Man får ett meddelande på Facebook. Man uppmanas att klicka på en knapp för att visa att man tagit ställning för alla kvinnors rätt att överleva sin förlossning. Man kan också vinna ett regnskydd till barnvagnen om man klickar, designat av en P3-kändis. Ett annat meddelande ber en tända ett virtuellt ljus för alla som kämpar mot cancer. Man suckar inombords och tänker att detta är ju bara så dumt! Finns det en enda människa som är för mödradödlighet och cancer? Man skall just radera meddelandena, men tvekar plötsligt. För tänk om mina vänner inte fattar? Tänk om någon råkar tro att jag fullkomligt skiter i kvinnors rätt till reproduktiv hälsa? Sådär kan man hålla på och ängsligt administrera sitt offentliga privatjag.
Den skenbart frivilliga självexponeringen som verkar genom sociala medier fungerar både som självövervakning, som tävling och som underhållning. Konformitet med en precist avvägd knivsudd originalitet är idealet. Vår framgång i den oupphörliga dansen inför andras blickar styr i sin tur mycket annat: den påverkar våra möjligheter att få försörjning såväl som mänsklig närhet. Allt förmedlas, allt registreras, allt är upplyst; det liknar ett operationsbord. Du förutsätts delta genom att kommunicera. Den som inte kommunicerar exkluderas. Sociala fält bortom det upplysta bordet krymper till ett fåtal reservat för de hopplöst förlorade och ett fåtal reservat för de gränslöst privilegierade.
Ängsligheten kantar hela det sociala fältet. Vi är snabba att självdiagnosticera oss. Om jag missat en deadline så lider jag nog av ett Uppskjutarbeteende, det har jag läst om i en söndagsbilaga, det borde jag ta tag i. Psykologspalterna bångnar. Normalspektrat krymper. Hjälp, jag har nog haft för många sexpartners! Hjälp, jag har nog haft för få sexpartners!
I en manifestliknande text av det brittiska radikala tankenätverket Plan C lanseras tanken att ängslan och dess storebror ångesten är tjänstesamhällets, eller senkapitalismens, toxiska biprodukt. Om misären var den tidiga industrialismens toxiska biprodukt, och meningslösheten eller uttråkningen tillväxtsamhällets, är en förgörande oro tjänstesamhällets allmänt kända men outtalande biprodukt. Liksom de två tidigare är det en effekt av produktionssystemet men behandlas som individens problem.
Mycket riktigt står ångestsjukdomarna för en växande andel av ohälsan. Alla frågar sig varför kidsen mår dåligt när de har det så bra (nåja, vissa nöjer sig med att förlöjliga dem). Utbytbarhet på arbetsmarknaden, konkurrens som i hög utsträckning bygger på personlighet och fejkade känslor, privatkonsumtion som statusmarkör samt en övervakad och otillåtande offentlighet är några förmedlande mekanismer. Plan C efterlyser en maskin för att bekämpa ångest. Dess bränsle är givet: självhjälpslitteraturens rika massa.
