Den offentliga diskussionen om strukturell rasism är, i kölvattnet av Khemiris och Selimovics texter i DN, stundtals ganska förvirrad. Man skulle kunna sammanfatta den såhär: först blev alla oerhört gripa av Khemiris skildring. Sedan skrev Selimovic – om än på ett smeksamt sätt – att Khemiri har fel i allt. En del kritiserade Selimovic, men många menade att båda kunde ha rätt, fast på olika sätt, typ? Alltmedan DN Kultur förnöjt räknade klick och likes och ödmjukast gratulerade sig självt till att ha gett antirasismen en nystart.
Kajsa Ekis-Ekman skrev i vintras en knivskarp text om hur dagstidningarna beskriver helt olika skikt av verkligheten: den kvällspress som riktar sig till arbetarklassen präglas av moralism, medelklassens morgontidningar av idealism, den övre medelklassens affärsblad av materialism. I kvällspressen diskuteras diskriminering i termer av gängbråk och förortsstök, i morgontidningarna i termer av ideologiska föreställningar om samhället och nationen, i affärsbladen huvudsakligen i termer av arbetskraftens rörlighet.
Fångade i den självtillräckliga bubbla av idealism som DN utgör går det knappast att reda i den aktuella debatten. Hur kan man, som flera ledarskribenter gjort, hylla Khemiri (som säger att strukturell rasism finns och är ett stort problem) och strax därpå hylla Selimovic (som säger att strukturell rasism knappast finns och under alla omständigheter inte är ett större problem)? Det är tillsynes en obegriplig position. Hur kan så många vittna om rasism i vardagen och så många andra lika starkt vittna om dess frånvaro?
Svaret är att positionen på (eller utanför) arbetsmarknaden spelar stor roll. Främlingsfientligheten består av samma stoff som föraktet mot de arbetslösa och lågutbildade och gifter sig med den kollektiva paranoian om en tärande, krävande och oduglig sektor. Hudfärg och brytning spelar inte stor roll om den som bryter till vardags snickrar ihop lårbenshalsar eller it-lösningar. I dessa fall kan man förmodligen hävda att Sverige är närapå färgblint. Samma hudfärg och brytning blir genast mer bekymmersam om den som bryter sitter på torget och röker en onsdagsförmiddag och skapar konvulsioner av raseri om den som bryter kräver något (mögelsanering, ett jobb eller bättre skolmat) eller beter sig störigt på minsta sätt.
Det pågår en politisk kampanj för att minska flyktinginvandringen men samtidigt öka arbetskraftsinvandringen. Ytterst finns ekonomiska intressen. Kampanjen drivs av människor som ärligt och helhjärtat hyllar mångkulturella knytkalas och välkomnar alla – så länge de har ett schyst cv. Klassföraktet har etnifierats, och de stundvis märkliga positioneringarna i integrationsfrågan kan bara blir begripliga för den som kan ta in både klass och hudfärg i ekvationen.
Cecilia Verdinelli är kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om REVA.
