Det börjar bli länge sedan jag klev av ett plan och dunkade in i den där väggen av hetta. Flera år sen jag tassade på varma stenläggningar och tittade på de snälla ödlorna på väggarna och blev vän med en gatukatt som fattade det sociala reglerna bättre än jag själv. Jag har slutat resa långt bort och även det jag gillade känns avlägset, som en annan människas minnen.
Samtidigt som SAS krisar igen och Sverige är värd för den jubilerande klimatkonferensen pågår – det är 50 år sedan den första, i Stockholm – verkar det finnas en ny tongång kring flygandet. Både vänstern och sossarna har slutat skuldbelägga privatpersoner med dyra CO2-vanor, klimatgrejerna ska lösas på andra sätt och att få röra sig fritt är ju faktiskt en rättighet. Skäms inte för din charter!
Det var aldrig flygskam som fick mig att stanna hemma, ändå åker jag ingenstans. Att se något som andra vill ha brukar väcka det som kallas mimetiska begär men när jag tittar på de dygnslånga köerna till de provisoriska passen blir jag störd, nästan äcklad. Vart ska de? Vad är det som är så viktigt och finns där men inte här?
Jag själv brukade få ett litet obehag när jag var långt hemifrån, en känsla av att jag inte bara köpte de åretruntboendes råvaror och valuta, utan konsumerade dem.
Unga aristokratiska britter skickades förr på det som kallades “the grand tour”, där man kollade på ruiner, ritade av kolonner och lekte av sig med kanske konsekvensfria sydländskor. När man kom hem skulle man ha proppats full och färdig med bildning och rätt ideal, och av erfarenheterna långt borta gjorts redo för det riktiga vuxenlivet hemmavid.
De som reser långt bort nu verkar komma tillbaka dummare än någonsin, med fokus splittrat och något plågsamt längtansfullt i blicken. “Du måste åka dit”, säger de, och berättar om en charmig kock och ett så himla god drink de drack tusen av.
När missbrukare kommer tillbaka från en tillnyktringsort är riskerna för återfall störst, och detsamma verkar gälla för de som åkt bort för att varva ner. Idéerna för hur livet här ska fungera är färre än innan den härliga semestern, sinnesron uppskjuten till nästa avlägsna respit.
I de ständiga Agatha Christie-adaptionerna möts halvfiender och främlingar på resor, trängs ihop på avlägsen begränsad yta för att utsättas för katharsiska uppgörelser. I verkligheten brukar semesterresorna inte bidra till något stort som klaras upp, skilsmässovågen i september verkar mer kopplad till tristess och gnat, trånga fordon och otillräckliga destinationer, allt som påminner om frånvaron av ett riktigt gemensamt projekt.
Jag själv brukade få ett litet obehag när jag var långt hemifrån, en känsla av att jag inte bara köpte de åretruntboendes råvaror och valuta, utan konsumerade dem. När jag utsätts för turisterna i Sverige är det ännu mer påtagligt, jag är en statist i vyn de köpt. Butikerna och evenemangen anpassar sig efter dem, deras ögon och plånböcker konkurrerar med mina. Jag förstår både gotlänningar och mallorcaner, de som känner att deras territorium dräneras på mer än grundvatten.
Jag verkar inte vara helt ensam. Det är väl pandemin, säger vi till varandra, de som inte var rädda för utandningsluften tappade istället sugen av mecket, intygen och de stränga skyltarna. Eller så är det oron i världen, den svaga kronan, den plötsliga ödmjukheten inför det som man brukar kalla riktiga problem? Något är det, jag vill aldrig mer resa. De goda oliverna finns hemma också nu.
Läs mer av Anna Björklund:
LÄS MER:Det hade kunnat vara jag på Vogues omslag
LÄS MER:Johnny Depp kan inte förlora – ens om han förlorar
LÄS MER:Jag äcklas av alla perfekta bågar och tråkiga manus
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
