Giacomo Casanova föddes 1725 i Venedig. Sina 3 700 sidor långa memoarer skrev han i sextioårsåldern på franska. Jag har ägnat sommaren åt att läsa dem och funnit dem på många sätt lärorika. Exempelvis anländer Casanova som helt ung till Paris och får där rådet att aldrig säga ”Nej”. Det är artigare att avböja med ett ”Förlåt”. De livsvisdomar han själv formulerar är av typen att man alltid bör tro andra om gott, eftersom det då är större chans att de behandlar en väl. Och när Casanova i trettioårsåldern blir satt i Blykamrarna efter att ha smädat en medioker pjäsförfattare lyckas han fly genom att gömma en fil i en Bibel, som i sin tur är gömd under en stor portion makaronipudding med mycket smör. Sällan har jag läst något mer sorglöst.
Av störst intresse är dock som väntat hjältens förhållande till kvinnorna. Här tycks memoarerna på en gång vara helt i samklang med och på tvärs mot vår tid. Igenkännbar är bristen på beständighet och utbytbarheten. Ofta förklarar sig Casanova vara förälskad, för att sedan lika snabbt glömma den älskade när han träffar någon ny som faller honom i smaken. Så kommer han överens med en kvinna som att de ska gifta sig, men när hon ett par veckor senare sänder honom ett brev är allt för sent. Inte sällan får man känslan att historien är viktigare än själva föremålet för uppvaktningen; under en månad lurar Casanova en hel familj att han är trollkarl, i syfte att få dela säng med en dotter i huset, som han inte ens tycker ser särskilt bra ut.
I en särskilt inspirerad passage jämför han den man som har haft många kvinnor med den man som har läst många böcker.
Trots charmen finns det saker som kan irritera en känslig läsare – bristen på allvar, slarvet med språket. När den ena affären följer på den andra blir det uppenbart att det inte är kärlek som Casanova känner. I en särskilt inspirerad passage jämför han den man som har haft många kvinnor med den man som har läst många böcker: till slut spelar det ingen roll om böckerna är dåliga så länge de är nya. Sådana resonemang (inklusive missbruket och nednötningen av de ömma ord som borde värnas) kunde lika gärna ligga till grund för en modern samtidsskildring.
Desto mer otidsenlig är då den lätthet och välvilja som i memoarernas värld råder mellan män och kvinnor. Till skillnad från Don Juan vill Casanova helst bete sig gott. När han har förfört en ung bondflicka ser han således till att hon genast blir gift. Med mer förfarna kvinnor (som den vackra unga nunna Casanova träffar när han förföljer en annan kvinna till ett kloster, och som redan har en relation med en fransk ambassadör) är överenskommelsen outtalad men tydlig. Det rör sig om något tillfälligt och parterna skiljs åt utan bitterhet.
Desto mer otidsenlig är då den lätthet och välvilja som i memoarernas värld råder mellan män och kvinnor.
Det verkar logiskt att det ena följer med det andra. Tanken går till den yngre samtidsromanen som i stället verkar kombinera det sämsta av två världar. I den betyder ingenting någonting samtidigt som upplevelserna är obehagliga redan i stunden. Kanske rör det sig om en sammanblandning, där önskan om något verkligt och bestående uttrycks som ett missnöje med det förevarande. Frågan är förstås i sådana fall varför längtan efter allvar inte leder fram till någon insikt eller innerlighet, utan till en mot omvärlden riktad klagan. Då är Casanovas skamlösa glädje att föredra. Ikväll läser jag vidare om hans framfart som kvacksalvande kabbalistiskt orakel.
LÄS MER:Jag drömmer om att bli en fotgängarnas martyr
LÄS MER:Någon borde försöka lura oss kritiker
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
