Man vet att en dokumentär är bra när man börjar famla efter jämförelsepunkter inom fiktionen.
Den danska dokumentärserien ”Den svarta svanen” är en sådan produktion. Den råa stämningen där påminner ofta om de allra mörkaste exemplen inom genrefiktionen. Som ”Ozark”, ”Sopranos” eller ”Breaking bad”. Eller, för att närma sig högkulturen, någon av Bertolt Brechts tidiga pjäser.
Den som ännu inte sett ”Den svarta svanen” är såhär endast en vecka efter den svenska publiceringen på SVT Play fortfarande ursäktad. Dock inte länge till. För så bra – och komprometterande – är den.
Där bestämmer sig gangsterjuristen Amira Smajic för att ge upp sin syssla som administratör av de kriminella gängens blodbesudlade kapital. Hon kontaktar ett grävteam på danska TV2 som upprättar en provisorisk juristbyrå och går sedan undercover med dold kamera för att visa hur penningtvätten går till.
De smygfilmade mötena med hennes klienter blottar därefter ett fullkomligt sönderruttnat system, där hela samhällspyramiden – från överklassentreprenörer i kotlettfrisyr och avdankade sossepolitiker till regelrätta mc-klubbsmonster – ger sig in i plundringen av den danska statskassan.
För om de danska institutionerna är såpass anfrätta av röta föreligger stor risk även för de svenska
Samt en och annan ormig advokat, såklart – liksom fnissigt upprymd av spänningen i att ingå i ett så skitigt sällskap, och med exakt vetskap om hur långt man kan tänja på de juridiska gränserna.
På så sätt är ”Den svarta svanen” en rätt omskakande ögonöppnare. Efter att ha sett den infinner sig den oundvikliga frågan – vilket också Hynek Pallas var inne på i sin recension här i GP – hur illa det är ställt i Sverige. För om de danska institutionerna är såpass anfrätta av röta föreligger stor risk även för de svenska. Om det inte redan är värre här, vilket en kriminolog nyligen menade i en DN-intervju.
Men oftast kommer man alltså att tänka på Bertolt Brecht och hans första stora succé ”Tolvskillingsoperan” från 1928. Det är en hardcore-marxistisk historia, av den sort som knappt längre förekommer inom scenkonsten – på gott och ont. Och som handlar om småtjyvar som gjort sig till entreprenörer och bedriver organiserad tiggeriverksamhet under filantropisk flagg.
Den bärande tesen i ”Tolvskillingsoperan” är att likheterna mellan den undre världen och det kapitalistiska systemet i stort är fler än skillnaderna. Eftersom vi alla är slavar under penningen måste även en på ytan skötsam företagare hysa en hänsynslös och egennyttig varg inom sig. Eller som pjäsens mest kända – och sönderciterade – fras lyder: ”Först kommer käk, sedan moral.”
Av de välmående överklassrepresentanterna i ”Den svarta svanen” att döma råder åtminstone ingen brist på det förra i Danmark.
Endast hastigt utbytta blickar mellan kontrahenterna avslöjar emellanåt vad det faktiskt handlar om på riktigt: blodspengar
Samtidigt finns det något otäckt formellt och vanemässigt över de många uppgörelserna på Amira Smajics juristkontor. Och som bitvis låter som om de vore direkt hämtade ur ”Tolvskillingsoperan”. En känsla av krass affärsmässighet, där hot om våld och eufemismer som ”likvidering” tillämpas som vilka bokföringsglosor som helst. Endast hastigt utbytta blickar mellan kontrahenterna avslöjar emellanåt vad det faktiskt handlar om på riktigt: blodspengar.
Det gör att ”Den svarta svanen” efter hand också antar skepnaden av någonting mer än en vanlig avslöjande dokumentär och närmast förvandlas till en mörkt satirisk bild av äktenskapet mellan den undre och den övre världen.
Och bidrar även till att porträttet av Amira Smajic förses med en ytterst ambivalent underton. Förvisso är hon ingen tiggarkung som hycklar gudfruktighet och falskt medlidande med de svaga och eländiga, som hos Brecht. Samtidigt är det alldeles uppenbart att hon i grunden är ett rovdjur, en överlevare i darwinistisk mening. Och där de många pedagogiska upplysningarna om hur det går till i den undre världen avslöjar att hon i det närmaste normaliserat verksamheten för sig själv, som ett affärsområde bland andra.
Utan att spoila alltför mycket, vänds allt upp och ner i sista avsnittet. Där avslöjas det, i en dramaturgiskt elegant vändpunkt, att hon drivits minst lika mycket av egennytta under mullvadsprojektet som vilken av hennes klienter som helst. Om inte ännu mer. Cynismen var bara – återigen som hos Brecht – dold bakom en altruistisk fasad.
Käk och moral, som sagt. Att äta eller ätas i ett perverterat system där det bara finns plats för rovdjur och byten.
Eller som en av de kriminella småborgarna sjunger i ”Tolvskillingsoperan”:
”Vad mänskan lever av? Jo av att stundligt/ hon andra pinar, plågar, suger, stryper, förtär/ Det lever mänskan av, hon så grundligt, kan glömma bort/ att hon en mänska är”.
”Den svarta svanen” visar att Brecht åtminstone inte var fel ute i det hänseendet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Det som avslöjas här är mer än en rättsskandal
LÄS MER:Danmark i uppror över "Den svarta svanen” – snart premiär i Sverige
LÄS MER:Hur länge ska vi vada omkring i all denna skam?
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
