, left och Steven Yeun i Netflixserien "Beef."
Ali Wong, left och Steven Yeun i Netflixserien "Beef." Bild: Andrew Cooper

Joanna Górecka: ”Beef” förtjänar alla Golden Globes i världen

Margot Robbie i ännu en Barbieklänning, prisregn över ”Succession” och Ludwig Göransson vann bästa filmmusik, jaja. Joanna Górecka brydde sig inte om Golden Globe, tills den kriminellt underskattade Netflixserien ”Beef” belönades med tre statyetter.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Härom året började jag och en av mina vänner blöda ur tandköttet samtidigt. Åh nej, karies, inflammation, tandböld, sa vi. Min tandköttsblödande kompis besökte tandläkaren omgående. Efter besöket var hon förbryllad: det var inte tandböld som fick tandköttet att blöda, det var ambition, hade tandläkaren förklarat. Ett ganska vanligt duktig flicka-syndrom. Tandläkaren sa att hon jämt träffade ambitiösa patienter som var både offer och förövare, som borstade tänderna så grundligt, hårt och skrupulöst att de gav sig själva köttsår och infektioner. En del skadade emaljen och fick tandköttsretraktion. När det blev dags för mitt tandläkarbesök ställdes samma diagnos: självgisslare, streberborstare, tandköttsplågare. Man siktar på räven och dödar hästen.

ANNONS

Det var Golden Globes i veckan, jag brydde mig inte så mycket, ville inte se Margot Robbie i en till Barbieklänning, det är nog nu, när ska det ta slut? ”Succession” kammade hem massa priset, Ludwig Göransson också, jaja. Jag blev bara glad när den kriminellt underskattade Netflixserien ”Beef” belönades med tre statyetter. Den handlar nämligen också om tandköttsblödare och alldeles för få har sett den.

”Beef” är berättelsen om två olyckliga främlingar, två blöta fläckar, som efter en trafikincident på en varuhusparkering och en ursinnig biljakt, bestämmer sig för att göra allt för att förgöra varandra.

De är båda amerikaner med asiatisk bakgrund. Amy (Ali Wong) är rik, ren, tillknäppt och frustrerad. Definitivt en hårdborstande tandköttsblödare. Hon försörjer sin familj ensam medan hennes man, som lider av svåra daddy issues, gör krukor. Eller vaser, det kvittar. Danny (Steven Yeun) är misslyckad, småkriminell och bor på ett motell med sin gamerbrorsa. När vi möter honom försöker han returnera ett gäng grillar utan kvitto. Han växlar nog mellan att borsta tänderna för hårt och inte borsta alls, han är väldigt deprimerad. Deras drömmar är som OceanGate, fyra kilometer under vatten, noll syre.

Efter biljakten snurrar det igång. Hon ger hans företag dåliga recensioner på Yelp, han pissar ner hela hennes nyrenoverade badrum. Hon catfishar hans brorsa, han förföljer henne till Las Vegas för att kvadda hennes karriär. Det eskalerar och kukar ur, med barnkidnappningar och en person som mosas sönder av en skyddsrumsport.

ANNONS

Ira Glass bad ett rum med 100 personer räcka upp handen om de levde sin Plan A. En personen räckte upp handen, personen var 23.

Ändå förstår man rätt snabbt att Amy och Danny är någon sorts förvridna själsfränder. Enda gången de är fullt ut sig själva och levande är när de försöker förstöra varandras liv och det är märkligt rörande. De har stelnat i former som de inte trivs i utan att veta hur de ska ta sig ut. Först i sin hämndduell slutar de att vara tama djur.

Det är något många kan känna igen sig i. Att ofrivilligt stelna i krukformen och inte fatta hur det hände. Podden ”This American Life" gjorde nyligen ett avsnitt om Plan B, om hur de flesta av oss inte lever det liv som vi drömde om, utan fastnar någonstans i backupplanen. Ira Glass bad ett rum med 100 personer räcka upp handen om de levde sin Plan A. En personen räckte upp handen, personen var 23.

Bitvis brutala och absurda ”Beef” lyckas kapsla in frustrationen med det olevda på ett överraskande ömt och empatiskt sätt som aldrig idiotförklarar tittaren. Det förtjänar triss i Globes – eller mer.

Under ett 2023 som hade mage att bjuda på orimlig ”Barbie”-hysteri, en film där allt kändes kalkylerat och helt utan hjärta (särskilt America Ferreras brandtal som var det plattaste och minst vågade som någonsin sagts på vita duken, alltså inte osant eller fel, bara platt och låtsasvågat) var ”Beef” en av få produktioner som kom åt något mänskligt på riktigt. En serie som dessutom anses ha återupprättat Netflix lite skamfilade dramaheder.

ANNONS

Och, inte minst, en serie som äntligen återupplivade one hit wondern ”The reason” av Hoobastank.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Gränsen mellan girlpower och koppleri är tunn i Onlyfans-eran

LÄS MER:Det stör mig att AI får göra allt det roliga

LÄS MER:Jag saknar när alla var öppna med sin bantning

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS