Mitt desperata försök att fly ”Björnen sover” ledde en gång till att jag blev inlåst på en liten toalett. Planen effektiviserades nämligen av att dörren gick i baklås. När dansen runt midsommarstången var över blev jag upptäckt och ”räddad”. Den klaustrofobiska känslan, ställd mot att jagas av en fullvuxen man/björn, var ändå att föredra.
Att alla svenskar har plågsamma midsommarminnen är lika säkert som att alla gamla hamsterägare sitter på en traumatisk historia.
Högtider kommer med förväntningar. Även om du struntar i dem så finns de där, traditionerna, normerna, stressmomenten, kalla det vad du vill. Av alla dessa tycker jag den värsta är förväntan att inte bara delta i lekar, utan att göra det med glädje.
Är det vårt ”lutherska arv” som spökar? Vi måste förtjäna njutning.
Hur mycket jag än försöker lyckas jag aldrig övervinna den totala ångesten inför att tvingas ner i en säck eller snurra runt en pinne tills jag kräks. Allt medan berusade främlingar vrålar befallningar såsom ”kom igen” och ”le lite”.
Jag hade gärna tittat på, skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att det vore kul. Dessvärre är det förbjudet. Den som avstår är den tråkigaste människan på jorden och en svikare som bör uteslutas ur gruppen, eller rentav samhället.
En kollega berättar om hur han hatade midsommarlekarna från tidig ålder. Det tog några decennier, men efter att ha utsatt sig för dem år efter år har han lyckats hjärntvätta sig själv till att utföra dem helt frivilligt. ”Jag har begått våld på mig själv”, konstaterar han och blickar ut genom fönstret.
När vi medvetet utsätter oss för en gemensam plåga blir gruppen tajt, precis som efter en gisslansituation.
Är det vårt ”lutherska arv” som spökar? Vi måste förtjäna njutning. Plötsligt slår det mig. Kanske gillar ingen midsommar egentligen, inte på riktigt. Sill, nubbe, att balansera ägg på en sked i munnen – det är inte saker man föds med en längtan efter. Likt kaffe eller whiskey är det något man behöver jobba för att lära sig uppskatta.
Högtiden är en sorts social träning, att lära sig ignorera magkänslan och göra som gruppen. Lekarna är ett socialt kitt, men inte på grund av samarbete eller glädje. Man brukar säga att en kris eller katastrof förenar människor som har upplevt den tillsammans. När vi medvetet utsätter oss för en gemensam plåga blir gruppen tajt, precis som efter en gisslansituation.
Vi har blottat oss för varandra, och därigenom kommit varandra närmre.
Det är idén om att det ska vara ”roligt” som ställer till det. Om vi i stället skulle vara ärliga med motivationen och testa ett nytt sätt att närma oss lekandet? ”Nu ska vi göra något naturvidrigt tillsammans, för att sedan skörda frukterna av vår ansträngning.” Och så tar vi sammanbitet oss igenom säckhoppningen – himlar med ögonen, tar stöd i varandra och gråter vid behov – ingen behöver låtsas att det är en njutning.
Det finns något vackert i vår uppoffring. Efter ritualen är vi för evigt förbundna. Vi har blottat oss för varandra, och därigenom kommit varandra närmre. Men till vilket pris?
Tidigare nämnda kollega skickar en bild. ”Rolig lek. Midsommar 2020. Lukten av sur grädde satt kvar som en parfym länge.” Ur ett plank målat som en liten tomte sticker hans ansikte ut, det har drabbats av en tårta. Leendet är stort, man kunde tro att han var lycklig. Men blicken är märkligt glasartad, liksom tom. Förvandlingen är fulländad.
Glad midsommar!
LÄS MER:Sommaren är en carpe diem-tatuering i svanken
LÄS MER:Nu är det dags för krogvärldens Fröken Snusk
LÄS MER:Om Stockholm tar över stan – är det så fel?
Anmäl dig till nyhetsbrevet GP Mat och dryck
Få tips på vin, öl och recept inför helgen och det bästa från Göteborgs restaurangliv. Ett nyhetsbrev för dig som är 25 år eller äldre.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
